Pilgrimsvandring 2009

Tankar inför vandringen
För ganska exakt ett år sedan började jag på fullt allvar fundera över att göra ytterligare en resa till Spanien. Resan till Barcelona i april gav mersmak.
Men vad som egentligen drev mig till att fundera över att pilgrimsvandra i Spanien vet jag inte riktigt.
Skoskav, ont i knät och ömhet på alla de utväxter man fått med åren - på och under fötterna framförallt - kan man ju få på väg till Maxi. Till ett lägre pris dessutom.
Men jag såg nyttan av en pilgrimsvandring ur flera perspektiv.

1. Jag behövde varva ner, få tid för tankar och reflektioner - över livet, låta tankarna flyga ut och in utan att störas av något annat.
Att vara ”klämd” mellanchef i äldreomsorg sliter hårt på kropp och själ och ger inte utrymme eller tid över till så mycket annat.

2. Jag ville utmana min kropp, se om den trots jobb och begynnande ålderdom höll måttet.

3. Oliver, Manchego, Rioja - bara det var ett gott skäl för att anstränga sig en smula.

4. Det kunde vara ett bra sätt för att- om inte precis komma undan det faktum att jag fyllde sextio i slutet på augusti 2009 - så iallafall slippa all eventuell uppståndelse som sådana omständigheter för med sig.

5. Sist men inte minst - kunde en pilgrimsvandring vara ett sätt - inbillade jag mig - att göra bot och bättring mot allt tokigt jag hittills gjort i mitt 60-åriga liv.

Pilgrim



Per definition är en pilgrim en person som vandrar mot helig ort. Så några garantier för effekten bakåt eller framåt d v s på att mitt dåtida och framtida leverne skulle bli rättfärdigad hade jag alltså inte.

Om så var fallet skulle en pilgrimsvandring mot Santiago de Compostela vara ”good enaugh”? Om man betänker allt tokigt jag gjort i mitt liv - skulle det göra mig till en bättre människa, skulle det verkligen räcka för att gottgöra alla tokigheter jag begått?
För alla de svartkonster jag utfört, för alla de flugor jag dräpt med en svidande snärt med flugsmällan eller en dusch Radar. För alla de mördarsniglar jag klippt ihjäl, dränkt eller avsiktligt kört över med cykeln.

För alla de elaka (men sanna....) grymtningar jag vräkt ut mig mot chefer, anställda och makthavare. Men också för alla de gånger jag fegt tigit istället för att säga ifrån. För alla bilar som jag avstått från att städa, för oredan på mina skrivbord, för oordningen i min hjärna och i mina garderober, för allt jag gömt undan och glömt.
För min snälla pilgrimssyster vars värsta bedrift var att stjäla ett ägg på Missionshotellet i Trondhjem och som dessutom är prästfru, skulle det kanske räcka.....
Men för mig krävdes det kanske att jag skulle gå med en sten i varje sko för att det skulle ge resultat......
Hur det nu än förhöll sig med den saken så var det värt ett försök. Jag närde en förhoppning om att gå stärkt ur det hela till både kropp och själ.

Jag tänkte nu inte gå hela vägen till den heliga orten – nån måtta får det vara på ansträngningarna att bli en bättre människa.
Vi skulle ”mjukstarta” i Saint Jean Pied de Port i Frankrike. Vi skulle vandra i sju dagar under Spaniens heta sol, traska över Pyreneerna och så in i Spanien med Logrono som slutmål.
Då har man avverkat ca en fjärdedel av vägen mot Santiago de Compostela. Hela vandringsleden är totalt 80 mil lång.
Påläst
Jag har aldrig tillhört dem som tycker om att detaljplanera. Det handlar lika mycket om bekvämlighet som att jag tycker om att ta dan som den kommer. Jag är också rädd att fastna i rutor och fyrkanter.
Men inför den här resan ansträngde jag mig lite utöver vad jag normalt brukar. Kanske för att jag kände ett visst ansvar för att min pilgrimsyster skulle komma välbevarad hem till lingonskogen igen.



Lite påläst ville jag vara så jag läste Agnetha Sjödins bok, googlade och läste om pilgrimsvandringar på nätet. Pablo Coelhos "Pilgrimsresan" omgärdade vandringen med lite extra mystik. Jan Folkegårds bok "Vägen till Santiago de Compostela" innehöll mycket värdefull och vägledande information.

Nödvändig packning


I packningen ingick förutom min storasyster och tillika pilgrim Ingegerd, några plåster och ett par elastiska bindor, Voltaren för knät (gammal knäskada som då och då ger sig tillkänna), lite gipspulver - ifall man skulle råka bryta vandringsstaven eller nåt litet ben - nötter, russin, mörk choklad, en fickplunta för vin eller vatten(det kan bli torrt med för mycket nötter) och en fickplunta med Acai, en kraftdryck från hälsokostaffären i Vänersborg.



Vitpepparn var inte ämnad för att krydda paellean utan skulle tjäna som effektivt överfallslarm mot pilska pilgrimer (min ängsliga syster var övertygad om att det kryllade av dem.)
Tagelskjorta och kåpor hoppade vi över men en fleece, regncape, extra strumpor, några linnen och extra shorts och en och annan kjol! packade vi också med.
Och spikmattorna förståss....ifall det inte skulle bli plågsamt nog med själva skoskavet...eller just därför egentligen! Vetenskapen må säga vad den vill - men spikmatttor har en viss effekt mot allehanda krämpor. Och utan våra spikmattor ville inte nån av oss åka.
Förbokade hotell och bagagetransport
Med ålderns rätt hade vi förbokade hotellrum och likaså bagagetransport mellan hotellen. Vi kände oss lite som "fusk-pilgrimer" när vi varje morgon smög ner våra resväskor på hjul i hotellreceptionen. Trots en viss insikt - så innehöll dom uppenbarligen mycket mer än vad en pilgrim egentligen behöver. Väskorna vägde bly! Det konstaterade vi förundrat varje gång vi skulle släpa upp våra väskor i de hisslösa hotellens trånga, mörka trappor.




Fusk och lyx
För våra dagsvandringar packade vi lätt i våra små ryggsäckar och njöt av att slippa kånka på rena och smutsiga kläder, handdukar och trosor på tork utanpå ryggsäcken, lakan, tandborste....
Måhända fnös någon plågad pilgrim åt vår lättja. Men få var de pilgrimer som kunde hålla jämn fart med oss. Med vår lätta packning, nytankade på nötter och dunderdrycken Acai (som är gjord på ett makalöst bär som innehåller allt din kropp behöver och endast växer i Guatemalas regnskogar), susade vi förbi allt och alla som rörde sig längs Caminon.
På kvällarna när vi kröp ner i sköna, renbäddade hotellsängar kände vi oss som priviligerade lyx-pilgrimer trots att vi låg en stund på våra spikmattor. I härbergenas stora sovsalar som stank av fotsvett snarkade och fes tvättäkta?! pilgrimer ikapp på sina liggunderlag.
Men var och en har nog av sin egen plåga.

När jag hittar min resedagbok ska jag berätta mer ingående om våra äventyr till fots och vad vandringen gjorde med mina fötter och tånaglar.....och vad den inte gjorde med min systers. Hennes fötter såg ut lika ofördärvade ut som ett nyfött barns efter sju dagars vandring......



På Landvetters flygplats den 29 augusti 2009 fnittrad två pilgrimer lite spänt och upphetsat. Men jag kände mig ändå ganska trygg och precis så förberedd som jag behövde vara inför vandringen och hade hyfsad koll på kartor, biljetter och tågtider senare under dagen. Packningen kändes också rätt. Allt från pilgrimssyster till spikmatta och lånade blommiga vandringsstavar. Möjligen var den för tung – men vi hade ju bagagetransport!