Från mitt bardomshem i den jämtländska bonnbyn Lunne till skolan i byn Hälle var det ca en kilometer. Vägen kändes ibland tung och oändligt lång. Man gick till fots, åkte skidor eller spark allt eftersom årstiderna växlade. Ibland kunde det ta flera timmar, andra gånger en kvart. Hade man tur kunde man få lifta med en hästskjuts. Cykel var det inte tal om första åren i alla fall. Vi var fem syskon och delade på två cyklar. Man knatade på, för valmöjligheter som skolskjuts eller buss saknades. Det låter nästan som om vi talar 1800-talet. Men vi pratar om mitten av 1950- talet. 1955 började jag skolan.
Nån vidare trafik var det inte tal om så det var tämligen riskfritt. Grisbilen kom ju ibland. Och mjölkbilen och plogbilen. Då klev vi ner i diket och väntade tills de passerat. På våren kom vägskrapan.
Ibland var det 20 grader kallt och nordanvinden var bister och kall. Då hade man en halsduk (eller slöja som vi sa) knuten som skydd över ansiktet.
Nu ca 50 år senare, vandrar vi åter på våran gamla skolväg – jag och min syster Kerstin – en solig eftermiddag i början av juni 2010.
På vägen till skolan, mitt i Hällebacken går det en väg upp till vänster som leder förbi baksidan av Lundbomberget.
Lundbomberget var vår närmaste vintersportort.
Vi vill gärna gå upp på berget och titta på utsikten och för att minnas våra störtlopp från både Stortoppen, Lilltoppen och från brottet eller stupet som vi kallade det. Där åkte bara de riktigt djärva. Många skidspetsar bröts där.
Där i början på den vägen, bakom ett boningshushus och några fallfärdiga ladugårdsbyggnader står rostiga oljefat och jordbruksmaskiner som gjort sitt.
Så länge jag minns har det alltid varit lika skräpigt där. Några bilvrak, en cykel utan styre och med skevt framhjul solar sig i grönskan. En samling badkar utspridda bland smörblommor och gullvivor som om här skulle byggas en SPA anläggning.
Där i kvällssolen, bland all bråten, sitter Åke – en gammal skolkamrat.
Han sitter där och tittar på sina hästar.
Jag träffade honom på en klassträff för så där en 10 år sedan. Han var lätt att känna igen, trots rynkor och grånat hår men. I hans gråblå ögon kunde jag fortfarande se blänk av bus och retsamhet.
Han hade sin whiskeyflaska med sig – det gjorde livet lite roligare tyckte han.
Efter några klunkar berättade han öppenhjärtigt, men med en ton av vemod och sorg, om nån trasig relation han genomgått.
Nu sitter han där – vid foten av Lundbomberget – som om tiden stått stilla. Han har alltid bott här mitt i Hällebacken.
”Hej, hej” säger jag. Han plirar emot oss.
Jag är inte säker på att han känner igen oss. Så jag presenterar oss för säkerhets skull.
Nån vidare trafik var det inte tal om så det var tämligen riskfritt. Grisbilen kom ju ibland. Och mjölkbilen och plogbilen. Då klev vi ner i diket och väntade tills de passerat. På våren kom vägskrapan.
Ibland var det 20 grader kallt och nordanvinden var bister och kall. Då hade man en halsduk (eller slöja som vi sa) knuten som skydd över ansiktet.
Nu ca 50 år senare, vandrar vi åter på våran gamla skolväg – jag och min syster Kerstin – en solig eftermiddag i början av juni 2010.
På vägen till skolan, mitt i Hällebacken går det en väg upp till vänster som leder förbi baksidan av Lundbomberget.
Lundbomberget var vår närmaste vintersportort.
Vi vill gärna gå upp på berget och titta på utsikten och för att minnas våra störtlopp från både Stortoppen, Lilltoppen och från brottet eller stupet som vi kallade det. Där åkte bara de riktigt djärva. Många skidspetsar bröts där.
Där i början på den vägen, bakom ett boningshushus och några fallfärdiga ladugårdsbyggnader står rostiga oljefat och jordbruksmaskiner som gjort sitt.
Så länge jag minns har det alltid varit lika skräpigt där. Några bilvrak, en cykel utan styre och med skevt framhjul solar sig i grönskan. En samling badkar utspridda bland smörblommor och gullvivor som om här skulle byggas en SPA anläggning.
Där i kvällssolen, bland all bråten, sitter Åke – en gammal skolkamrat.
Han sitter där och tittar på sina hästar.
Jag träffade honom på en klassträff för så där en 10 år sedan. Han var lätt att känna igen, trots rynkor och grånat hår men. I hans gråblå ögon kunde jag fortfarande se blänk av bus och retsamhet.
Han hade sin whiskeyflaska med sig – det gjorde livet lite roligare tyckte han.
Efter några klunkar berättade han öppenhjärtigt, men med en ton av vemod och sorg, om nån trasig relation han genomgått.
Nu sitter han där – vid foten av Lundbomberget – som om tiden stått stilla. Han har alltid bott här mitt i Hällebacken.
”Hej, hej” säger jag. Han plirar emot oss.
Jag är inte säker på att han känner igen oss. Så jag presenterar oss för säkerhets skull.
”De e´a´ Kerstin å´ a´ Gunvor” säger jag på jämtska, som efter 40 års boende i sydligare delar av Sverige, inte längre känns riktigt bekväm i munnen. Jag är inte säker på att han känner igen oss.
”Jaha, det var länge sen.” Säger han på svenska, som inte verkar naturlig och bekväm för honom att uttrycka sig på.
”Kerstin känner jag igen,” fortsätter han.
”Jamen”, protesterar jag raskt med ett sting av besvikelse över att inte vara igenkänd, ”vi råktes ju på Hälleträffen för 10 år sän.”
”Kanske det?!” säger han lite retsamt.
”Du skull´ ju ler me å´ bugga fast det geck nö ganska klent, je va fell int´sa leraktig å dansant.”
Kan han verkligen ha glömt det tänker jag. Vi som hade trevligt på den där skolträffen.
”Det var kanske inte rätt tillfälle!” konstaterar han på klanderfri svenska. Han ler igen.
”Va´ fint de e´ hen!”, säger vi och slår ut med armarna mot fjällen som tornar upp sig över sjö och skog. Han sitter med ryggen mot den underbara fjällutsikten.
”Ja, man blir väl lite hemmablind” säger han utan att släppa det vackra fölet med ögonen.
”Vi tänkt´ gå opp på berge.” informerar vi vidare, som om han skulle bry sig.
”Det beror på om det går. Det är ju stängslat för djuren” säger Åke.
” E´ dom farlig´ kuan? undrar min syster ängsligt som alltid lidit av koskräck.
”Man vejt aldrig! svarar Åke på jämtska och låter plötsligt trovärdig.
Innan vi fortsätter vägen upp för berget påminner jag Åke om våra vådliga fartupplevelser med spark och kälke nedför Hällebacken och hur han sprang och hämtade piasavakvasten och ilsket sopade vägen när grusbilen kom och fördärvade sparkföret.
”Jaha, det var länge sen.” Säger han på svenska, som inte verkar naturlig och bekväm för honom att uttrycka sig på.
”Kerstin känner jag igen,” fortsätter han.
”Jamen”, protesterar jag raskt med ett sting av besvikelse över att inte vara igenkänd, ”vi råktes ju på Hälleträffen för 10 år sän.”
”Kanske det?!” säger han lite retsamt.
”Du skull´ ju ler me å´ bugga fast det geck nö ganska klent, je va fell int´sa leraktig å dansant.”
Kan han verkligen ha glömt det tänker jag. Vi som hade trevligt på den där skolträffen.
”Det var kanske inte rätt tillfälle!” konstaterar han på klanderfri svenska. Han ler igen.
”Va´ fint de e´ hen!”, säger vi och slår ut med armarna mot fjällen som tornar upp sig över sjö och skog. Han sitter med ryggen mot den underbara fjällutsikten.
”Ja, man blir väl lite hemmablind” säger han utan att släppa det vackra fölet med ögonen.
”Vi tänkt´ gå opp på berge.” informerar vi vidare, som om han skulle bry sig.
”Det beror på om det går. Det är ju stängslat för djuren” säger Åke.
” E´ dom farlig´ kuan? undrar min syster ängsligt som alltid lidit av koskräck.
”Man vejt aldrig! svarar Åke på jämtska och låter plötsligt trovärdig.
Innan vi fortsätter vägen upp för berget påminner jag Åke om våra vådliga fartupplevelser med spark och kälke nedför Hällebacken och hur han sprang och hämtade piasavakvasten och ilsket sopade vägen när grusbilen kom och fördärvade sparkföret.
Av respekt för kor och hästars revir och svårigheten att forcera taggtråd och elstängsel så bryr vi oss inte om Lundbombergets topp utan fortsätter vår vandring bakom berget bort mot Stormyra och Lillmyra där vi åkte på våra spiskrokar tidig höst innan första snön kom.
Smörblommorna är stora som dasslock och lyser intensivt gula. Vi funderar över om vi som barn uppskattade den jämtländska naturen och hur den format oss. Här är gudomligt vackert och stillsamt.
Sen går vi förbi Widegrens, korsar Rissnavägen och vandrar bort till Rödberget där vi plockade smultron som barn och lekte indianer och cowboys i stenbrottet. Jag ville alltid vara indian.
Där fanns pyramider och klippiga berg av bruten, röd kalksten som staplats på varandra.
Där man brutit stenen bildades stora vattensamlingar av regnvatten. De såg ut som riktiga simbassänger. Även om det såg lockande ut vågade vi aldrig hoppa i och bada där. För om man inte passade sig så kunde man bli lam eftersom det var barnförlamningsvatten i bassängerna. Det var i alla fall vad nån hade hört. Och vi såg på det grönskimrande vattnet med både spänning och skräck. Råkade man av någon anledning få minsta droppe på sig av detta vatten hade man ångest i flera dagar.
Vi passerar platsen där skjutbanan låg. Endast järnfästet till flaggstången finns kvar. Här samlades på vårvintern stor mängder smältvatten av snö och is. Denna ansamling vatten var början eller orsaken till Gärdesloken. Ett årligt återkommande vårtecken. Det kommer en utförligare beskrivning av detta fenomen så småningom.
Här, nära den gamla skjutbanan, bland Rödéns betande kor och kalvar växte/växer också brunkullan, Nigritella Nigris, Jämtlands nationalblomma.
Vår vandring fortsätter genom Berge och Åkre ner till Brunflo där vår 91-åriga mamma bor.
Vi far fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Från djupet av våra förkalkade hjärnvindlingar poppar det ena minnet efter det andra opp. Vi skrattar åt de flesta - men några kan också göra lite ont….. Ibland vet vi inte var vi skall fästa blicken, åt vilket håll vi skall titta. Vi vill inte missa nåt. Gullvivor i mängder kantar vägen på vissa ställen. Snöklädda fjäll, blåa skogar och sjöar finns bakom nyfödd grönska på träd och ängar.
I denna vackra bygd föddes jag. Det känns som ett privilegium.
Där fanns pyramider och klippiga berg av bruten, röd kalksten som staplats på varandra.
Där man brutit stenen bildades stora vattensamlingar av regnvatten. De såg ut som riktiga simbassänger. Även om det såg lockande ut vågade vi aldrig hoppa i och bada där. För om man inte passade sig så kunde man bli lam eftersom det var barnförlamningsvatten i bassängerna. Det var i alla fall vad nån hade hört. Och vi såg på det grönskimrande vattnet med både spänning och skräck. Råkade man av någon anledning få minsta droppe på sig av detta vatten hade man ångest i flera dagar.
Vi passerar platsen där skjutbanan låg. Endast järnfästet till flaggstången finns kvar. Här samlades på vårvintern stor mängder smältvatten av snö och is. Denna ansamling vatten var början eller orsaken till Gärdesloken. Ett årligt återkommande vårtecken. Det kommer en utförligare beskrivning av detta fenomen så småningom.
Här, nära den gamla skjutbanan, bland Rödéns betande kor och kalvar växte/växer också brunkullan, Nigritella Nigris, Jämtlands nationalblomma.
Vår vandring fortsätter genom Berge och Åkre ner till Brunflo där vår 91-åriga mamma bor.
Vi far fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Från djupet av våra förkalkade hjärnvindlingar poppar det ena minnet efter det andra opp. Vi skrattar åt de flesta - men några kan också göra lite ont….. Ibland vet vi inte var vi skall fästa blicken, åt vilket håll vi skall titta. Vi vill inte missa nåt. Gullvivor i mängder kantar vägen på vissa ställen. Snöklädda fjäll, blåa skogar och sjöar finns bakom nyfödd grönska på träd och ängar.
I denna vackra bygd föddes jag. Det känns som ett privilegium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar