Änglar i höjden, tomtar i vrårna och inställt bockbål...

>

Man kan ju inte komma i håg allt i detalj. Om skokartongen hade jag fel/minns jag fel. För det var ingen skokartong, utan en låda som innehållit diverse datortekniska prylar, som numera tjänar som förvar åt mitt julpynt. Klockan 0545 den 21/12 – mitt i gröten – slog det mig plötsligt. Det är ovanpå garderoben i tvättstugan som det finns – mitt minimalistiska julpynt!
Jag vill inte säga att julen var räddad. För jul hade det blivit ändå. Men visst blev jag blev lite glad! Över att allt inte rinner ut från mina teflonbelagda hjärnvindlingar. Att det ännu finns en och annan vindling där det fastnar små minnesbilder.


Och visst är det trevligt att höra suset av änglavingar både här och var och änglakören som ljuder från höjden av CD-stället. Liksom att höra hur tomtarna myser och småpratar i vrårna -ho, ho, ho (eller var det kanske ugglan eller räven utanför som hoade?! För på Knösö går både räv och ugglor lösa!)
Den översnöade utegranen lyser upp i vintermörkret - om än svagare än förr, med sin nya ljusslinga av energisnåla LEDlampor - så kan man ändå ana ett visst ljussken.
För snö är det ju gott om - som aldrig förr.
Det blev en underbart vit, kall och gnistrande jul.
Halmbocken klarade sig undan bålet i år. Den tog helt enkelt inte fyr i kylan. Som final på julaftonskväll har vi nämligen fått för oss att elda upp en liten halmbock ute på vändplanen på Valfridas väg. Visst kan man ha delade meningar om denna märkliga och kanske t o m lite grymma tradition. Men man vill ju inte vara sämre än folket i Gävle. Och själva brasan är så mysig och värmer i sena julkvällen. Det är ju trots allt bara gammal halm som eldas. Ingen riktig bock av kött och blod.
Kanske blir det ett nytt försök på nyårsafton som protest mot alla kostsamma och miljöovänliga fyrverkerier. Jag är nästan säker på att alla hästar och hundar stöttar oss – liksom deras ägare - men vi får väl ändå se upp för djurrättsaktivister och veganer. För jag vet inte riktigt säkert hur de tänker om halmbockar.

Efterlysning

Mitt minimalistiska julpynt har försvunnit. Det såg senast 13 januari 2010. Det var vid försvinnandet inrymt i en skokartong.
Garaget är genomlyst – i den mån det nu går att genomlysa – utan resultat. Garaget innehåller nämligen allt - utom det som ska finnas i ett garage - nämligen bilar. På vinden som är lika sprängfylld med ”svårt-att-kasta-bort-saker” var genomlysningen heller inte framgångsrik.

Den har med åren krympt allt mer – lådan med julpyntet. Det ryms alltså i en skokartong. Av modell större visserligen – typ vandrarkängor st 45 – men ändå. För några år sedan gick det åt två stora flyttkartonger. Fyllda till brädden. En stod det ”ADVENT” på, en stod det ”JULPYNT” på.

Jag har ingen riktigt bra förklaring på varför det blivit som det blivit. Kanske har jag blivit lite kräsnare på vad jag vill ställa fram eller bara trött och lite anti. Nu för tiden är ju allting lite mer komplicerat. T o m att julpynta. Ena året skall kulorna vara enbart röda, nästa år silvriga. I år har jag sett vita och svarta. Inga rostiga har synts till – men jag har kanske inte varit tillräckligt uppmärksam.

Man kan ha blinkande, kulörta ljusslingor i häcken och vinkande tomtar av plast. Det finns julgran av illrosa plast om man föredrar det. Kanske matcha med några fladdrande flamingos istället för tomtar i snödrivorna.
Man kan väl egentligen ha det hur som helst. Allt är fråga om tycke och smak. Men hur svårt får det bli? För att man inte ska känna sig hopplöst ogenomtänkt, helt fel och ute.

Jag säger inte att det var bättre förr – möjligen lite enklare.
När jag var liten åkte samma pynt fram år efter år. Om det förnyades så var det för att det mössen gått bärsärkagång i jullådan, knaprat på smällkarameller och halmstjärnor eller stampat sönder nån glaskula.
Julpyntet hade sin givna plats. Granen åkte in på julafton, i bästa fall kvällen innan.
Den kläddes utan minsta eftertanke, färgglatt och brokigt med sköra fåglar och kulor och flaggor från alla världens hörn. Ju mer pynt desto bättre. Glittret var gulnat och skarvat med små knutar här och var. Juldukarnas korsstygn var urtvättade och blekta men stärkta och nystrukna.

Men som sagt - sista åren har jag nöjt mig med sparsam pyntning. Några spridda hyacinter och en och annan ängel. Ljus förståss och äpplen på spiselhällen. Vingliga, charmiga tomtar (tillverkade på dagis för så där 25 år sedan) som åker störtlopp på klädnypsskidor på amaryllislöken. Och gran - utomhus. Kanske har systersonen Per-Olofs strid för julgranars frihet övertygat mig till sist. Hur han i dag förhåller sig till julgranars exsistens vet jag inte. Min har i alla fall åkt ut för gott. Mest för att jag är bekväm – dom barrar ju. Sen är det ont om plats.

Men man ska aldrig säga aldrig. Kanske åker den in igen med Olivia – om hon propsar på det. Vi får se. Vad vi mera får se är om julpyntet dyker upp. Annars får det bli som det blir. Tomtar på loftet är det gott om i alla fall.

Om kablar, krämpor och egenvård....

Kabeln är hittad! Själv känner jag mig inte särskild laddad – snarare ganska slak. Trots att jag varit kopplad till kablar en hel natt i förra veckan. Jag väntar nu på besked hur det står till med min sömnapné. Om det nu är det jag lider av.

Lider och lider – allt är ju relativt. Jag somnade på förvaltningsmötet sist och det besparade mig säkert en massa ”tugg” om alla de omöjliga arbetsuppgifter som jag förväntas klara av utan att det får kosta en krona.

Om nu detta att jag somnade på mötet skall kopplas till den diagnos jag själv satt på mina besvär - så kan jag konstatera att minst hälften av mina kollegor lider av samma åkomma. Kanske är det snarare en kommunal farsot, nåt illasinnat virus som drabbar utarbetade äldreomsorgsarbetare som hemsöker mig.

Idag är det ju egenvård som gäller. Man googlar i sig fram på nätet och sätter den diagnos som man tycker verkar passa bäst på sitt lidande. Sen kollar man runt över vilket apotek som har bästa extrapriserna och hoppas att den som står i kassan åtminstone fått en tredagarsutbildning i farmakologi. Vilken djungel!

Om man är lite osäker på om man ställt rätt diagnos - eller inte hittar nån som passar - går man till vårdcentralen och presenterar sina olika förslag för en läkare. Jag tycker inte om att gå till läkare. Det har aldrig tilltalat mig. Men obehaget av mina häftiga uppvaknaden i TV soffan eller under nattsömnen när det känns som om hela hjärtversamheten kollapsar var just så obehagliga att jag ändå valde att be en läkare syna min åkomma. Läkaren var skeptisk till mina teorier men gjorde det jag bad om. EKG, provtagning, remiss till öron för utredning, remiss till ögon för att ta bort fula blaffor under ögonen.
EKG var OK - eller u a (utan anmärkning ) som man säger i sjukvården.

Mina snarkningar och mina sömnavbrott är nu registrerade med sladdar kors och tvärs över kroppen och in i näsan. Kände mig som min gamla, kantstötta mobil på uppladdning där jag låg stel i min säng för att inte trassla in mig störa elektroniken och registreringen.
Över min vänstra långfingernagel en pulsmätare med blinkande rödljus. Jag drömde att jag satt fast i en lång bilkö för att trafiksignalen hakat upp sig …... Trots envist blinkande och alla sladdar runt bröstet sov jag ovanligt lugnt den natten.

Kolesterolvärdet var rejält förhöjt fick jag veta i ett brev. Och….?! Hur illa ställt är det på en skala? Balanserar jag på yttersta livlinan med mitt feta blod? Och vad menas med att andra blodfetter var bra? I brevet säger läkaren att jag får höra av mig om jag vill ha medicin eller kostrådgivning. Om jag vill ha…..!?!!?Egenansvar – javisst - men lite mer respons och några rekommendationer förväntar jag mig när jag äntligen konsulterar en läkare. Jag har kanske fel, det är kanske för mycket begärt för 120 kr.......

Dessutom vet jag ganska väl vad som gäller. Späkning! Jag tror att min kropp behöver extra mycket späkning – i synnerhet för att förbränna fett.
Den kräver fler motionspass, mera spinning. Långa pilgrimsvandringar, mera spikmatta. Cykla och promenera ännu mera - gå, gå, gå tills höftkulorna krackelerar och högra stortåleden havererar fullständigt.

För jag äter hyfsat nyttigt. Tre till fem frukter/dagl. Morötter och palsternackor. Olivolja och fisk. Stenar och fågelfrön. Kanske inte fågelfrön men Sargits fiberrika gröt varje morgon – om jag hinner vill säga. Inget kött, inget fläsk, inga feta korvar. Har jag missat nåt vad gäller kosten?
Skulle var den stora "kak – och bullmagen" som har behov av sin speciella näring. Den får sitt - det skall erkännas. Men det är slut med det nu! Slut med smör, ingen grädde, inga pajer eller kakor. Adios, du goda västerbottenost. Ajöss till vin och cognac. Så får det bli……kanske......

För det blir så fula utfällningar kring ögonen av kolesterolet. Man är ju inte vacker så det stör och dessa blaffiga utfällningar bättrar inte på utseendet. Men läkaren lät meddela i ett annat brev – säga vad man vill men skriva brev det kan dom doktorerna – att ögonkliniken inte utför några kosmetiska operationer. Jag får gå till en kvacksalvare för att få det åtgärdat eller dra nåt gammalt över mig. Men först ska jag ta mig ytterligare en Ipren för den brinnande huvudvärk som fördunklat denna lördag och så ska jag äta ett GI-knäckebröd från Gylles konditori. Med lite mosad avokado och kiwi på……

Kabel saknas

Är det någon som sett en kabel – en liten vit…. eller svart, möjligen grå….
Jag saknar nämligen min kameraladdare sedan några veckor tillbaka. Kameran är stendöd! Vilket stör mig! Och det kommer från en person som egentligen tycker att det fotograferas för mycket här i världen. Och som tycker att det är både bökigt och lite svårt att fotografera. Men jag är ju heller inte den som vill vara utan fotografier. Det har ju blivit roligare sen jag skaffade en egen kamera och lite spännande hur man kan arbeta med sina foton i olika program.
Men nu råder stiltje i fotograferandet på grund av förlorad kabel. Tills jag hittar min laddare får jag - som ni redan märkt - hämta bilder från ClipArt.

I detta hus finns – liksom i Karlskrona kommun - heller ingen kabelsamordnare som kan hjälpa till att hålla reda på alla trassliga laddare till mobiler, kameror och annat uppladdningsbart. Det kan göra mig skvatt galen faktiskt. Mängden olika laddare och sladdar och kablar.....
Sannolikheten är ju inte särskilt stor - men OM jag nu råkat tappa den lilla uppladdningskabeln i någon uppgrävd gata i stan, eller om någon nitisk grävare - mot förmodan - råkat gräva ner min kabel av bara farten, så behöver man ju i alla fall inte gripas av panik. Det dröjer ju inte länge förrän man gräver upp samma gata igen och då är det ju bara till att sätta igång och leta bland alla kablar som ligger där…...
Mest troligt är ju ändå att den finns på ett säkert ställe inom husets fyra väggar – frågan är bara var och hur säkert…

Lite irriterande är dock det faktum är att jag missat en massa bra bilder under tiden jag letat.
På min lekkamrat Hippa t ex som jag ”vaktat” i helgen. En hund, som tycks gilla vinterväder och vinterlekar lika mycket som jag. Hon tvekar inte ett ögonblick på att hänga med ut och har ett ”hie” att nosa på alla spår i snön. Inga drivor är för stora, inget snöfall för ymnigt, ingen kyla eller tidpunkt tillräckligt avskräckande. 05.15 var vi ute i morse! Och vi njöt båda av yrvädret!
Pinnkastandet, rättare sagt sökandet efter den kastade pinnen, får en extra dimension när pinnen försvinner i snön. Och hon är en mästare på att fånga snöbollar i luften.
När Hippa i sin iver drog i kull mig utanför Augerums kyrkogård i lördags så passade jag på att göra en liten snöängel där jag låg i snön. Inte direkt i syfte att göra en snöängel, även om miljön var ganska passande - utan mer för att se om jag fortfarande kunde vifta på armar och ben efter vurpan. Hippa verkade tycka att det var en kul grej och slickade mig uppmuntrande i ansiktet där jag låg och försökte komma på rätt köl och fötter igen.

Tiden går och snart är det jul. Kanske kommer det en tomte med en ny laddare…..hoppas kan man ju alltid.

Vinter

Yes, yes, yes – så kom den efterlängtade snön! Förlåt alla Blekingar - ni är ju inte så glada för vinter och snö om jag fattat rätt. Men för en avdankad jämtlänning så känns det ”helrätt” som grannen "Micke" så vänt uttrycker sig. Inte om snö kanske, men om de kläder han säljer i stans exklusivaste herrekiperingsaffär, Hoglands, som numera även har ett och annat att erbjuda damer. Inte så mycket kanske till damer av ”min sort” - men i somras köpte jag en knallrosa sjal av märket Gant. Inte för att den var billig, men just för att den var ”helrätt” till min Marimekkoklänning när jag skulle på bröllop. Den gjorde sig bra till mitt grånade hår och skyddade axlar både mot mygg och kyla i sommarkvällen.

Visst har vintern sina nackdelar – det ska skottas och sopas och skrapas is. Och snösvängen söderöver har väl ett och annat att lära sig. Sen rusar elpriset i höjden – det blir dyrt att hålla värmen. Men jag tar det - för jag klarar inte av allt svart mörker i november. Svart asfalt, svarta träd, svarta kappor, svarta skuggor, svarta vattensjuka åkrar, svart hav - sånt gör mig låg och dyster i sinnet.
Och sen dis, dimma och motvind på det. Då ger cyklisten upp. Fulhållet eller finhållet kvittar. Det är lika kallt, blött och jäkligt på alla håll.
Bil är bekvämt – men inget bra alternativ av flera skäl. Varje gång jag tar bilen så bråkar miljöpartisten inom mig … dessutom ska den ju parkeras nånstans - bilen alltså. Och i Karlskrona är det inte helt lätt. Någon älskar att gräva upp gator och trottoarer – säkert i något gott syfte – för många kablar blir det ju i vår högteknologiska och elektrifierade värld. Och nånstans måste ju dom ha sin plats. Kablarna alltså. Att hitta en parkeringsplats är lika svårt som att sälja sand i Sahara. En tjänst som kommunal rör- och kabelsamordnare borde det finnas. Man blir lite betänksam när samma gata grävs upp gång på gång.
Busskortet har därför laddats och jag har fullt upp att passa busstider. Lite jobbigt - för bussen är själv inte så bra på att passa tiderna…...

Men precis som jag höll på att deppa ihop av både den ena och andra anledningen – för mycket svart, för mycket surt väder, för mycket jobb, för lite ork, för mycket kolesterol, remiss till snarkutredning, ont i knät…..you name it……så började det snöa. Och det fortsatte att snöa och snöa. I flera dagar. Och det snöar fortfarande idag på första advent. Och allt det svarta har blivit vitt. Novembermörkret har blivit vänligare och betydligt enklare att stå ut med.

I min värld är snö och vinter ett måste för komma i balans med tillvaron och tiden. Det blir liksom ”helrätt” i skallen. Jag blir lugn och fin när snön faller - kvittar om det är stora lappvantar som dalar stilla eller lite ettrigare snökorn som sticker i skinnet. Det är härligt att krypa in i ull och vadmal och ge sig ut i vintervädret både tidigt och sent.
Det finns ju många olika sorters snö. Innuiterna lär ha 200 olika benämningar på snö. I jämtens värld finns det inte riktigt så många sorter. Men nysnö, yrsnö, drivsnö, kramsnö, blötsnö och skarsnö ser jag skillnad på. Alla sorter gör mig lycklig på sitt sätt. Dessutom blir jag extra barnslig och leksugen.

Jag ser fram emot att Olivia snart kan leka snölekar med sin jämtländska mormor. Inte för att jag bryr mig - men det blir liksom mer legitimt för en 61-åring att göra snögubbar och snölyktor eller kasta sig på marken och vifta hej vilt med armar och ben för att göra snöänglar.....

I alla helgons tider…

Jag är inte helt bekväm med ”döendet” – det vill jag inte påstå. Men det är man ju inte alltid med ”levandet” heller….
Att läsa både dödsannonser och att läsa på gravstenar fascinerar mig. Kanske kan det klassas som en yrkesskada? Att man arbetat i vård och omsorg på olika sätt i hela sitt liv kan ju vara en bidragande orsak. Men det är inte hela sanningen.
En enkel analys är väl att det helt enkelt är mystiken kring liv och död som fascinerar.
Jag tillhör inte dom som går omvägar kring kyrkogårdar – jag går gärna in och i genom dom. Tidigt som sent, i mörker och dimma.
Ibland får jag för mig att promenera till och från stan. I ”runda svängar” – om jag tar genvägen genom kyrkogården vid lasarettet - tar det cirka en och en halv timme. Enkel resa.

En promenad genom kyrkogården får mig med automatik att dra ner på gång-tempot. Det blir ett tillfälle att reflektera över mitt eget liv och leverne.
Att vandra genom kyrkogården ger utrymme till att fundera och fantisera över dessa människors liv. Blev deras liv som dom tänkt sig? Snuddade de vid sina drömmar? Är de saknade och i ljust minne bevarade?

För 10-15 år sedan så gick jag med min mamma, min faster och någon/några av mina systrar på kyrkogården i Brunflo. Och lika allvarliga som vi blev emellanåt lika mycket fnissade vi. Respektfullt och diskret fniss förvisso men varför inte…….

För mamma och faster Helga väcktes många roliga och mindre roliga minnen till liv. Det berättades både kända och okända episoder och händelser kring personerna vars namn fanns ristade på gravstenarna. Jag tror att både deras tankar och deras fniss landade mjukt någonstans – om än fem alnar under jord eller på ett guldkantat moln. De möttes säkert och togs emot med både glädje och tacksamhet av dessa personer – i vilka rum eller dimensioner de nu än befann sig. En glädje över att de fortfarande vara ihågkomna. Över att fortfarande kunna locka till skratt och sprida glädje.

Personligen har jag inga förhoppningar om att bli helgonförklarad. Däremot har jag funderat lite över det här med reinkarnation.
Hur vill jag återfödas om det tillfället erbjuds? Jag tror mig ha hört att Mark Levengood hade en tanke om att bli rattmuff i sitt nästa liv. Och varför inte? Att värma någons frusna händer, när termostaten lagt av i både bil och hus, är väl en fin tanke.
Fast jag vill nog helst bli arkitekt och musiker – skapa rum och njutning för vilsna själar. Och i det rummet vill jag ha en skicklig danspedagog som kan få mig att dansa på lätta, medgörliga fötter.

Magiskt ögonblick!
Kände mig trött och tyngd i lördagsmorse efter en veckas hårt arbete. Strålande höstsol och "äppelprakt" bortom rullgardinen. Innanför rullgardinen "höstrusk" dvs ett hem som var i behov av en rejäl och gammaldags höststädning. Men till sådana aktiviteter saknades både lust och ork. Jag var glad att jag orkade släpa mig in i duschen.
Men Olivia och Lisa var ju på gång. Vi skulle gå på stan och då måste man ju vara extra ren och lukta gott - i fall hon skulle få för sig att smaka på sin mormor. Vill ju inte utsätta henne för några läskiga bassilusker eller lukten av unken, ovädrad "gråsugga."
Jag gillar att umgås med små människor men tillhör dom som antar ett visst mått av försiktighet i närmandet. Jag vill förskona Olivia från onödiga traumatiska upplevelser och låta henne sakta och långsamt bekanta sig med min skrynkliga nylle och vänja sig vid det faktum att jag är hennes mormor.
Lite svårt är det ju med Olivia - det ska jag villigt medge. Hon är ju så go att hålla i! Man får inte lixom nog av den speciella doften, man kan bara inte låta bli......
Och än så länge så ser hon väl inte så knivskarpt....så mitt nylle kanske inte verkar så skrämmande. Fast hon har ju börjat fästa blicken allt mer så bäst att vara försiktig......
På tal om syn - av en erfaren och kunnig person, när det gäller barns utveckling, fick jag tipset att ta av mig glasögonen i sällskap med Olivia. Det skulle förstärka känslan av kontakt och kommunikation eftersom hon då lättare skulle kunna urskilja min huvudform – en tydligare oval med mörka ögonhålor i.
Så när Olivia på lördagsförmiddagen placerades i min trötta famn så tog jag av mig glasögonen och sa:
”Hallå Olivia – vad tycks? Gör jag mig bättre utan glasögon?”
Och då ler Olivia! För första gången mot sin mormor och det sa tjong, klick, bang och bom. Hjärtklaffarna öppnades på vid gavel!Yrsel och ståpäls!
Hon log och hon log. Länge! Med hela ansiktet. Och kamerablixtarna ljungade från alla håll i köket. I min egotrippade värld vill jag förståss tro att hon försökte säga nåt i stil med: Jag diggar dig mormor! Du verkar rätt schysst - trots att du ser ut som en gammal sliten skosula.” Oavsett vad hon tänkte – men nåt tillfälligt magknip var det inte!
Tack Olivia! Ditt leende räddade min dag! Ditt leende får moder Jord att rotera ytterligare några varv.

Log gjorde hon även mot Johan och Emmanuel, morbror Niklas kompisar. De anhöll inte om hennes hand direkt – fast det är nog en tidsfråga. Men de bönade och bad om att få hålla henne i sin famn en stund. Och det hade Olivia inget emot.……. Där får föräldrarna se upp!

Måttstock….

Hälften….. eller ”härdda” som vi säger på jämtska…..är ett utmärkt mått ur flera synvinklar.
I ett ekonomiskt perspektiv och ur miljösynpunkt.
”Härrda” har blivit något av ett mantra för mig. Ett mustigt språk förresten – jämtskan!
”Härrda!” Smaka på det! Ligger fint i gommen!

Allt mer försöker jag värja mig för bedrägliga försäljningstrix.
Det här med ”köp två i stället för en och ”tjäna” några ynka spänn. Ibland sägs det t o m att man får två till priset av en. Vad är det för bra med det? Vad ska jag med ”den andra” till om jag bara behöver en?
Men lättköpt och lättlurad som jag är går jag lätt på den finten. Plötsligt är det så mycket som kan vara bra att ha fast jag inte behöver det. Jag fyller kundvagnen med dubbelt så mycket istället för hälften. Som om jag stod inför värsta katastrofen - att både Maxi och Coop skulle stänga samtidigt i sju veckor.
Trots att jag numera är halvvegetarian - d v s äter inte gris, ko eller fågel – så vill jag ju gärna tjäna in några korvören.
Bedrägligt nöjd och rik bär jag hem mina tunga matkassar. Två styck av ditten och två styck av datten - kaffe, ruccola, spenat, mozarellapåsar, sillburkar – you name it. Att ”förtjänsten” i slutänden vänds till rena förlusten…..det kan ju ta ett tag innan man fattar det.
Men vid skafferi – och kylskåpsinventering blir det uppenbart. Då tvingas man inse att man skulle överlevt lika länge genom att handla hälften så mycket. Det blir kompost och sopor av överflödet – och jag skäms lite faktiskt.
Ruccolan t ex är ingen överlevare. Man använder en halv påse på fredagskvällen. På lördag ser resten av ruccolan ruggit vissen ut, luktar ruttet och är endast till glädje för kompostmaskarna. En halv påse ruccola hade alltså varit tillräckligt.

Samma sak med Mozarellan. Den ”andra” påsen – den som jag egentligen inte behövde vid pizzabaket -gömdes och glömdes inne bland kylskåpets överflöd. Och för någon vecka sedan täckte en märklig och frostliknande hinna kylskåpets innehåll och ytor. En doft som påminde om utedass eller typ surströmming slog nästan omkull en när man öppnade kylskåpsdörren.
Men hallå – vad står på? Besök av utomjordingar eller???
Närmare analys visade att Mozarellaosten jäst och exploderat i sin förpackning. Man kan förundras över hur mycket vätska som omger en sådan ost. Allt fick plockas ut och torkas av. Kylskåpet fick en välbehövlig sanering och utrensning av överflöd där bäst-före-datum passerats med flera år i vissa fall.

Hälften är nog - gäller också vid kaffekokning. Koka hälften så mycket så slipper du slänga hälften….jag kokar alltid mer än vad som dricks upp.
En halv diskmaskinstablett diskar lika rent som en hel, halverar utsläppet av kemikalier och fiskarna i havet blir gladare.
Shoppa hälften så mycket – du behöver inte ens hälften av vad du tror.
Listan kan bli hur lång som helst. Men hälften är ju nog - så jag stoppar här.

På tal om fint och fult……

Vem bestämmer vad som är fint och fult……

När blir gammalt och nött, skavt och slitet plötsligt vackert igen? Liksom säck och aska? Plötsligt skall det vara buckliga zinkhinkar och rostigt plåtskrot istället för polerad mässing och koppar. Grovhyvlat, svarttjärat och oputsat är fin-fint. Lite flisor i ändan eller i nävarna får man tåla om man ska hänga med i trenderna . Det som var fullständigt otänkbart och felplacerat för en tid sedan blir plötsligt attraktiva loppisfynd.

Blomkrukor t ex -
vem ville ha bruna, oglaserade krukor för bara några år sedan? Må vara om de var nya – men definitivt inte när de varit med ett tag och fått den patina som man idag gärna betalar för. Jag kan gräma mig som bara den när jag tänker på alla krukor som fanns i källartrappens hyllor i mitt bardomshem. Inte anande vi vilken guldgruva vi skoningslöst förpassade till containern.
Opåverkad eller inte av trender - men det där råa, oputsade och grovkorniga känns rätt för mig – jag känner mig i harmoni med det …. just nu kanske man ska tillägga.?! Det finns något befriande – rent av förlösande i det. Back to basic lixom! Jag blir fort trött på välputsade fasader och allt som ska vara så tillrättalagt och likformigt. Både när det gäller människor och ting.
Precis som om inte tjärade, grovhyvlade brädor, rostiga armeringsjärn och betongföremål kan bli det…… tillrättalagt och likformigt… fast tvärtom på nåt vis.

Hursomhelst – lite fascinerande ändå det här med fint och fult. Jag har inte bestämt mig för om det är fint eller fult med en markis som p g a ålderdom blir allt mer luden och mossgrön. Dess röd-vitrandig ursprung kan knappt anas. Och som om inte det vore nog så är den dessutom vindpinad med trasiga sömmar och fransiga kanter. Tjugo år sätter onekligen sina spår! Även på en markis. Sänker eller höjer den värdet på huset vid en eventuell försäljning….. jag hoppas att nån ”trend-sättare” bestämmer att det är fint - med patinerad markis. För markiser är dyrt och man kan ju ha roligare för sina pengar…

En annan sak innan vi lämnar ämnet ……..hur är det med opera? Finkultur eller fulkultur?

Där blir det lite svårt - trots att jag vill påstå att min musiksmak bred. Jag kan hänföras av det mesta i musikväg. Därför tog jag villigt och tacksamt emot en biljett av världens bästa granne, till ”Skärgårdsoperan” i Stenshamn.
Hela ”paketet” är ju oemotståndligt. Båtfärden, skärgårdstallriken och vinet i pausen - till en billig penning. Doften av tjärad tamp och intimiteten och närheten till musiken och utövarna i båtskjulet, som för en natt omvandlats till konserthus.

Förlåt Helena Janzén och alla ni andra - jag vet inte riktigt varför eller vad det var som gick fel. Jag somnade redan i tidigt skede av första akten. Och sen efter pausen somnade jag igen och sov gott under hela andra akten. Synd på så fin?! musik. Och lite obegripligt?!
Pinnstolen jag satt på kan på intet sätt ha bidragit. Kanske var det den friska havsluften - mer än de futtiga centilitrar vin jag drack i pausen - som var så bedövande och sövande. Mer än själva galandet. Men mitt bestående intryck av föreställningen var ändå positiv. Inte var dag som man får sova till Opera live. Jag får nog ge det en chans till nästa sommar. Sen ska jag tala om det är fint eller fult......

Valtider

Alla dessa val! Ständigt och dagligen måste jag välja och ta ställning till stort som smått. Det är tröttsamt och svårt för en omständig och ibland lite velig typ som jag är i vissa fall. Det flesta val innebär ju både för - och nackdelar.
Vad jag skall välja i morgon är inga problem - där är jag tvärsäker. Men alla andra val…..
Det börjar ju nästan innan man vaknat.
Ska jag verkligen öppna ögonen eller ska jag slänga väckarklockan i väggen och sova vidare? Måste jag tvätta håret - cyklehjälmen förstör ju ändå frisyren.... Orkar jag med en ny dag med nya utmaningar?
Ska jag jobba eller ska jag försöka låta bli? Har jag inte lite ont i huvet…..nä…. jobba bör man – annars dör man?!
Vad ska jag ha på mig? Gröt eller yougart? Kaffe eller the? Ost eller kaviar?
Regn eller sol? (Inte mitt val - men påverkar mina val!)
Vid lågtryck - buss eller bil till jobbet ?
Ettans buss eller sexans? Samåka Volvo med Maria eller köra själv? Opel eller Polo?
Vid högtryck - hinner jag cykla?
Ful-cykeln eller fin-cyklen?



Ful-cykeln – har en låsbar box på pakethållaren som skramlar oavbrutet och högljutt i duett med en ringklocka på styret som pinglar vid minsta ojämnhet i vagen. Med den cyklar jag om de flesta. Fin-cykeln – är den elegant svarta och av senare årsmodell men är inte lika snabb som ful-cykeln.
Och om jag cyklar – ska jag ta ful-hållet eller fin-hållet in till stan? Ful-hållet är kortare och går något lite snabbare. Det är lite mer skyddat för stormbyar. Ful-hållet, som dock inte är fullt så fult som det låter – är inte riktigt lika trafiksäkert.
Fin-hållet är kustnära hela vägen. Mindre avgaser och mera saltstänk. Vindarna är dock alltid emot så det tar lite längre tid – men man kan verkligen tuppa av utav hänförning var gång. T ex när man passerat Wämöparken och Krutviken och ser Mjölnarholmen och det vackra Marinmuseet ligga där i glittrande vatten. Kryssande segelbåtar eller mäktiga Polenfärjan på ingående mot Verköhamnen. (Uttrycket ”jag tror jag tuppar av utav hänförning” myntades av vännen Rose-Mari när vi cyklade genom rapsfälten på Bornholm i början på 80-talet.)
Karlskrona är ju "out-standing" - en fantastisk stad - där den växer upp ur havet på alla sina öar.....
Valen fortsätter att sen hela dan. Ibland våndas jag svårt.
Vilka prioriteringar ska jag göra bland arbetsuppgifterna?
Hinner jag äta lunch eller inte? Vad ska jag i så fall äta? Och var ska jag äta? Vilket jympapass ska jag gå på?
Aftonbladet eller Expressen?
Ska jag lägga mig tidig eller sent?
Idag väljer jag att lägga mig tidigt - för i morgon ska jag upp och gå till vallokalen och rösta. Jätteviktigt val! Men tack och lov - det valet är lätt!

För mycket jobb - igen....
Nej – det gick inte så bra. Mina ambitioner att ”hålla igen” och jobba ”lagom.”
De tre första dagarna gick hyfsat men sen har det varit både lunchlösa dagar och en och annan tiotimmarsdag…Efter att ha jobbat två veckor så kan jag åter konstatera att 40 timmars arbetsvecka inte räcker för att fixa mitt jobb.
Lite märkligt är det nu för tiden. Idag blir man så ifrågasatt när man säger att man har för mycket att göra. Det finns bara inte. Då får man till sig att man är dålig på att delegera, prioritera, planera, strukturera mm. Och trycket över bröstet ökar……
Må så vara att jag inte är så strukturerad att det stör - jo, det stör säkert många - men nånstans är det fel.
Förut var jag övertygad om att det var fel på mig. Det är jag inte så säker på längre. Jag tror helt enkelt att det finns ”omöjliga uppdrag,” eller som för stora och för många för att kopplas till en och samma person.
Mer ledighet
Nej, jag vill ha mer fri tid. Tillbaka med annandag pingst. Fler semesterdagar, mera kompledigt, flexledigt. För att kunna göra andra saker. Sånt som blir färdigt. Sånt som är roligt.
Bak och bok
Jag vill slå TV- Ernsts kreativitet. Baka snyggare tårtor, högre bröd, nyttigare mat. Jag vill se degarna jäsa samtidigt som jag läser sista spännande kapitlet i en bok.
Tyg och byk

Jag vill frossa i nya fina tyger, sy fler kuddfordral, klä om fler stolar – och styrkbrädor.

Jag vill böja rostig plåt, stapla ved, plocka fler björnbär, skriva, bada, cykla, passa hundar och katter.
”Sytta” och rapa
Jag vill ”sytta” och rapa i kapp med Olivia, hängandes över axeln. Som hon kan rapa den lilla ljuva, väna varelse… och fisa - som en hel karl, fast hon är bara 10 dagar. (Att "sytta" är "jämtska" och betyder ungefär passa barn)
Måla och skåla

Jag vill måla fler akvareller. Vi åkte till Vitaby på Österlen i år igen – Kickan och jag. På akvarellkurs hos Lena Ekman. Varken Kickan eller jag är särskilt bra på att läsa kartor och vägskyltar. Plötsligt upptäckte vi att vi var nästan i Lund. T o m GPS:en flippar ut i vårt sällskap. Men på något underligt vis hittade vi slutligen till ”Adagio” där vi skulle bo.
Adagio är ett häftigt Bed&Breakfast-ställe mitt i skånska myllan med skånsk blues, ost och vin i trädgården i den ljumma fredagskvällen när vi anlände. Sen på lördagen kom regn, storm och kyla efter veckor av Medelhavsvärme. Kickan och jag fick åka till Kivik och köpa långkalsonger och raggsockor.

Jag långt ifrån är världsbäst på att måla akvarell men när man går på kurs hos härliga Lena kan man nästan tro att man är det. För Lena är inte bara en skicklig konstnär – hon är en lysande pedagog dessutom. Hon kan konsten att locka fram det lustfyllda. Och hon uppmanar, uppmuntrar, hissar och dissar…….
”Större papper!” ”Mera vatten!”
”Ja, men ååååh, du, det här blev ju bra – men stopp - stoppa där nu!!!!!”
”Lasera bara lite med ”Raw Sienna” där ….och sen skugga med lite ”neutral tint” där!” Säger leende Lena med norrländsk brytning.
Bad och Betong

Med bilen full av murarhinkar, betongsäckar, ”loppisformar”, krukor och skärvor åkte vi tillsammans med H&M&K till Mats och Caritas havsnära ”sommarparadis” i Ronneby. Vilka fina hus – både gamla som nya! Och vilket läge! Vi hade en trevlig och kreativ lördagseftermiddag. Vi prövade på att gjuta betongföremål för första gången. Kristina var påläst hade koll på det mesta. Ett bad för folk och fä hann vi med innan vi åtnjöt en välkryddad och välgrillad lammhare men delikata tillbehör. Alltmedan Hippa outröttligt jagade pinnarna vi kastade.

Sånt gör mig glad. Sånt får mig att må väl.

H som i Hårdrock
- fast i allra mjukaste förpackning….
Världens coolaste och yngsta hårdrockare mötte mig på BB våning 7 - utanför hissdörrarna. Som besökare kommer man inte längre trots att det står ”Välkommen till BB!”
Jag var där för att leverera nässpray samt en present från H&M&K. Och för att digga hårdrock – när den är som bäst. ”Prinsessan” var i dag iförd en svart body med texten ”Hårdrockare” som pappa ”Henke” köpt. Allt klär en skönhet! Hon blir bara häftigare och sötare för varje dag. Man kan undra hur det ska sluta – hon är ju bara tre dagar…..
Hon var vid gott mod trots att man försökt ta ”PKU-prov” flera ggr från blodkärl uppe på huvudet utan att lyckas…. Innan nästa försök hann jag lukta och klämma lite försiktig på henne. Och hon passade på att smaka lite på mormor Gunvor. Hon ”suttade” på min axel – jag hoppas det gav mersmak.... jag var iallafall nyduschad!
Jag har senare under dagen fått veta att PKU –testet lyckades vid andra försöket. ”Prinsessan” badat för första gången. Badet lär inte ha varit någon höjdare enligt mamma Lisa. Men på ett MMS som jag fick såg hon riktigt belåten ut - efteråt iallafall.
Jag har badat för sista gången ??!? – för den här säsongen. Tog ett dopp i havet i samband med björnbärsplock. Riktig svalt - men härligt....efteråt.
Det blir nog fler bad redan imorgon om jag känner mig själv rätt - jag har så svårt att låta bli. Och fler björbär - för det finns hur mycket som helst. Plockade två kilo idag.
Familjen Jyllhed/Karlsson lämnar förmodligen BB i morgon och åker hem till Trummenäs.

2010-09-02

F som i Födelsedag!
”Grodan” var ingen prins. ”Grodan” visade sig vara en prinsessa! Hon ”lyftes” ut till världen kl 10.41 100902 genom det välplanerade snittet - utan större dramatik vad jag kan förstå. Pappa Henke svimmade iallafall inte en endaste gång (som vissa befarade). Ryktet säger att han höll sig på benen och klippte navelsträng och bytte blöja som om han aldrig sysslat med annat.
Strax innan kl 12.00 ringde nyblivna modern. Då satt jag i kafferummet i kommunhuset med självaste förvaltningschefen Per Jonsson, Gisela från personalenheten och kollegan Annica och pratade lönerevision.
”Men svara nångång” ropar kollegan när jag fumlar i alla väskor och fickor för att hitta mobilen.
”Hon håller på att bli mormor!” väser hon nervöst till förvaltningschefen.
På darriga knän och tårar som skvätter ner och blandar sig med fisksåsen i förvaltningschefens matlåda lämnar jag mitt sällskap och sjunker ner längs en vägg lite längre bort. "Det blev en flicka. Hon är så söt...så snäll och så liten," meddelar en lycklig, lite matt stämma - Lisas.
Strax därefetr kommer första Mms:et. Verkar matglad redan! Rund och rosig om kinderna och med muskulösa?! armar. Man kan nästan tro att hon kommer direkt från ett häftigt Friskis & Svettis pass.
50 cm lång 3690 gr. Hur fick hon bara plats därinne i mammas mage?!
Hon hade tur med vädret – hon kom ut när september är som bäst, till hög klar luft och solsken. Och tur med föräldrarna…. Hon kommer att få det bra. Så snälla, så rekorderliga....och så vackra och kloka som dom är. Så väl rustade för att ta hand om Trummenäs yngsta innevånare. Pappa Henke har köpt en radiostyrd helikopter och mamma Lisa har ju både stickat filt och sytt flaggspel.
Än så länge får hon gå under benämningen prinsessan. Fast kanske ser hon mera ut som ett litet troll - charmtroll. Kärlek vid första ögonkastet - jo men visst!
Vilket namn hon skall ha är inte riktigt bestämt ännu. Emilia kanske.....eller Lova.....eller Maja.....eller.....?! Det blir nog bra hur som helst. Fast Gunvor ska hon iallafall inte heta - där tillåter jag mig att ha en bestämd uppfattning!

Jag hade inte räknat med att få beskåda prinsessan redan idag – ännu mindre hålla henne. Men 14.30 ringde Lisa och sa att mor - och farföräldrar var välkomna. Och vi susade dit från alla håll och kanter och möttes där. Jag lämnade snabbt och lätt ett kontorsrum i kaos, satte ett meddelande på min dörr.
”Mormor gått för dagen – återkommer eventuellt nästa dag.”
Har väl sällan känt mig så motiverad att lämna jobbet…och sällan har min cykel susat fram så fort.
Jag tror inte att hon är världens sötaste….. jag vet att hon är det!!! Oemotståndlig! Urtjusig! Bedårande! Skitsnygg – om uttrycket tillåts.

På kvällen firades den första födelsedagen med ”bubblor”och gott tilltugg tillsammans med Håkan, Maria, Kristina och Solan. Kristina hade bakat en delikat äppelkaka till kaffet  Förhoppningsvis slumrar både barn och föräldrar mätta och glada i sköna sängar på BB.....

På gång igen....

Redan från början hade jag ju mina farhågor om att jag inte skulle ha tid att "blogga." Och nu har det varit lite tunt med nyheter från ganga49 -trots semester och allt.
Det är ju en konst i sig att semestra när man inte är så van....
Och vädret har ju varit helt otroligt och inte alls anpassat till att sitta och häcka bakom datorn. Men en del har det skrivits till myggors surr. Det kommer att portioneras ut framöver pö om pö för den som är intresserad.
Jag har förresten skaffat mig en alldeles egen kamera. Så det kommer att kompletteras med mer bilder framöver. Men jag en hel del att lära mig när det gäller att både ta bra bilder och hantera dom i olika bildprogram. Just nu funkar det inte ens att infoga/överföra bilder överhuvudtaget. Lisa kommer och hjälper mig i morgon men jag lägger ut texten så länge.....

S som i Semester

Tro´t eller ej - men jag har semester. Jag - den för jobbet oumbärlige har klarat mig utan arbete sedan den 26 juli och det går ganska bra faktiskt! Jag börjar bli van – kanske beroende?! Drygt en vecka återstår.

S som i Sömn

Vad har jag gjort så här långt? Sovit mycket. Kan bero på sömnapné – visserligen en diagnos som jag själv satt eftersom jag inte tycker om att besvära vår svenska sjukvård. Det är alldeles för omständigt, tidskrävande och t o m lite förnedrande. Att – när man väl kommer fram i telefonkön - behöva övertyga sköterskan om varför just jag skulle vara i behov av en akuttid. För även om det inte är akut så vill man ju inte vänta allt för länge när man nu äntligen bestämt sig för att söka hjälp.

Det kan kanske vara bra att få konstaterat av ett proffs vad mina upprepade och lite häftiga uppvaknaden beror på och behandla/åtgärda det. Men eftersom jag känner mig helt OK för övrigt och har ork till att cykla, simma och jympa så är jag inte direkt orolig för min hälsa.
Fast det lär inte var så nyttigt med sömnapné i längden och man får inte ut den återhämtning man behöver av sin sömntid. Man känner sig trött trots att man sover många timmar. Dessutom kan man få whiplash - skador.....när man somnat i fotöljen.
Det lär ju finnas både enkla och mer avancerade hjälpmedel som underlättar. Allt från andningsmasker till nån liten mojäng som man pillar upp i/sätter på näsan?! som gör att man inte snarkar. För att jag är för slapp i gomsegelet eller nåt ditåt och snarkar hejvilt (och tappar andan...?!?)det är ju omvittnat och känt.
Tröttheten skulle ju även kunna bero på hårt arbete och möda helt enkelt. Som att försöka få vår äldreomsorg att fungera till allas belåtenhet.

Om arbete och möda

Nej, jag klagar inte – jag trivs hyfsat bra med mit slit och är nöjd med min lön. Förlåt SKTF och alla kära och trevliga kollegor – jag vet att man inte får säga så om den magra lönen - men jag är ärlig i det. Jag har en lön jag kan leva på och ganska gott t o m. Vi sliter hårt i vårt jobb - visst gör vi det. Tufft uppdrag - faör att inte säga omöjligt. Därtill tuffa tidsmarginaler och kravet att hålla sin budget i alla lägen. Det är viktigaste av allt!
Ibland undrar man vad som driver en att arbeta mer än 40 - timmars arbetsvecka. Men jobbet innehåller även mycket som engagerar och inspirerar. Det är både invecklat och utvecklande. Onödigt byråkratiskt, mycket administrering av papper, mycket rutor och fyrkanter att förhålla sig till - från alla håll. Det är tröttsamt!
Det gäller att hitta ett bra liv utanför jobbet som lättar upp det hela. Det gäller att styra sin tid och släppa det man har för händer när 8 timmar har gått. Det har jag inte lärt mig än men jag ska jobba på det framöver. Jag ska satsa på att bearbeta mig själv i det och att inte ta så allvarligt på jobbet längre. Inte låta det styra över allt annat i livet.
Jag ska bli mer obstinat.....inte aggressivt och vildsint - om det inte krävs vill säga - och lägga krutet långt ut - hos min vårdpersonal och våra kunder. Jag tycker om att arbeta för att människor ska bli respekterade för det dom vill och tror på. Vårt viktigaste uppdrag är att se till att alla kan vara så fria och självständiga som det bara är möjligt - oavsett ålder, kön, bakgrund och funktionshinder.
Jag tror på det nära ledarskapet. I min värld betyder inte det hot, kontroll och bestraffning. Vi är mycket för att toppstyra i Äldreförvaltningen och det genererar inte någon bra personalpolitik och därmed inte ytterst någon bra omsorg.
Men nu har jag semester och tänker inte särskilt mycket på mitt arbete.
Jag börjar piggna till och tänker alltså återuppta mitt bloggande.
Om mail, känslor och väntan på den nye världsmedborgaren.

Mail från Niklas
Ibland har jag svårt att förstå alla dessa känsloyttringar som så obegripligt anfaller en på de mest oväntade sätt. Som att vrållipa över ett jätteroligt mail från sin son t ex. Han har ju arbetat utomlands i över två års tid nu. Under dessa år har bara varit hemma på några blixtvisiter och då är det så mycket som skall hinnas med. Mer än att sitta hemma och underhålla sin moder. Jag kan sakna hans härliga utläggningar och reflektioner över sånt som händer och sker i livet. Han har en härlig humor blandad med klokskap och så mycket omtanke och värme.
Jag var inte den förste att få veta att han förälskat sig. Och det är absolut inget krav. Som mamma behöver jag inte veta allt och definitivt inte först. Men visst blir jag glad när han berättar att han hittat en ”virrpanna” - som han själv uttrycker det – och som han trivs så gott ihop med. Hon heter Nicole och lär enligt Niklas ha förutsättningar att passa in i släkten då hon har väldigt lätt för att somna i alla lägen……vad han nu kan mena med det….

I väntans tider……
Det som också är lite svårt att förstå är hur Lisas och Henkes bebis redan kan få mig alldeles matt och svimfärdig av lycka när den hickar eller bökar omkring inne i Lisas mage. Och att man får lov att känna lite försiktigt med handen på det lilla liv som finns där under Lisas hjärta. Mirakel!
Han/hon vägrar ju att vända på sig!
”Det är för lite utrymme,” säger barnmorskan.
”Fel!” säger jag.
Jag tror att därinne gömmer sig en liten klok person med en egen fri vilja. Någon som redan vet vad den vill. Någon som helt enkelt vill komma ut med fötterna först och inte kasta sig huvudstupa ut i världen hursomhelst.
Genom moderns - till bristningsgränsen uttänjda - bukhinna har jag visserligen gjort några valhänta försök att vänligen upplysa den lilla människan därinne om att " ho, ho - nu är det dags att vända på sig."
Förlossningsläkaren har försökt samma sak – fast lite mer brutalt och påtagligt – med hårdhänt handpåläggning och påtryckning utifrån. Men även då protesterade den lilla krabaten. Som blivande mormor har jag svårt att se vem som skall lyckas övertyga den lille/lilla att följa naturens lagar och ställa sig på huvet som sig bör inför entrén till världen. Det är bara att inse att ingen bestämmer över detta lilla liv.
Nu blir det ett planerat kejsarsnitt 2 sept om inte den lille/lilla har några invändningar mot det valet av detta datum. Man vet aldrig……

Pilgrimsvandring 2009

Tankar inför vandringen
För ganska exakt ett år sedan började jag på fullt allvar fundera över att göra ytterligare en resa till Spanien. Resan till Barcelona i april gav mersmak.
Men vad som egentligen drev mig till att fundera över att pilgrimsvandra i Spanien vet jag inte riktigt.
Skoskav, ont i knät och ömhet på alla de utväxter man fått med åren - på och under fötterna framförallt - kan man ju få på väg till Maxi. Till ett lägre pris dessutom.
Men jag såg nyttan av en pilgrimsvandring ur flera perspektiv.

1. Jag behövde varva ner, få tid för tankar och reflektioner - över livet, låta tankarna flyga ut och in utan att störas av något annat.
Att vara ”klämd” mellanchef i äldreomsorg sliter hårt på kropp och själ och ger inte utrymme eller tid över till så mycket annat.

2. Jag ville utmana min kropp, se om den trots jobb och begynnande ålderdom höll måttet.

3. Oliver, Manchego, Rioja - bara det var ett gott skäl för att anstränga sig en smula.

4. Det kunde vara ett bra sätt för att- om inte precis komma undan det faktum att jag fyllde sextio i slutet på augusti 2009 - så iallafall slippa all eventuell uppståndelse som sådana omständigheter för med sig.

5. Sist men inte minst - kunde en pilgrimsvandring vara ett sätt - inbillade jag mig - att göra bot och bättring mot allt tokigt jag hittills gjort i mitt 60-åriga liv.

Pilgrim



Per definition är en pilgrim en person som vandrar mot helig ort. Så några garantier för effekten bakåt eller framåt d v s på att mitt dåtida och framtida leverne skulle bli rättfärdigad hade jag alltså inte.

Om så var fallet skulle en pilgrimsvandring mot Santiago de Compostela vara ”good enaugh”? Om man betänker allt tokigt jag gjort i mitt liv - skulle det göra mig till en bättre människa, skulle det verkligen räcka för att gottgöra alla tokigheter jag begått?
För alla de svartkonster jag utfört, för alla de flugor jag dräpt med en svidande snärt med flugsmällan eller en dusch Radar. För alla de mördarsniglar jag klippt ihjäl, dränkt eller avsiktligt kört över med cykeln.

För alla de elaka (men sanna....) grymtningar jag vräkt ut mig mot chefer, anställda och makthavare. Men också för alla de gånger jag fegt tigit istället för att säga ifrån. För alla bilar som jag avstått från att städa, för oredan på mina skrivbord, för oordningen i min hjärna och i mina garderober, för allt jag gömt undan och glömt.
För min snälla pilgrimssyster vars värsta bedrift var att stjäla ett ägg på Missionshotellet i Trondhjem och som dessutom är prästfru, skulle det kanske räcka.....
Men för mig krävdes det kanske att jag skulle gå med en sten i varje sko för att det skulle ge resultat......
Hur det nu än förhöll sig med den saken så var det värt ett försök. Jag närde en förhoppning om att gå stärkt ur det hela till både kropp och själ.

Jag tänkte nu inte gå hela vägen till den heliga orten – nån måtta får det vara på ansträngningarna att bli en bättre människa.
Vi skulle ”mjukstarta” i Saint Jean Pied de Port i Frankrike. Vi skulle vandra i sju dagar under Spaniens heta sol, traska över Pyreneerna och så in i Spanien med Logrono som slutmål.
Då har man avverkat ca en fjärdedel av vägen mot Santiago de Compostela. Hela vandringsleden är totalt 80 mil lång.
Påläst
Jag har aldrig tillhört dem som tycker om att detaljplanera. Det handlar lika mycket om bekvämlighet som att jag tycker om att ta dan som den kommer. Jag är också rädd att fastna i rutor och fyrkanter.
Men inför den här resan ansträngde jag mig lite utöver vad jag normalt brukar. Kanske för att jag kände ett visst ansvar för att min pilgrimsyster skulle komma välbevarad hem till lingonskogen igen.



Lite påläst ville jag vara så jag läste Agnetha Sjödins bok, googlade och läste om pilgrimsvandringar på nätet. Pablo Coelhos "Pilgrimsresan" omgärdade vandringen med lite extra mystik. Jan Folkegårds bok "Vägen till Santiago de Compostela" innehöll mycket värdefull och vägledande information.

Nödvändig packning


I packningen ingick förutom min storasyster och tillika pilgrim Ingegerd, några plåster och ett par elastiska bindor, Voltaren för knät (gammal knäskada som då och då ger sig tillkänna), lite gipspulver - ifall man skulle råka bryta vandringsstaven eller nåt litet ben - nötter, russin, mörk choklad, en fickplunta för vin eller vatten(det kan bli torrt med för mycket nötter) och en fickplunta med Acai, en kraftdryck från hälsokostaffären i Vänersborg.



Vitpepparn var inte ämnad för att krydda paellean utan skulle tjäna som effektivt överfallslarm mot pilska pilgrimer (min ängsliga syster var övertygad om att det kryllade av dem.)
Tagelskjorta och kåpor hoppade vi över men en fleece, regncape, extra strumpor, några linnen och extra shorts och en och annan kjol! packade vi också med.
Och spikmattorna förståss....ifall det inte skulle bli plågsamt nog med själva skoskavet...eller just därför egentligen! Vetenskapen må säga vad den vill - men spikmatttor har en viss effekt mot allehanda krämpor. Och utan våra spikmattor ville inte nån av oss åka.
Förbokade hotell och bagagetransport
Med ålderns rätt hade vi förbokade hotellrum och likaså bagagetransport mellan hotellen. Vi kände oss lite som "fusk-pilgrimer" när vi varje morgon smög ner våra resväskor på hjul i hotellreceptionen. Trots en viss insikt - så innehöll dom uppenbarligen mycket mer än vad en pilgrim egentligen behöver. Väskorna vägde bly! Det konstaterade vi förundrat varje gång vi skulle släpa upp våra väskor i de hisslösa hotellens trånga, mörka trappor.




Fusk och lyx
För våra dagsvandringar packade vi lätt i våra små ryggsäckar och njöt av att slippa kånka på rena och smutsiga kläder, handdukar och trosor på tork utanpå ryggsäcken, lakan, tandborste....
Måhända fnös någon plågad pilgrim åt vår lättja. Men få var de pilgrimer som kunde hålla jämn fart med oss. Med vår lätta packning, nytankade på nötter och dunderdrycken Acai (som är gjord på ett makalöst bär som innehåller allt din kropp behöver och endast växer i Guatemalas regnskogar), susade vi förbi allt och alla som rörde sig längs Caminon.
På kvällarna när vi kröp ner i sköna, renbäddade hotellsängar kände vi oss som priviligerade lyx-pilgrimer trots att vi låg en stund på våra spikmattor. I härbergenas stora sovsalar som stank av fotsvett snarkade och fes tvättäkta?! pilgrimer ikapp på sina liggunderlag.
Men var och en har nog av sin egen plåga.

När jag hittar min resedagbok ska jag berätta mer ingående om våra äventyr till fots och vad vandringen gjorde med mina fötter och tånaglar.....och vad den inte gjorde med min systers. Hennes fötter såg ut lika ofördärvade ut som ett nyfött barns efter sju dagars vandring......



På Landvetters flygplats den 29 augusti 2009 fnittrad två pilgrimer lite spänt och upphetsat. Men jag kände mig ändå ganska trygg och precis så förberedd som jag behövde vara inför vandringen och hade hyfsad koll på kartor, biljetter och tågtider senare under dagen. Packningen kändes också rätt. Allt från pilgrimssyster till spikmatta och lånade blommiga vandringsstavar. Möjligen var den för tung – men vi hade ju bagagetransport!

Nivea Ultra

Obegåvad på smink….
Ja, så sa min dotter en gång. Bara för att jag inte visste vad en kajalpenna var. Om än smink aldrig tillhört mitt största intresse så har jag inte varit totalt ointresserad. Jag har väl alltid sminkat mig – lite obegåvat och oreflekterat måhända och utan exklusivare produkter. Men små valhänta försök att bättra på min framtoning har jag gjort sen tidiga tonår.
Med halvöppen mun (det hörde till proceduren) svärtade jag mina ögonfransar med spott och kak-mascara. Ni som använt kak-mascara vet vad jag menar. Kak-mascaran låg i ett litet plast-etui med en spegel på insidan av locket. I etuiet låg även färgkakan och den lilla borsten som man applicerade själva mascaran med. Eftersom man inte alltid hade tillgång till vatten när man skulle bättra på make-upen så dög spott bra! Innan mascaran kletades på målade jag eye-liner både under och över ögonfransarna med en kajalpenna – fast så hette den inte på den tiden.... Efter sminkningen såg jag ut som en utvakad kråka.

”Dom kommer aldrig till himlen,” jämrade sig EFS-arna när kusin Astrid och jag uppenbarade oss med våra mörka blickar i våra remol-skrubbade jeans och långa tröjor som vi stickat av mistralgarn.
Våra munnar var täckta av ljusrosa läppstift av märket Shantung nr 23.
Bruncreme täckte kinderna.
Men that´s all….(det dröjde ända tills jag var nitton då jag färgade håret svart….)

Idag kör jag ungefär samma ”kitt” när det gäller make up. Jag pudrar näsan och sätter mascara – utan spott – på ögonfransarna. Färdig!

Nivea Ultra Creme - i plåtburk - var ett ”måste” när man som barn skulle gå till skolan i den bistra kylan på vintrarna i 20 graders kyla. Eller då man skulle till fjälls. Mamma smörjde då nogsamt Nivea Ultra på våra kinder.
För mig har den varit oumbärlig ialla år. Som ersättning för läppstift har jag de senaste trettio, fyrtio åren använt Nivea Ultra creme. Vattenfast och dryg! En plåtburk, för detta ändamål, varar i minst 10 år.
Hur snuskigt det är på en skala ska vi inte prata om…..men är man beroende så är man.

Den har nu sedan många år utgått ur sortimentet och jag har i panik faktiskt – utan större framgång - försökt hitta en liknande produkt. Burken är sedan en månad så renskrapad som den kan bli. Där finns inte mer att hämta! Och jag har känt mig vilsen och sorgsen. Hur skulle det bli nu?

Men livet går vidare och jag har faktiskt alldeles nyligen hittat en acceptabel ersättare. Också den av märket ”Nivea.” Ser ut som ett läppstift, är väl mera ett cerat, men milt rosafärgat och både smakar och luktar lite jordgubb. Det där med smaken var/är lite svårt men det får jag stå ut med. Färg, konsistens och själva utformningen är helt OK och jag känner mig bekväm (och lite modernare…) med att slippa smyga runt med fingret i plåtburken längre.

Djurvän - javisst.....

Jag tycker om djur, har haft hund, katt, akvariefiskar, grodyngel och galen kanariefågel. Jag tycker att hästar är vackra, jag kan vara lite osäker i umgänget med betande kor - man måste ju kolla in så det inte är en tjur man har att göra med. Och allting har ju en gräns. Och den gränsen går vid råttor, ormar, mördarsniglar, fästingar, broms och mygg i nämnd ordning.

Att det klampar råttor omkring vårt hus kan jag bara inte tåla.

För någon vecka sedan låg det en råtta under båten som ligger vid norra husgaveln. Den var visserligen stendöd - men ändå. Den stank och fick mig genast att gå in och regla alla förnster och dörrar samt inspektera golvbrunnars läge.

En död råtta är en bra råtta - låter krasst men så känner jag.

Men en livslevandes inomhus - det är outhärdligt.

Läs brevet till mor skrivet i september 2009

"Hej lilla mor!
Hoppas allt är väl. Jag har skickat följande rysliga, men ack så sanna, historia till mina syskon via ”mail” – alltså via datorn du vet. Men eftersom jag förmodar att du inte köpt någon dator ännu så får du en egen papperskopia istället med vanliga postgången.

”Från Blekinge kan rapporteras att husfriden på Knösö just nu störs av en ovälkommen, objuden gäst. En råtta! Och då menar jag råtta och ingen liten näpen mus.

Redan i fredagsmorse hörde jag ett misstänkt krafsande under diskmaskinen. På kvällen togs socklarna bort under köksbänkarna, men där fanns bara gammal "Myrr" från sommarens
myr- invasion samt en vilsen makaron och lite annat smått och gott som har för vana att samlas under skåp i ett kök.....

I går låg jag i sängen och läste tidigt på morgonen. Jag läser Agneta Sjödins "En kvinnas resa" och jag tänkte att egentligen vill jag ju också göra något liknande..... Jag har länge funderat på volontärarbete i Indien under någon månad ....

Då hör jag ”krafset” utanför dörren. Flera krafs..... Jag ropar på maken som tror att det handlar om hörsel-hallucinationer eller möjligen, möjligen att det skulle kunna härröra sig från ljudet av en liten snäll mus och att den säkert är inne i väggen......det har hänt förr....

Men jag tyckte att krafset blev väl påträngande och oroväckande kraftigt för att komma från något så litet djur. Morgonfriden var ju redan störd så sova mer var inte att tänka på.
Jag skulle cykla till Friskis&Svettis på förmiddagen för att stärka mina muskler så jag gick ut i köket för att stärka mig med lite gröt.
Då känner jag vinddraget bakom ryggen och blir till min stora förskräckelse omsprungen av en stor fet råtta! Den sladdar runt köksbänken så trasmattan flyger iväg och försvinner in under skåpen..... ja, inte trasmattan utan råttan….
Hur långt hördes mitt vrål - ända upp till Jämtland?! Klockan var väl 08.30....

Behöver jag nämna att min vandringslust och tanken på volontärarbete dämpades något. Jag behöver nog jobba lite med min råttskräck först.....Vid möss går gränsen för vad jag kan handskas och stå ut med....någorlunda sansat iallafall. Sen tappar jag både vett och sans.

Först stod jag på kökssoffan och stampade och svor. Sen drog jag iväg tvärs över gatan och knackade upp grannarna. Trafiken till och från grannens råttfria hus blev livlig. Saker och ting bars fram och tillbaka. Mina glasögon och en varm tröja skickades efter liksom min gröttallrik. Grannarnas ena katt bars över till vårt råttinvaderade hus där maken satt på pass vid köksbordet med kamera och luftgevär..... ja, faktiskt sant!
Katten slog sig till ro i soffan och somnade omedelbart, totalt ointresserad av det håriga, långsvansade och glosögda monster som satt någonstans i kökets undre värld och tryckte.

Jag cyklade iväg till gymet. Visste inte hur fort jag ville komma bort från råttboet. Lite väl fort och uppstressat kanske..... för i en nedförsbacke på cykelvägen råkade jag köra upp hälen i cykelkorgen som hänger på pakethållaren. Jag släpper då styret med ena handen för att känna om korgen hängde kvar som den skulle och ....vips fortsatte färden tvärs över vägen, i full fart ner och sen upp genom en långt dike med daggvåta snår..... och mot mig kommer ett fårstängsel rusandes i hundranittio......
Man hinner tänka många tankar på det korta sidospåret som min cykel tog ....
"Kommer jag att hamna på andra sidan stängslet hos fåren???
"Kommer jag att buklanda eller kraschlanda??"
"Kommer alla mina tänder att fara åt pipsvängen eller blir det bara nån liten pikant glugg efter nån enstaka framtand??"
"Kommer jag att bryta armar och ben eller krackelera totalt??"
"Hur kommer fåren reagera, hur kommer de att välkomna sin nya kompis...."
"Jag har iallafall hjälmen på mig....."
" Pinsamt....är det någon som ser min ostyriga, svindlande färd genom dikesrenen........" osv, osv....

Stängslet var starkare än jag trodde och stoppade min vilda framfart ganska abrupt. Fårskocken kastade sig för säkerhets skull åt alla ostyriga håll.
Jag såg mig försiktigt omkring, kravlade mig upp ur diket och hakade snabbt av cykeln från stängslet.
Alla benen bedömdes vara på plats - om än lite svajiga, samt tänder och huvud i behåll. Endast en lätt? ömhet på vänsterarmens översida kunde förnimmas där styrstången klippte till...... Blåmärket - cirka 10x10 cm - är det enda synbara beviset för denna min naturupplevelse.
Jag fortsatte min färd och stärkte mig på gymet ett par timmar och därefter i bastun. Ska man slåss med råttor krävs det kraft.

När jag kom hem satt maken hos grannen och drack kaffe i godan ro.
Inne i huset försökte råttan ta sig genom den stängda dörren in till tvättstugan genom att göra småflis av den - med vässade näbbar och klor kan man tänka. Tydliga, färska och djupa krafsmärken på dörrens underkant vittnade därom. Stor kisspöl under spisen och bajskorvar (råttskitar har en imponerande storlek!) både här och där......
Vid sängdax igår var råttan ännu på fria fötter......En misslyckad träff av ett luftgevärsskott som tog i ändan var inte värre än att den klarade av det. För i morse kunde vi se att den varit framme och ätit upp en brödbit som lagts ut på golvet för att veta om den fortfarande var på hugget.
Idag kan vi också dessvärre konstatera att vi inte vet var den finns......Den finns inte inomhus just nu......tror vi......rättare sagt, maken tror så. Jag är skeptisk!
Vi har nästan demonterat hela köket.....Men jag är ändå skeptisk..... jag tror att den är ute och hämtar hit råttmor och alla råttbarnen och kanske även kusinerna........

Nu ska jag strax låsa in mig i mitt sovrum. Men först ska jag med stor vaksamhet och spetsade öron och med en kattnos´ känslighet för alla tänkbara råtthål och invasioner göra en heltäckande inspektion av bostaden. Man vill ju ändå veta....och jag är nu ständigt på min vakt. Inget får lämnas åt slumpen. Sängen inspekteras - ovanpå och mellan (madrass, täcke och lakan...) som under sängen förståss. Golvbrunnars läge registreras, minsta hörbara krafs noteras och minsta skugga i vrårna liksom i toalettstolen djup.......Osedvanligt många skuggor och ljud upplever jag......
Var bor Du lilla råtta........det kan man verkligen undra.......

Sov nu gott och råttfritt allihopa i era trygga bon.....det önskar jag er verkligen!
Fortsättning följer!
Puss och kram!

PS. Det visade sig att golvbrunnen i tvättstugan tjänstgjort som entré. Den är numera fastborrad med dubbla skruvar. DS

Om miljö, olivtvålar, barnbarn och annat....

090309 skickades detta mail till min syster Kerstin. Hon hade hittat en liten plastflaska i deras dusch och jag fick ett mail med en undran om den tillhörde mig..... Det har hänt lite saker sen dess. Jag har t ex hämtat flaskan - det gjorde jag i slutet på mars i år 2010. Och barnbarnet i Lisas mage växer till sig inför sin entrée omkring 12 september......

"Hej själv min kära syster!
Jo, det stämmer nog. Den ingår i mitt minimalistiska "rese-kitt" ......Jag har en likadan flaska som det står "Hair" på.
Vet inte varför jag inte namnade flaskorna som "Kropp" och "Hår" istället - men jag tyckte nog att det lät lite ekivogt....som "Knull" och "Tutt" ungefär.....heter det "Knoll" och "Tott" förresten???!!! (Försöker jag månne dölja en begynnande framlobsdemens??? )
Jag kommer och hämtar den en dag....."Body´n" alltså ....eller så får du komma hit med den.....det var ju länge sen Du/ni var i Karlskrona......Välkomna!!!

Inte för att det är så noga med "Body´n" - om jag ska vara ärlig. Jag har egentligen slutat att använda flytande tvål - ur miljösynpunkt. Kör med ekologisk olivtvål som förvaras i tvålkopp i plast. Som förr i världen.
Känner mig väldigt rejäl och lite gammeldax när jag fumlar med min tvålkopp t ex i duschen på Friskis och Svettis.
Jag tycker nog att en del glor storögt - särskilt de yngsta motionärerna. Dom som står en halvtimme i duschen. Utan att ha minsta bry om priset på varmvatten. Utan minsta bry om att duschkön av skryngliga äldre - som vill hem till långkok och byk - blir allt längre.
Igår gled den förresten ur näven. Tvålen alltså - och for med en väldig fart tvärs över duschutrymmet. Och de här obekymrade, duschande yngre följde ömsom roande, ömsom medlidsamt min jakt på den gröna tvålen. Frågan är om de ens visste vad det var jag jagade.......

Men visst kan man väl få lite ångest när man tänker på all miljöförstöring, alla förpackningar, all plast, allt onödigt som man köper.....jag har en släng av slöseriångest för tillfället.
Man blir lite fånig, går kanske till överdrift ibland......hur vettig är det jag sysslar med på en skala........fast sen tänker jag, närå - det här är fullständigt sunt och normalt handlande i dubbel bemärkelse??!!?? Jag nämner här bara en sak som belyser detta. Överdrift eller inte - avgör själv!
Alltså .... jag kan tänka när jag handlar på Maxi att jag ska inte packa allt i plastpåsar - frukt t ex. Så när jag köper apelsiner så lägger jag dom på vågen, sätter prislappen på en apelsin och stoppar dom sen lösa i min egna medhavda korg eller återanvädningskasse. Ibland när jag har lite rymligare samvete kan jag samla all frukten i en påse (sk blandad frukt) efter att ha vägt dom var för sig. Jag scannar ju.....lite modern är man ju trots allt....och ibland blir det ju avstämning. Då lägger jag upp fem apelsiner på rad, fem kiwi (för en tia), ett litet ekologiskt kålhuvud, några tomater, en lök, fyra bananer, en citron och en knippa persilja osv. En plastpåse till rubbet - istället för åtta........
I stunder av svaghet känner mig lite udda inför kassörskan. Lite besvärligt blir det ju och tar lite längre tid att sortera och väga alla lösa frukter. Dessutom hålla reda på alla prislapparna.....Men sen känner jag mig nöjd, trycker upp näsan i vädret och viftar lite demonstrativt med min cykel-nyckel och går stärkt igenom kassan. Nån pytteliten inverkan har det kanske för isbjörnarnas överlevnad......
Nej, jag är verkligen ingen bokstavstrogen miljöpartist, jag syndar flera gånger om dagen, jag är inte ens miljöpartist rakt igenom. Men visst tänker jag mycket mer på idag vad jag gör och hur jag lever i alla avseenden.
Det är väl nåt slags ålderstecken - att man börjar få dåligt samvete för den värld man lämnar till barn och barnbarn. Några barnbarn har jag ju inte - än. Men Lisa och Henrik (som han heter den blivande svärsonen(?!!!) skall ha fem barn enligt Henrik. Och Lisa vill ju också ha barn så hon har slutat med sina p-piller. Fast nu hade Henrik sagt att han kunde kanske nöja sig med tre. Barn alltså. Dom har tittat på hus och konstaterat att det behövs så stora hus om man ska vara så många i familjen......( Men vi var ju sju i Lunne 1:13 . Innan vi inredde brorsans rum och vinden så delade vi väl sovrum allihop "oppå" - och det gick ju bra.....för det mesta?!!!! Eller vare nån som fick sova i "ve´bua"?! )
Återstår att se om det blir några barnbarn. Jag hoppas ju att det går vägen eftersom de så gärna vill ha barn. Jag tror också att Lisa har hittat en bra man att leva med och få barn ihop med. Han känns väldigt behaglig och sympatisk.
Nu är det snart läggdax!
Vi hörs!
Kram
Lillasyster Gunvor"

Det har hänt lite saker sen mailet skrevs. Jag har t ex hämtat flaskan - det gjorde jag i slutet på mars i år 2010. Och barnbarnet i Lisas mage växer till sig inför sin entrée omkring 12 september......

En nostalgivandring i Jämtland

Från mitt bardomshem i den jämtländska bonnbyn Lunne till skolan i byn Hälle var det ca en kilometer. Vägen kändes ibland tung och oändligt lång. Man gick till fots, åkte skidor eller spark allt eftersom årstiderna växlade. Ibland kunde det ta flera timmar, andra gånger en kvart. Hade man tur kunde man få lifta med en hästskjuts. Cykel var det inte tal om första åren i alla fall. Vi var fem syskon och delade på två cyklar. Man knatade på, för valmöjligheter som skolskjuts eller buss saknades. Det låter nästan som om vi talar 1800-talet. Men vi pratar om mitten av 1950- talet. 1955 började jag skolan.
Nån vidare trafik var det inte tal om så det var tämligen riskfritt. Grisbilen kom ju ibland. Och mjölkbilen och plogbilen. Då klev vi ner i diket och väntade tills de passerat. På våren kom vägskrapan.
Ibland var det 20 grader kallt och nordanvinden var bister och kall. Då hade man en halsduk (eller slöja som vi sa) knuten som skydd över ansiktet.

Nu ca 50 år senare, vandrar vi åter på våran gamla skolväg – jag och min syster Kerstin – en solig eftermiddag i början av juni 2010.
På vägen till skolan, mitt i Hällebacken går det en väg upp till vänster som leder förbi baksidan av Lundbomberget.
Lundbomberget var vår närmaste vintersportort.
Vi vill gärna gå upp på berget och titta på utsikten och för att minnas våra störtlopp från både Stortoppen, Lilltoppen och från brottet eller stupet som vi kallade det. Där åkte bara de riktigt djärva. Många skidspetsar bröts där.

Där i början på den vägen, bakom ett boningshushus och några fallfärdiga ladugårdsbyggnader står rostiga oljefat och jordbruksmaskiner som gjort sitt.
Så länge jag minns har det alltid varit lika skräpigt där. Några bilvrak, en cykel utan styre och med skevt framhjul solar sig i grönskan. En samling badkar utspridda bland smörblommor och gullvivor som om här skulle byggas en SPA anläggning.

Där i kvällssolen, bland all bråten, sitter Åke – en gammal skolkamrat.
Han sitter där och tittar på sina hästar.
Jag träffade honom på en klassträff för så där en 10 år sedan. Han var lätt att känna igen, trots rynkor och grånat hår men. I hans gråblå ögon kunde jag fortfarande se blänk av bus och retsamhet.
Han hade sin whiskeyflaska med sig – det gjorde livet lite roligare tyckte han.
Efter några klunkar berättade han öppenhjärtigt, men med en ton av vemod och sorg, om nån trasig relation han genomgått.

Nu sitter han där – vid foten av Lundbomberget – som om tiden stått stilla. Han har alltid bott här mitt i Hällebacken.
”Hej, hej” säger jag. Han plirar emot oss.
Jag är inte säker på att han känner igen oss. Så jag presenterar oss för säkerhets skull.

”De e´a´ Kerstin å´ a´ Gunvor” säger jag på jämtska, som efter 40 års boende i sydligare delar av Sverige, inte längre känns riktigt bekväm i munnen. Jag är inte säker på att han känner igen oss.
”Jaha, det var länge sen.” Säger han på svenska, som inte verkar naturlig och bekväm för honom att uttrycka sig på.
”Kerstin känner jag igen,” fortsätter han.
”Jamen”, protesterar jag raskt med ett sting av besvikelse över att inte vara igenkänd, ”vi råktes ju på Hälleträffen för 10 år sän.”
”Kanske det?!” säger han lite retsamt.
”Du skull´ ju ler me å´ bugga fast det geck nö ganska klent, je va fell int´sa leraktig å dansant.”
Kan han verkligen ha glömt det tänker jag. Vi som hade trevligt på den där skolträffen.
”Det var kanske inte rätt tillfälle!” konstaterar han på klanderfri svenska. Han ler igen.
”Va´ fint de e´ hen!”, säger vi och slår ut med armarna mot fjällen som tornar upp sig över sjö och skog. Han sitter med ryggen mot den underbara fjällutsikten.
”Ja, man blir väl lite hemmablind” säger han utan att släppa det vackra fölet med ögonen.
”Vi tänkt´ gå opp på berge.” informerar vi vidare, som om han skulle bry sig.
”Det beror på om det går. Det är ju stängslat för djuren” säger Åke.
” E´ dom farlig´ kuan? undrar min syster ängsligt som alltid lidit av koskräck.
”Man vejt aldrig! svarar Åke på jämtska och låter plötsligt trovärdig.

Innan vi fortsätter vägen upp för berget påminner jag Åke om våra vådliga fartupplevelser med spark och kälke nedför Hällebacken och hur han sprang och hämtade piasavakvasten och ilsket sopade vägen när grusbilen kom och fördärvade sparkföret.

Av respekt för kor och hästars revir och svårigheten att forcera taggtråd och elstängsel så bryr vi oss inte om Lundbombergets topp utan fortsätter vår vandring bakom berget bort mot Stormyra och Lillmyra där vi åkte på våra spiskrokar tidig höst innan första snön kom.

Smörblommorna är stora som dasslock och lyser intensivt gula. Vi funderar över om vi som barn uppskattade den jämtländska naturen och hur den format oss. Här är gudomligt vackert och stillsamt.

Sen går vi förbi Widegrens, korsar Rissnavägen och vandrar bort till Rödberget där vi plockade smultron som barn och lekte indianer och cowboys i stenbrottet. Jag ville alltid vara indian.
Där fanns pyramider och klippiga berg av bruten, röd kalksten som staplats på varandra.
Där man brutit stenen bildades stora vattensamlingar av regnvatten. De såg ut som riktiga simbassänger. Även om det såg lockande ut vågade vi aldrig hoppa i och bada där. För om man inte passade sig så kunde man bli lam eftersom det var barnförlamningsvatten i bassängerna. Det var i alla fall vad nån hade hört. Och vi såg på det grönskimrande vattnet med både spänning och skräck. Råkade man av någon anledning få minsta droppe på sig av detta vatten hade man ångest i flera dagar.

Vi passerar platsen där skjutbanan låg. Endast järnfästet till flaggstången finns kvar. Här samlades på vårvintern stor mängder smältvatten av snö och is. Denna ansamling vatten var början eller orsaken till Gärdesloken. Ett årligt återkommande vårtecken. Det kommer en utförligare beskrivning av detta fenomen så småningom.

Här, nära den gamla skjutbanan, bland Rödéns betande kor och kalvar växte/växer också brunkullan, Nigritella Nigris, Jämtlands nationalblomma.
Vår vandring fortsätter genom Berge och Åkre ner till Brunflo där vår 91-åriga mamma bor.
Vi far fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Från djupet av våra förkalkade hjärnvindlingar poppar det ena minnet efter det andra opp. Vi skrattar åt de flesta - men några kan också göra lite ont….. Ibland vet vi inte var vi skall fästa blicken, åt vilket håll vi skall titta. Vi vill inte missa nåt. Gullvivor i mängder kantar vägen på vissa ställen. Snöklädda fjäll, blåa skogar och sjöar finns bakom nyfödd grönska på träd och ängar.
I denna vackra bygd föddes jag. Det känns som ett privilegium.