Efterlysning

Mitt minimalistiska julpynt har försvunnit. Det såg senast 13 januari 2010. Det var vid försvinnandet inrymt i en skokartong.
Garaget är genomlyst – i den mån det nu går att genomlysa – utan resultat. Garaget innehåller nämligen allt - utom det som ska finnas i ett garage - nämligen bilar. På vinden som är lika sprängfylld med ”svårt-att-kasta-bort-saker” var genomlysningen heller inte framgångsrik.

Den har med åren krympt allt mer – lådan med julpyntet. Det ryms alltså i en skokartong. Av modell större visserligen – typ vandrarkängor st 45 – men ändå. För några år sedan gick det åt två stora flyttkartonger. Fyllda till brädden. En stod det ”ADVENT” på, en stod det ”JULPYNT” på.

Jag har ingen riktigt bra förklaring på varför det blivit som det blivit. Kanske har jag blivit lite kräsnare på vad jag vill ställa fram eller bara trött och lite anti. Nu för tiden är ju allting lite mer komplicerat. T o m att julpynta. Ena året skall kulorna vara enbart röda, nästa år silvriga. I år har jag sett vita och svarta. Inga rostiga har synts till – men jag har kanske inte varit tillräckligt uppmärksam.

Man kan ha blinkande, kulörta ljusslingor i häcken och vinkande tomtar av plast. Det finns julgran av illrosa plast om man föredrar det. Kanske matcha med några fladdrande flamingos istället för tomtar i snödrivorna.
Man kan väl egentligen ha det hur som helst. Allt är fråga om tycke och smak. Men hur svårt får det bli? För att man inte ska känna sig hopplöst ogenomtänkt, helt fel och ute.

Jag säger inte att det var bättre förr – möjligen lite enklare.
När jag var liten åkte samma pynt fram år efter år. Om det förnyades så var det för att det mössen gått bärsärkagång i jullådan, knaprat på smällkarameller och halmstjärnor eller stampat sönder nån glaskula.
Julpyntet hade sin givna plats. Granen åkte in på julafton, i bästa fall kvällen innan.
Den kläddes utan minsta eftertanke, färgglatt och brokigt med sköra fåglar och kulor och flaggor från alla världens hörn. Ju mer pynt desto bättre. Glittret var gulnat och skarvat med små knutar här och var. Juldukarnas korsstygn var urtvättade och blekta men stärkta och nystrukna.

Men som sagt - sista åren har jag nöjt mig med sparsam pyntning. Några spridda hyacinter och en och annan ängel. Ljus förståss och äpplen på spiselhällen. Vingliga, charmiga tomtar (tillverkade på dagis för så där 25 år sedan) som åker störtlopp på klädnypsskidor på amaryllislöken. Och gran - utomhus. Kanske har systersonen Per-Olofs strid för julgranars frihet övertygat mig till sist. Hur han i dag förhåller sig till julgranars exsistens vet jag inte. Min har i alla fall åkt ut för gott. Mest för att jag är bekväm – dom barrar ju. Sen är det ont om plats.

Men man ska aldrig säga aldrig. Kanske åker den in igen med Olivia – om hon propsar på det. Vi får se. Vad vi mera får se är om julpyntet dyker upp. Annars får det bli som det blir. Tomtar på loftet är det gott om i alla fall.