Om att lägga ner....

Jag vill meddela eventuella läsare att jag har för avsikt att lägga ner min blogg. Den har gjort sitt! Nog kommer jag att fortsätta att skriva men jag är inte längre så övertygad om att jag vill använda detta forum för mina skriverier. Jag återgår till att samla i pärmar och högar tills jag kommer på nåt annat sätt. Eller om det ens behövs nåt annat sätt. Det är kanske gott nog.

Blogg är enligt SAOL en personlig dagbok på webben som uppdateras kontinuerligt.
Min personliga dagbok - det kan man ju knappast kalla den och hur pass intressant är den på en skala. Och uppdateringen är mer ju sporadisk än kontinuerlig. Alltså lever jag inte upp till definitionen och vilseleder medmänniskor. Det vill jag inte.  
Sen har jag svårt att förlika mig med själva ordet blogg, ännu mer blogga. Det känns som att svära..... Så jag slutar blogga helt enkelt - om kanske inte för evigt - så på obestämd tid.
För som man brukar säga: "Man ska ju aldrig säga aldrig!" Det är så mycket som man aldrig borde säga.
"Man inte får säga aj-som-satan mormor" sa Olivia, när jag fick en lååång speta djupt in i trampdynan bakom stortån häromdagen. Man borde inte få säga blogga heller. Möjligen om man får en speta i foten då...
hejdå!
.

Om felparkering......

Så flyter dagarna ihop. Liksom dygnets timmar. I början av tredje semesterveckan har jag  svårt att hålla reda på tiden. Vilken veckodag är det? Vad är klockan? När ska man lägga sig/stiga upp? När börjar natten och när börjar morgonen? Det växlar hela tiden. Solen går upp och ner. Och gör den inte det så faller regnet ner – fast sällan upp?! När solen skyms kan jag bli osäker på om den verkligen finns och om den nånsin kommer tillbaka. Hit in tills har den gjort det. Det är skönt - och det är skönt att inte behöva bry sig. Det mesta fungerar ändå.

Men det här med att dagarna inte kan hållas isär - det kan ju vara ett tidigt tecken på en ålderskrämpa som jag inte vill kännas vid. Därför väljer jag att tolka det på mitt sätt. Som att jag verkligen kopplar av och har semester. Men visst - det får sina ödesdigra konsekvenser. Det kostar! Som igår – när jag efter långt övervägande – tog bilen istället för cykeln till stan. För att hinna med. För att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag hade en del att styra om. 

Jag skulle fixa ett pass. 

Jag skulle köpa fisk – trodde jag. Det tog en stund innan kom på att det var måndag. Dagen då fiskaffärerna stängt. 

Jag skulle också - mitt i brinnande semester - granska några fakturor på jobbet. Det var "prio 1." Jag är en ytterst plikttrogen arbetstagare - men dessvärre understundom något disträ - för att inte säga glömsk. 

Många chefer värdesätter arbetstagare som  ”kan hålla många bollar i luften” – där brister jag. Jag har aldrig stuckit under stol med det. (Och det är få förunnat tror jag -  att klara det.) Bollspel har aldrig varit min starka sida. Mina bollar, om dom blir för många – bär sig åt och studsar åt fel håll, rullar ner i fel hål - och hamnar rentav ibland i fel mål. Mycket blir bra ändå  Man kan väl vara en bra och duglig arbetstagare med enstaka bollar i rullning?!?! Kanske bättre t o m?!  

Hur som helst - har man glömt en liten boll så har man. Det får man stå för och offra några timmar av en semesterdag.  Sånt straffar kommunens nitiska parkeringsvakter med detsamma. Jag dömer dom inte. Dom har ju sitt jobb att sköta. Och jag har felparkerat. Så enkelt är det.

Så enkelt och så lurigt och klurigt är det att parkera rätt i Karlskrona stad. Man måste bara kunna och hålla reda på en massa saker. Man behöver en tjuga, en hundralapp eller ett kreditkort. Man behöver en karta över befintliga parkeringsautomater och zon- indelning. Man måste kunna färger – varje zon har sin färg, sitt pris och sina regler. Man måste kunna gå en bit - om man är snål eller ekonomisk.  Ju längre från centrum du parkerar ju billigare är det. Man måste kunna läsa. Det gäller att se upp och läsa även det finstilta. På den lilla, lilla skylten! Som informerar om när du inte får parkera där du vanligtvis får parkera. Den som sitter bland alla de andra skyltarna som bl a talar om i fall du befinner dig i röd, grön, blå eller ofärgad zon.

Man behöver vara medveten om zontillhörigheten. Att befinna sig i röd zon känns som att befinna sig på minerad mark. Nästan som på uppdrag åt SÄPO. Då är du så nära händelsernas centrum du kan komma. Eller så är du bara lat eller rik. Lika illa vilket! Gemensamt för alla zoner är de marscherande parkeringsvakterna. Med sina laddade pennor innanför de reflexprydda skyddsvästarna. Inte minsta Polo undgår deras skarpa ögon. Redo för att på en given signal (inom tio minuter från att brottet upptäckts) riva av parkeringsboten mot sin gnistrande tandrad och fästa densamma under bilens vindrutetorkare. På den bil, vars stressade ägare missat, att det en alltid finns en gatstump som skall sopas och snöröjas. Oavsett årstid. På given dag och mellan givna klockslag. Som varierar från gatstump till gatstump. Då får man inte parkera där. Så enkelt är det! Även om jag på insidan av rutan har giltig p-biljett à 100 kr. Som hålls väl synlig och på plats i en liten praktisk plastklämma. Den gäller i blå och grön zon och gäller – med några undantag -för en hel månad. Det är billigt. Men blir dyrt - om man glömt vissa arbetsuppgifter. Eller om man sålt smöret, tappat pengarna, glömt sina glasögon hemma eller lider av färgblindhet. 

Om odjur….

Det finns fler saker jag behöver träna på än att hejda framfart och ta det lugnt. 

Jag tränar hårt på att inte låta mig provoceras av allehanda kryp – bevingade och obevingade, benlösa och tandlösa. Gud Fader har säkert en godtagbar ursäkt/förklaring till varför han skapade mygg, fästingar och mördarsniglar. Hans pedagogik har bara inte lyckats nå fram till mig med någon större framgång.

Men en sak som jag tränar på hela tiden är att inte låta något som helst hat gro eller få fäste i mig – fast odjuren gör det  svårt. 

På cykelvägen krälar mördarsniglar en och två - eller i stora arméer med högburna spröt - likt dragna svärd - till attack mot mot salladsland och blomsterrabatter. När dom inte krälar omkring ligger de i stora högar och tuggar på varandra. Som om det inte var mätta nog av alla bönor och ärtor de skövlat i villaträdgårdarna. Riktigt läskiga är dom. 

Det fanns en tid när jag försökte cykla ihjäl varenda en som vågat sig upp på cyklisternas egendom. Ganska snabbt insåg jag att det var en bekämpningsmetod förenad med livsfara. Det skvätte och spratt av slemmig sörja när jag i full fart kryssade över sniglarna och cykelbanan blev lika hal som en frostdag i november.

Nej, ingen mördrasnigel ska få mig på fall på något vis – inte innan jag hittat den optimala cykelhjälmen i alla fall. Kanske är det heller inte min livsuppgift att förgöra dom. Om de tycker om att knapra på varandra eller på cykelbanans asfalt så får dom väl göra det tills naturen ordnar det på sitt egna och naturliga sätt. Genom att skicka på oss en ny istid eller en smärre invasion av myskankor.

Mitt förhållningsätt till ”odjur” sätts också på prov av fästingar – som tar sig friheten att parasitera på min kropp. Som i går t ex när en fästing bitit sig fast långt ner på min högra skinka. Dom kliar fästingbetten! Värre och i härdigare än myggbett. Och att gå omkring på Maxi eller på stan och klia sig i ändan – det gör bara inte en väluppfostrad 60- plusare som jag. Så nu får jag hålla mig hemma några dar.

Men allra svårast är det när myggen biter Olivia och lämnar stora röda bölder som svider och kliar…..Då har mormor inte långt till "Radarn" eller dra myggvingarna av dom – som vi gjorde när vi var barn….
Ingen borde få  bita barn ostraffat – inte ens mygg, lus eller fästingar. Men som den fridsamma mormor jag försöker vara, letar vi fram Xylokain-gelen och stryker på. Sen sätter vi Ingvar Kamprads läkande giraffplåster över de värsta ”myggspetten” som Olivia kallar dom
” Mormor kan linda in dig i fetvadd och filtar så bara nästippen sticker ut så att inga myggor biter dig eller du ramlar slår dig på knäna” säger jag till Olivia. Hon tror inte det behövs där hon sitter på köksbänken och kollar till saften. För IKEA-plåster och Xylokain-gel  lindrar bra - liksom nysilad flädersaft, som vi dricker ur små glas till ”makejonerna."

Om hängmattor och Bodil Malmsten. Om framfart och om första semesterveckan som försvann…

S - som i semester! Igen! 

H - som i hängmatta.

Den första semesterveckan försvann utan att jag ens hann hänga upp hängmattan. Om det beror på att jag inte hittat den i garagets oreda – där allt verkar hitta sin plats förutom bilarna - eller om det beror på att platsen där jag skall hänga upp den inte har bestämts eller ens uppfunnits ännu - ska jag låta var osagt. 

Ska den dingla mellan Friggebod och garageknut, mellan knotiga fjällbjörkar eller mellan palmer i Söderhavet? Eller vad sägs om att spänna upp den mellan Eiffeltornet och Arc de Triomphe…… 

B- som i Bodil Malmsten

Oavsett var den kommer att dingla eller inte, så ska jag lyssna färdigt på alla 21 delarna i webradion när Bodil Malmsten läser sin bok ”Mitt första liv”- i eller bortom alla hängmattor. Jag läste den själv för några år sedan och var näst intill salig. Men att höra Bodil läsa den ger en extra dimension. För mig som är född i samma årtionde och näst intill på samma plats i Jämtland så väcker den mina personliga minnen till liv. För minnena är alltid personliga säger Bodil – man delar dom inte, man har sina egna. Det tål att funderas över.....

F - som i framfart och S - som i snabbhet

Oplanerad tid – det gillar jag. Låta dagarna komma som de vill. Låta vädret och vindarna bestämma vart jag skall bege mig och vad jag ska företa mig. Skriva, kanske måla en stol eller en amatörakvarell, cykla och äta jordgubbar. Med så lite ansträngning som möjligt. Jag ska försöka avhålla mig från att tänka på arbete. Jag skall försöka hejda min framfart…..

Det är inte så att jag mest känd för min snabbhet.  Jag tänjer och sträcker på sekunder och minuter - hela tiden. Jag behöver all den tid jag kan få. Tankar, funderingar och beslut fram till själva görandet tar ibland lite onödigt långa omvägar - och tid - för mig. Det kompenserar jag med en förbaskad seghet, envishet och uthållighet vilket gör att saker och ting ändå blir gjorda – för det mesta i tid. Men jag blir trött.

På cykelbanan är det annorlunda. Där jagar jag fram som om hela hungriga björnligan kom cyklandes bakefter för att äta mig till lunch. Eller som om jag precis är på gång att vinna Tour de France.

”Om livet är er kärt – ta era cykelbyxor och elhojar och släng er i diket slashasar.” Signalerna är tydliga! Locket på den åldriga cykelboxen på pakethållaren skramlar högljutt och ringklockan pinglar oavbrutet vid varje gupp på de dåligt underhållna cykelvägarna. Ingen kan skylla på att de inte blir varnade.  

O - som i omcyklad eller omkullcyklad

Även om jag inte heller är överdrivet känd för min dumhet så inser jag det korkade i att forsa fram i denna fart – dels för att jag fortfarande inte hittat rätt fason och färg på en cykelhjälm, dels för att jag blir onödigt svettig, dels för att reaktionsförmågan avtar med åldern. 

På min cykelsadel hinner inga stockrosor slå rot. Så fort ändan hamnar på sadeln så blir hela jag en vinnarskalle. Jag tål bara inte att bli omcyklad helt enkelt. Omkullcyklad går an – det blev jag (och skrev om) för ett år sen – det beror ju helt och hållet hur, var och/eller vem man cyklar omkull med. Det kan – om man har tur - vara en trevlig upplevelse och ett oförglömligt minne!

Visst händer det – om än sällan - att det kommer en och annan med vadderade cykelbyxor på en ”pinnsmal” sadel och fräser förbi. Och det kan jag möjligen stå ut med. Liksom ”fuskcyklisterna” - dom med batteriet under pakethållaren. Men värsta scenariot är och förblir en jämnårig dam heller herre på en oväxlad cykel som dammar förbi. Det har visserligen inte hänt ännu och jag bedömer inte sannolikheten som särskild stor ännu. Det blir ungefär samma resonemang och slutsatser som Tage Danielssons resonerande om kärnkraftolyckan i Three Mile Island i Harrisburg…..

Hur det nu förhåller sig med både det ena och andra så har jag bestämt mig för att under min semester träna på att både simma och cykla lugnt. Det går så där. Men häromdagen - under min cykelfärd in till bokhandeln - kom på mig själv att jag hörde göken tjoa ”ko-ko” istället för bara ett långdraget  ”ooooooo” som tystnade bort i fjärran. Och fåren utmed cykelvägen sa ”bä-bä” istället för ”ääääääää” Det tog jag som ett gott tecken att jag är på väg att lyckas. Att landa på rygg i ibland fårlortar och kärringtand i ”semesterdiket” och titta på molnen som sakta drar förbi.

Om S – som i skidor och semester mm

Sällsamma Skidturer på Storsjön och Storhogna Påsken 2013

Stillsamt Soligt på Storsjöns is.

Systerns vallningsfria Skidor

Skrapar rytmiskt mot Snön

Susar fram i ändlösa Skidspår

Som Snabbtåget norrut

Storsjöodjuret Slumrar djupt under isen

I väntan på Sommar
Storsjön 2013                      Störs inte av Skrapet

                                          Snökotern Står Stilla i väntan på nästa Söndag

                                          Siken Simmar trygg under pimpelfiskarens Smala isvak

                                          Solen Slickar Snövallarna

Som krymper längs Stränderna

Sekunden tvekar

Stillsamt Stannar tiden upp en Stund

Själen hittar Sitt bo

                                        Storhogna påskdagen 2013

                                                                                   

Om glasögon och tantvarning....

I morse vaknade jag pigg - strax innan fem. Jag greppar boken, som ligger där jag släppte den innan jag somnade i går kväll. Astrid Seebergers fantastiska bok om samtal och möten! "Den skamlösa nyfikenheten" - läs den!! Jag läser några timmar tills ljuset sipprar in bakom rullgardinen. Plötsligt kommer ett pling i min mobil!
Någon som "wordfeudar" eller kanske ett spännade SMS?! Jag famlar efter mina glasögon - dom ligger inte  på sin plats?! Letar bland filtar och kuddar, under tidningen på nattduksbordet. Häver mig över sängkanten och glor under sängen - bara Olivias Smurf, en flugsmälla och damm så långt ögat kan se.
Dom ligger väl kvar i badrummet, tänker jag och beger mig över kalla golv på bara fötter för att hämta dom. Kylan har kopplat sitt grepp även på mina breddgrader! Kallt ute - kallt inne! Blickar in i badrumsspegeln och konstaterar att de sitter där de ska - på näsan! Tantvarning eller dax att besöka optikern igen?

Om influensan

I en veckas tid har den hållit mig som gisslan med feber och ömma muskler. Det är väl inte mycket att orda om det, än mindre gnälla om. Kanske har det vänt nu.

”Där längtan är - finns väg,” jag hörde uttrycket i en intervju i dag.  Försiktigt öppnade jag dörren och gick ut i vintern på vingliga ben och andades in den friska februariluften. Ingen vind. Snöflingor i stilla dans. En kråka kraxade och flög till skogs på tunga vingslag. Ajöss, influensa, ajöss!

Om arbetsglädje.....

Får man ha roligt på jobbet? 

Ibland känns det som om arbetsglädjen försvunnit och man får anstränga sig för att se arbetslivet från den ljusa sidan. Denna tunga fredag efter en lång, tuff arbetsvecka så ville jag bara dra åt pipsvängen. Men innan jag ställde kosan dit så behövde jag få svar på en fråga. Plikten framför allt!?! 

Frågan ställde jag via mail till en gammal kollega, som jag haft nöjet att samarbeta med under många år. Under dessa år har vi bl a - till och ifrån - haft uppiggande mailkonversationer. Han må var lite omständig ibland när han ska förklara saker, men han är klok och vänlig som få och hans humor är underfundig och helt underbar. Jag kan inte motstå att dela med mig av dagens mail. Jag tror inte att han misstycker.  

Mail 1 (från mig till U)

Ämne: Mycket gnäll och en liten fråga......

Hej på dej!

”Vad gör du nu för tiden? Vad sysslar du med? Det var alldeles för länge sen vi sågs! ”Om det inte hörs ända bort till din del av kommunhuset, så sitter jag här på min felinställda kontorsstol och sjunger en  gammal ”Tomas Ledin-plåga” för dig. Du får ursäkta om jag blandar ihop textraderna lite? – teflonet  i hjärnvindlingarna brer ut sig med åren.

Länge sedan jag såg dig spankulera i korridorerna. Jag tycker livet i äldreförvaltningen har blivit trist och humorlöst. Kärringen har väl gjort sitt – snart är man väl själv en förbrukare av vård och omsorg - voine, voine – om man inte jobbat ihjäl sig innan dess.

Det är fredag men det känns tungt som en måndag. Kaffet var tillråga på allt slut hemma och jag har svårt för automatkaffet som vi får dricka fritt i kommunhuset – kräsen som jag är. Men koffeinabstinensen trycker på. Det får väl snart bli en mugg "kaffe med vitt" i brist på annat. Jag är inte den som spottar i koppen precis när det hembrända är slut.

Man får ta sig i kragen – även om man har glömt att ta på sig skjortan. Sitta här och gnälla …..nej, det har jag väl dessvärre inte betalt för. Men visst var det roligare förr, bättre kaffe, kortare arbetsdagar och soligare semesterväder!

Utöver denna levererade ”spya” så kommer en mera arbetsrelaterad fråga till dig som berättigar tillkomsten av detta mail J

Har man i kommunen diskuterat om en modul i Heroma som heter Pro Kompetens?

Eller har man inhandlat något motsvarande system/modul?

Tacksam för svar! Mvh Gudrun

Mail 2(från U till mig)

Ämne: Sv: Mycket gnäll och en liten fråga...... 

Hej Gudrun! (Han har alltid kallat mig så…..)

Angående arbetsfrågan: Pro Kompetens? Vad är det? Kompetens låter bra och är säkert på flera håll behövligt så jag kan förstå om man har lyft frågan och diskuterat den, men det har i så fall skett utan min vetskap. Det är kanske så att jag faller utanför ramen vad gäller målgruppen för ämnet ifråga. Och då får vem som helst ha sin idé om orsaken. Även utan mig är det ju så, att inom de närmaste åren kommer det att bli ett rejält kompetensbortfall i huset pga pensioner - så nog behövs det ett input av kompetens. Nej, jag vet nada. Jag är ledsen, eller nej, egentligen inte, men ledsen för att jag inte kan ge dig besked är jag.

Så till spyan.

Privat håller jag på att försöka rehabilitera mig själv efter mina krämpor. Ljumskbråcket är opererat och handen läks fast det går väldigt sakta. Kanske måste den omopereras, får se. Men jag är klart bättre; jag går upprätt och dubbelt så fort som för ett par veckor sedan, så det är hopp om det.

Yrkesmässigt håller jag på att avveckla mig själv; jag rensar och slänger både fysiskt och digitalt material, men det återstår en hel del. Gud vad man samlar på sig. Så ska jag slutföra de utbildningar jag håller på med. Efter den senaste sjukperioden har det blivit väldigt påtagligt att slutet närmar sig. Jag har på måndag 44 arbetsdagar kvar, men drar jag bort innestående ledighet – semester 17,5 dagar, komp 6 timmar och årsarbetsflex 25 timmar – så återstår det i praktiken ca. 20 dagar så det gäller att rappa på. Herregud, har jag bara 20 dagar på mig? Usch! Jag räknar med att i praktiken sluta till påsk, om jag hinner.

När det är influensasäkert borta hos dig kan jag komma och hälsa på. Du sitter väl kvar i labbet?

Visst var det bättre förr, mycket bättre. Man hade inte en massa krämpor, det var roligare på jobbet, man hade tid att skoja, nu ska alla bara jobba hela tiden eller åtminstone ska det se ut som om man jobbar, det var mycket fler fåglar i naturen, musiken var bättre, filmerna var bättre och TV-programmen var bättre. Och man kunde diskutera med alla om TV-program eftersom alla hade sett samma program. Fotbollen var bättre trots att det inte fanns någon Zlatan i landslaget. 94 kom vi trea i VM. Det är ytterst tveksamt om vi över huvudtaget kommer till nästa VM och om vi gör det så är det knappast för att gräva guld eller ens brons. Tekniken är bättre numer, både ljud och bild, men i takt med den förbättrade tekniken har innehållet blivit allt sämre. Tänk om vi hade haft nuvarande teknik på 60-talet när det var bra musik, mmm. Sgt. Pepper i nuvarande teknik. Den är inspelad på 4 kanaler. Tio år senare använde ABBA 36 kanaler och nu är det väl minst hundra kan jag tro, men är det 25 gånger bättre för det? Skratt! Eller film. Tänk om Bondfilmerna med Connery hade spelats in med dagens teknik.

Nejdå, jag gnäller inte alls. J

Fast det klart. Vissa saker har ju blivit bättre, i alla fall runt knuten; miljövård och ja, det finns säkert mer. Nu ska jag hem. Ha en trevlig helg.

Hälsningar U

Mail 3 (från mig till U)

Ämne: Sv: Sv:Mycket gnäll och en liten fråga......

Tack U!

Ditt mail förgyllde min fredag och stretchade mina leendemuskler!

Jag har även ställt frågan till Pippi Långstrump på rekommendation av Emil i Lönneberga  – hon har inte svarat så hon vet kanske inte heller? Vem f-n vet nåt i den här kommunen? Var finns den samlade kompetensen? Tänk när vi slutat båda två - hur blir det då! Jag ska ju också börja räkna ner mina arbetsdagar – snart! 2013 ska jag försöka klara av men sen så…..

Då ska jag bli bohem – på riktigt - när jag pensionerat mig. Det ser jag fram emot!

Det går ju så rasandes fort allting i dag - man hinner inte med. Eller är det jag som står still? Men det svindlar liksom för ögonen hela tiden och jag håller krampaktigt i mig i fasta, förankrade föremål för att inte schwichas med eller dratta av kontorsstolen.

Du nämnde Sgt Pepper – åh, en av de vinyler som jag spelat mest, skrålat (kanske även skålat till…)och sjungit mig hes till, kan (kunde?! )varenda textrad ordagrant. Nåja, nu för tiden kan jag kanske behöva  ”a little help from my friend” för att komma i håg - men gud så bra den är - fortfarande alltså! Det var bättre förr!

Snart dags att krypa ur den kommunala bunkern för lite after- work och fredagsmys!

Hälsningar ”Gudrun”

Om hår, handväskor och högklackat….

Jag har ju tidigare avslöjat att det kan finns en liten släng av fåfänga i mitt blod – fast det inte märks allt för väl.I alla fall inte vad gäller hår, handväskor och högklackat.Inget av dessa alternativ är något som jag någonsin lyckats komma överens med  –  fast jag jobbar allt jämnt på det  skulle man kunna säga.

Frisörskräck.....

Jag är frisörernas skräck och min frisör-skräck känner inga gränser.Håret har alltid varit och är ett stort bekymmer.Ostyrigt, flygigt och sparsamt med tunna strån på svålen. Högt hårfäste med djupa flikar ända upp till fontanellerna. Därtill ett antal förödande virvlar i nacken. Frisörerna är snabba med att påtala detta som ett problem. Som om jag satt dit dom där för skojs skull för att göra livet surt för dessa hårterapeuter. ”Förvänta dig inga underverk”  är outtalade men tydliga signaler som studsar tillbaka via spegeln när de låter sina slanka fingrar undersöka eventuella hårbefrämjande förbättringsmöjligheter.  

Prövat allt - proffsigt och hemgjort

Som om det inte räckte med virvlar och svårjusterat hårfäste så är håret till följd av ålder och bekymmer grådassigt som en kulen novemberdag. Till solbränna går det an, men vintertid vill man helst ha mössa på sig hela tiden.

Mitt hår har genom tiderna varit alltifrån snaggat, halvlångt och hellångt.  Uppsatt och nedsläppt, färgat, slingat och permanentat i alla styrkor och krulligheter.  Jag har experimenterat själv med både sax och färg i badrummet. Jag har gråtit och nästan sjukskrivit mig – både på grund av mina egna som av utbildade och erfarna frisörers fel-skär och ovarsamhet med form och färg. Min frisörskräck känner inga gränser. Dom förstår mig inte. Jag vet inte varför dom ställer frågan hur man vill ha det för dom gör ju ändå som dom vill. Hur ofta har jag inte rusat direkt hem som en illa trimmad pudel  och ylandes kastat mig in i duschen för att få bort allt klet och med en förhoppning om att töja ut hårtestarna igen och få färgen att blekna. För denna misshandel som frisören dessutom utan minsta skam hade vett att ta hutlöst betalt för. 

Man ska inte dra alla frisörer över en kam 

- för detta gäller inte Irene förstås! Som är det berömda undantaget i frisörernas värld, som bekräftar regeln. Med Irenes händer på min skalp var jag fullständigt trygg. (Frisörer heter förresten ofta Irene, Pamela, Jeanette, Birgitta eller Eva.)

Irene fattade på millimetern när hur mycket hon skulle kapa. Hon fattade precis vilken färgnyans som blev bäst och hur luggen skulle formas. Irene bjöd på skållhett kaffe med kaka, skrattade hela tiden och var trevligt pratsam utan att bli jobbig. Jag visste allt om hennes man, barn och barnbarn. Jag visste allt om hennes omsorg om sin svårt sjuka bror.  

Inga virvlar var besvärliga nog för Irene. Ingen färg blev för mörk. Ingen permanent för krullig. Med Irene behövdes förresten inga stinkande, svidande permanentvätskor – hon klippte fram  …..ja, om inte lockar så i alla fall ett fint fall. Håret blev liksom tjockt och fylligt och frisyren stod pall för en lätt bris och ett milt duggregn. 

Fattar ni – här snackar vi om en riktig hårskulptör med konstnärlig begåvning och med talang att bemöta känsliga fåfänga kunder på rätt sätt.

Men Irene fick plötsligt för sig att sluta "hyra stol" i stan för att köra sitt race – hemma i garaget, dryga tre mil från stan. Inte så farligt kan man tänka - men det blev lite omständigt och tidsödande att ta sig dit i min stressade värld. Förståndig som hon är har hon gått ner i tid och har inte öppet på lördagar. Så jag övergick till egenvård (för att inte säga vanvård) igen och det är nog inte till min fördel. Det är dags att återuppta kontakten – om inte annat för att uppleva känslan av att det finns hopp för ett Gott Nytt Hår!

Jag ber att få återkomma till mitt förhållande till handväskor och högklackat. 

Om muskelmassa, mandelmassa och Miro Zalar…..

Det lär vara så att de flesta människors nyårlöften går ut på att börja träna sin kropp. Hur tänker jag om det inför 2013? Jag ler lite överlägset och tänker att jag minsann har varit medlem i Friskis och Svettis sen årtionden tillbaka. Belåtet har jag konstaterat att det för det mesta har lönat sig att lösa årskort på alla aktiviteter. Så pass ofta har jag spinnat, gymat och jympat.
Men om man vill bli starkare – som Pippi - så måste det till lite mer.Likaså om jag vill ändra på förhållandet mellan muskelmassan och ”mandelmassan.”  Jag gjorde en ny Bodyscanning i veckan. ”Mandelmassan” överväger tyvärr – fortfarande.  ”Inte så farligt,” säger  Miro, ”det fixar du!”

I klass med Carolina Klüft och systrarna Kallur?
Fattar ni, det säger Miro Zalar, höjdhopparen, till mig, i samma mening som han nämner Carolina Klüft och systrarna Kallur..... Jag som knappt kunde hoppa över en tandpetare med mina stela ben när träningen började! Under 10 veckor hösten 2012 har Miro försökt ändra på den saken och nu hoppar jag lätt som en plätt över en hel hög - med tandpetare! Miro har tränat mig och mina arbetskamrater att få upp flås och styrka genom hård cirkelfysträning och konditionsträning. Både kondition och muskelmassa och ”mandelmassa” testades och mättes – före och efter träningsperioden – genom BIP-tester och Bodyscanning.  Avslutande tester visar att jag förbättrat mina värden men jag måste ändå ligga i ännu hårdare om jag vill bli kvitt ”mandelmassan.”

Vaddå ”mandelmassa???”

Mandelmassa är det som lägger sig runt midjan. Det som putar ut på fel ställen och gör att kläderna känns för små. I min vokabulär omfattar också ”mandelmassa” allt som är gott, fett och sött samt alla onyttiga drycker som jag gärna sväljer ner det med – för ofta och vid fel tidpunkt. Chips, bullar, kakor och chokladpraliner slinker lätt ner med O`boy, mjölk,  julmust (det bästa med julen?!), vin – rött som vitt som bubbel – eller kaffe, gärna med avec. Cognac t ex är både gott och nyttigt för en liten smutt kan lindra lätt ångest och heshet. 

”Mandelmassa” består också av allehanda pannacottor, creme bruléer, ostar, salamikorvar och goda spanska och italienska skinkor.Likaså kan en och annan pizza ibland rädda fredagsmyset efter en hård arbetsvecka. 
För all del – jag sväljer nyttigt också. Fastän jag tullar allt mer på de vegetariska matvanor jag haft under några år.Vi kan kalla det nyttiga för osötad mandelmassa - utan mandel. Jag äter mycket fisk, grönsaker, bär och frukt. Jag äter gröt och yougart och skvätter olivolja på det mesta jag förtär.  Men det är här någonstans jag lurar mig själv och går vilse bland kakor och laxfenor. Det blir fel på nåt obegripligt vis och jag sväljer för mycket. Av allt – så enkelt är det. Och jag tränar inte så hårt som den mängden kräver. Det säger i alla fall Miro – och jag tror på Miro.

Men Miro tycker också att jag är en stark, gammal kärring som är väl värd att satsas på ….. Han säger det på ett sätt som får mig att tro att det finns hopp för att även min gråa hästsvans kan – ja, om inte sväva precis - i alla fall skumpa lite häftigare och högre, där jag ångar fram.

Det finns ingen enkel väg
Miro har fått mig att fatta att det är mycket man måste stå ut med för att bli stor och stark. Man måste stå ut med svettstänk och svettsstank– sin egen, men framförallt andras. Man måste stå ut med de fisar som ibland blåser iväg och får manliga träningsbyxor att fladdra ikapp på gymet. Vi kvinnor har lite bättre kontroll tror jag eller passar kanske på att smygfisa i skuggan av någon stinkande muskelbyggare. Man måste också stå ut med träningsvärken som får en att gråta förtvivlat vid tanken på nästa träningspass. Att förvandla mandelmassa till muskelmassa kommer att göra ont och det räcker inte att lägga sig på en behaglig bekvämlighetsnivå.

Systrar och bröder - låt oss dagligen förena oss i djupa benböj under 2013!

”Om du inte gör något annat så gör 15-20 djupa benböj dagligen!” säger Miro. Och jag gör det  – nästan varje dag - fast det knastrar oroväckande i knäskålarna. Miro har ju sagt att det är bra. Och sen kan jag med gott samvete lägga lite extra mandelmassa i semlan för att jag gör det- heller?!

Hur som helst - det är gott att ha personer runt om kring sig som puttar på i livets uppförsbackar – såväl i motionsspåret som i livets guppiga spårbana.  

Om sommaren som försvann, om badabstinens och harpotoner...

Aktiviteten på min blogg är inte så hög. Just nu ägnar jag stor del av min vakna tid åt arbete – det gäller att hålla i gång till pensionen. Dessutom går det åt en del tid till att underhålla muskelmassan. På jobbet fick jag att erbjudande om ett friskvårdsprogram på 10 veckor som jag nappade på. Där ingår bl a ett pass med hård cirkelfys – lärarledd träning en gång i veckan (med Miro Zalar bl a som tränare). Samtidigt pågår det en stegtävling och snart är det jul!

Jag kan konstatera att semestern är över och tur är väl det. Hur skulle världen se ut om man hade semester för jämnan? ” Det vore kanske inte helt fel om man vände på hela rasket. ” - det är en tanke som allt oftare kommer för mig…..  Alltså arbeta 5 veckor och ha semester resten av året. På det viset skulle det ju också skapas fler arbetstillfällen….heller tänker jag fel? ?!?

Jag kan också konstatera att sommaren, som aldrig tog sig på riktigt, nu övergått till höst. Jag har absolut inget emot hösten – det är min bästa årstid. Men jag känner mig lite lurad på årets badsäsong.  Jag är inte så väderberoende, har inga stora krav på vare sig badtemperatur eller badstrand – det mesta är badbart. Kommer man i så kommer man upp. Men i år har liksom omständigheterna runt omkring själva blötläggandet ändå inte stämt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag kom aldrig i gång med badandet som jag brukar. Premiärdoppet ägde rum  21 maj – betydligt senare än normalt. Men sen blev det inte så mycket mer. Något enstaka dopp men inga långa lata dagar vid havet med bok och gott fika. Inga långa simturer, inga sena kvällsdopp. Om det inte blåste så regnade det och det var inga direkta värmeböljor att tala om. Nu lider jag av badabstinens som jag försöker bota så gott det går. Ett och annat snabbdopp i havet har det blivit både i september och oktober. Och ett bad under stjärnhimlen i Lisas och Henriks vedeldade badtunna kan också lindra abstinensen. Så länge det inte finns is så finns det hopp….

Det är svåra val man ska göra i livet nu för tiden. Det var mycket enklare förr?! Alternativen var i alla fall inte så många. Det var liksom antingen eller. Det var sommar eller vinter och däremellan höst eller vår. Det var Colgate eller Pepsodent. Saab eller Volvo. Beatles eller Rolling Stones. Salt eller peppar. 

Nu i klimatförändringens tider kan jag bli osäker på vilken årstid som råder och att välja tandkräm kan ta sin tid. Det finns hyllmetrar med olika sorter. Med fluor eller utan. Randig eller enfärgad. Blekmedel eller inte. Med eller mot ilningar. Det kan bli lite tröttsamt att ha så mycket att välja emellan.

Nu måste man till råga på eländet också välja ringsignal och alarmsignal på sin iPhone. Förr hade man en elak väckarklocka av plåt tickandes på sängbordet så man knappt kunde sova. Och när man äntligen somnat så ringde den så gällt tills öronen grät. Oavsett om man dängde klockan i väggen så fjädrarna rök, kastade ut den genom fönstret eller hur man nu fick tyst på den – upp kom man.  Att snooza var det inte tal om.

Fråga mig inte varför, men efter semestern har jag vaknat upp till harpotoner varje morgon! Förmodligen på grund av någon form av handhavandefel när jag skulle välja signal. (Läs: bristande teknisk förståelse eller ingen ork, lust eller tålamod att läsa manualer.) 

Varje gång som harpotonerna ljuder är förvirringen lika stor. Har jag ”kastat in handuken” under natten, kilat runt hörnet, ställt undan skorna eller tagit ner skylten? Eller är det bara helt enkelt dags att gå upp, borsta tänderna med den nogrannt utvalda tandkrämen och gå till jobbet?!  Än så länge har det handlat om att gå till jobbet…..och det får man ju vara glad åt. Kanske blir det ännu roligare om jag lyckas ladda ner en något mer hoppfull och uppiggande väckningssignal.  För än vill jag hellre dansa upp ur sängen till Elton John eller Ul Lundell än till harpotoner. Och det finns inga gränser för vad man kan göra med sin iPhone har jag förstått - det gäller bara att komma på hur man gör.  

Om min försvunna IPhone.....

Semester – överskattat fenomen heller……det ska jag återkomma till i min blogg längre fram. När jag landat ordentligt i min ledighet. Men nu har jag det äntligen. Ledigt allså. Och jag kan förstå nånstans, att i år är jag kanske mer i behov av att avhålla mig från kommunalt arbete, än tidigare år. Under några veckors tid – närmare bestämt fyra och en halv vecka – ska jag göra andra saker. Bringa ordning i röran hemma t ex och jaga mördarsniglar. Knappast upphetsande men nödvändigt?!

Jag har speedat på - med väldigt mycket - denna våren. 7,5 högskolepoäng t ex gjorde mig kanske inte så mycket klokare men "sög" ändå en del. Jag får allt svårare att förhålla mig till slimmade ekonomier och allt vad det innebär i vård och omsorg. Det är lite moment 22 att få ihop hela paketet. Visst kan jag gneta på i mitt jobb, vara envis och seg som få. Men i vår har jag kanske mest varit seg. Allt har känts så himla trögt och samtidigt så obehagligt välbekant. Har jag inte gjort det här förut? Diskuterar vi inte samma frågor nu som för 20....30 år sedan? När sådana tankar dyker upp blir jag lite trött.

Som jag har längtat efter att få göra ingenting - mer än att växelvis förflytta mig från badstranden till hängmattan. Nu är jag där. Ja, inte på badstranden för där är det otäckt så blött även på land. Och nån hängmatta har jag inte införskaffat – hur skulle det se ut? I det väderkaos som råder. Men jag är i semestertillstånd - visst är jag det.

Sista arbetsdagen inför semestern är kanske det bästa med hela semestern. När mitt kontor är städat till oigenkännlighet och hela skrivbordsytan ligger blottad för världen. Inte ett papper på fel plats – i fall man inte öppnar lådor och skåp vill säga. Lite panikstädning blir det ju alltid till slut.

I tisdags när jag skickat mitt sista mail, lagt in alla frånvaromeddelanden och slutligen insåg att nu ville jag verkligen inte en timme till så sa jag ”morsning och godbye” till mina kollegor. På på lätta fötter sprang jag ner till min cykel. Sekunden därefter var jag tillbaka på mitt kontor. Min IPhone – min privata alltså – var fanns den?? Obegripligt borta var vad den var! Jag hade ju använt den flera gånger under dagen eftersom jag redan lämnat min jobb-IPone till vikarien. Det kunde kollegorna konstatera och som hjälpsamt engagerade sig i jakten på denna fantastiska, men ack så spårlöst försvunna teknikpryl.

"Har du kollat i väskan," sa min strukturerade kollega. "Ja," sa jag, "där är den inte!"  "Kolla igenom alla fickor och kolla din ryggsäck en gång till, töm ut hela innehållet," envisades kollegan. "Sen går vi igenom postrummet, kylskåpet och sekretesstunnan." Jag förstod att hon inte riktigt litade på var jag lägger ifrån mig mina prylar och inte heller på min förmåga att leta.
"Det är lite typiskt dig," sa hon medlidsamt och försökte dölja sitt leende.
"Är det?" tänkte jag "njaeäa....öh….det är det väl ändå inte?!" Visst letar jag efter olika saker ibland….ganska ofta….och glömmer, förtränger och förväxlar datum för möten och så – men man är ju inte mer än människa……ett uttryck som jag inte riktigt har tagit ställning till för övrigt.

Nåväl, kollegan gick i genom i sin egen väska. Det har nämligen hänt förr att jag lagt mina saker där av någon outgrundlig anledning. Men sökandet var resultatlöst. Vi fick helt enkelt ge upp det. 

Jag är inte mycket för teknikprylar men jag fick lite panik av tanken att jag skulle behöva genomleva sommaren utan Wordfeu och alla andra möjligheter och finesser som denna makalösa manick kan erbjuda.  

Jag insåg att ett glas vin och lite mat skulle underlätta. Lunchklockan hade för länge sedan passerat "gå."

Än en gång sa jag ”morsning och godbye” till kollegorna. 

"Ring om du hittar den," fnissade kollegan. Och det gjorde jag. Hittade den alltså! Och ringde kollegan. För den låg i en plastpåse i cykelkorgen där jag smugglat ner lite ”jobb” ifall jag skulle få tråkigt nån dag under semestern.

Då började det regna. Stora droppar! Och flera stycken samtidigt! Jag slank in på Harry´s som planerat. Två glas rosévin och en tapastallrik fick mig i god stämning. Jag kände mig härligt syndig och lättsinnig. När solen åter letade sig in bland barstolarna gick jag på glada ben ut till min cykel för att fortsätta färden hemåt. I cykelkorgen ligger min IPhone! Och där har den legat en stund -alldeles ensam och ostulen, bara lite regnvåt - medan jag krängt vin och mat på krogen en tisdageftermiddag i juli. 

Dagar då jag hjälmlös cyklat till jobbet har jag ofta studerat  hur cyklisterna tar sig ut med sina bepansrade skallar. Ingen har väl precis varit till sin fördel. Konstateras kan att många är lika korkade/fåfänga som jag.

Men eftersom jag hade svårt att hitta nyckelhålet till cykellåset denna sköna dag bestämde jag mig för att säkra hemresan. Jag plockade fram cykelhjälmen ur pakethållarens plastbox och tryckte den över pannbenet. Två glas vin på eftermiddagen kan få vem som helst att tappa omdömet!  Det där som sägs att ”allt pryder en skönhet och inget misspryder en ful” det gäller inte cykelhjälmar. Ansiktet blir liksom förvrängt och förlängt. Och om ni tyckte er se en älg - utan horn - på en skramlig cykel längs Borgmästarekajen på eftermiddagen den 17 juli så hade ni förmodligen fel – det var med all sannolikhet jag på väg från jobbet mot semester. 

Om att kvalitetssäkra barn och barnbarn.....

Det mesta kan man nog strunta i att kvalitetssäkra. Lite spänning i tillvaron kan t o m pigga upp den fegaste.  

Men barn och barnbarn borde man ändå kunna kvalitetssäkra. Från pest och allehanda faror och naturkatastrofer. 

Sonen t ex, som förvisso inte är något barn längre - 26 år som han blivit - men lik förbaskat mitt barn - fick diabetes på midsommardagen. Insulinsprutor och blodsockerkontroller är definitivt inget man önskar sig. Inte värsta katastrofen - det finns värre farsoter har vi konstaterat. Men tillräckligt för att ett modershjärtat ska kunna brista och för sonen att inse att nu krävs det lite ordning både i skafferiet i motionsspåret.

Nu behöver han få lite koll på när och vad han tuggar i sig för att må väl. Det kommer att ta lite tid för honom, tror jag, att vänja sig vid det.  Frukost har ju t ex inte ingått i sonens måltidsvanor sen han blev myndig. Han uppskattar god mat om den serveras honom men hans egna intresse för matlagning sträcker sig inte så mycket längre än till Mamma Scans köttbullar och snabbmakaroner. Många mackor, många kebabpizzor och hamburgare har passerat hans gomsegel i sena natten. Det finns dagar i sträck, har han berättat,  då han glömt att äta! För han är som mest aktiv på natten.  Nu blev han sjukskriven hela sommaren för nattjobbet  på Grenåfärjan var inte lämpligt i nuläget sa doktorn och Stena Line hade inget  annat att erbjuda.  Så sommarjobbet gick åt pipsvängen och därmed välbehövlig  ekonomiförstärkning till studielånet.  

Och Olivia – hur kvalitetssäkrar man små livliga barnbarn när de i sin iver skall upptäcka världen? För då går det undan och snubbelrisken är stor så stor. Det borde vara förbjudet för barnbarn att slå sig. För skriet som uppstår i fallet och tårarna som skvätter kan få den bästa vattenspridare att blekna och det mest förhärdade hjärta att förvandlas till gele! Skulle man kunna vaddera in henne i rosa bommul? Så att ingen grusgång i världen någonsin skulle skrapa hennes små knän och inga dörrar klämma hennes fingrar. Därtill kanske spinna en skyddande kokong runt hennes lilla kropp så att inga myggor eller brännässlor kom åt det späda skinnet. 

Nej, man kan nog inte kvalitetssäkra sig för livet. Och hur kul skulle det bli?!? Livet tuffar på och klämmer oannonserat - och ibland skoningslöst - in sina käppar i livets cykelhjul oavsett om det passar sig eller inte. Lite håll om, en famn och ett knä och gröna plåster med giraffer på räcker ganska långt. 

Om min kvalitetssäkrade bil

Jag har snöat in på kvalitetssäkring för tillfället. I väntan på att jag skall hitta den optimala cykelhjälmen så kör jag bil. För säkerhets skull. Min bil är – i alla fall delvis - kvalitetssäkrad skulle jag vilja påstå. Den kan förvisso uppfattas som  skamfläck i Wolksvagensvärlden om man bara ser till dess yttre.

För den är ju rostig och har sina små skavanker  här och där. Framrutan är spräckt och den saknar rattmuff. Den står inte pall för att backa på en byggkontainer utan att bagageluckan blir rejält tillknycklad och bakrutan går i tusen bitar – jag har testat. Men den var ändå fullt körbar och närmare drömmen om att äga en cab har jag nog aldrig varit.

Förutom den händelsen så är det bara två fartöverträdelser och några felparkeringar som belastar min långa bilförarkarriär. Jag är ganska road av att köra bil och hyfsat bra på det dessutom. Det sa i alla fall min bror när han och jag körde till Jämtland en gång.  

Min lilla Polo må se ut som en åldrad nyckelpiga men bangar inte för att susa förbi både Volvo och BMW om det behövs. Den är attans så pigg, hyfsat miljövänlig/bensinsnål – det vill jag i alla fall försöka intala mig – när det dåliga miljösamvetet skaver för att jag inte alltid cyklar eller åtmindstone åker kommunalt.

Jag anser mig för det mesta inte ha tid att till att städa och putsa på bilar – tyvärr – för det är ju både korkat och oekonomiskt. För visst är det trevligt med en välstädad och nyvaxad bil som omväxling. Men jag tänker att det bör ifrågasättas ur kvalitetssäkringsynpunkt.

  

Jag får ibland frågan om varför det ligger en bärplockare och en bikini i baksätet på min bil mitt i vintern. Eller varför det ligger ett par randiga tumvantar och en mössa på golvet där bak i midsommartid. 

Var haren har sin gång vet man ju aldrig och frågan är om man kan vara så säker på var min Polo har sin gång heller.  

Det har hänt att jag på väg hem plötsligt befinner mig halvvägs till Rödeby för att jag missade att svänga höger vid Maxi. Och man vet ju aldrig om, eller när man passerar en lingonskog eller en inbjudande badvik. I dessa klimatförändringens tider kan man dessutom råka ut för de mest oväntade väderomslag. Vad jag försöker säga är att jag anser att det finns en risk med att säsongsanpassa bilens extrautrustning.  Jag rör den därför så lite som möjligt.  

Jag trodde i min enfald att bilar som saknar både centrallås och aircondition inte heller var försedda med Airbag. Men det står så på ratten. Jag vet inte om det stämmer, för jag har ju inte kontrollerat om det funkar – men det känns ändå tryggt att det står så. I airbagutrustad bil kan man känna sig både säker och välfriserad utan hjälm.

För övrigt finns i baksätet på min bil allt från hårspännen till tomma pärmar – vad man nu ska ha dom till. Där finns en filt och ett sönderblåst paraply.  Hellre ett sönderblåst paraply i handen än en trasig vindrutetorkare?! 

I dörrarnas sidofack finns pennor, begagnade parkeringslappar torkade Savetter, godispapper , äppelskruttar mm mm. Där finns också en almanacka från 2010 ifall jag skulle behöva dra mig till minnes vilken veckodag julafton inträffade det året.

Som ett ytterligare bevis på att min bil är kvalitetssäker så kan nämnas att vintertid vid sträng kyla så går inte dörrarna att öppna inifrån. Ibland går det att veva ner vidrutan och sticka ut handen och öppna från utsidan om ni förstår vad jag menar. Men bara ibland. Annars får man dra på sig mössan och vantarna och krypa in under filten och knapra på ett äppelskrutt i väntan på att solen tinar upp låssystemet. 

Om kvalitetssäkring

Vad är det som händer egentligen?! Det har ju varit några incidenter sista året som fått mig att fundera på att se över både drulleförsäkring och livförsäkring. Kanske rent av dags att besiktiga och kvalitetssäkra hela kärringen?! 

Det tycks inte längre räcka med hängsle och livrem. Såna som jag behöver dubbla kalsonger, fingertutor, knogjärn, kardborreband samt broddar under sulorna – och cykelhjälm inte att förglömma…..  För som ni vet har jag ju bl a brutit axeln, mixat pekfingret i stavmixern och krockat med min cykel. Därtill råkade jag ut för ett annat cykeltillbud för ett par veckor sedan. Plötsligt stramade det till kring fotleden och jag fick allt svårare att trampa. Det var varken sendrag eller kramp som drabbat mig. Det var Converse-skosnöret som hade snärjt in sig i cykelpedalen - rejält fastnitat. Converse-skosnören är väldigt långa. Det var en långdragen kamp mellan fot, sko, skosnöre och pedal innan jag lyckades lirka ut foten ur skon för att därefetr lossa skon från pedalen. 

Jag bad gudarna om en sax men blev inte bönhörd. Jag bad om en svalkande hand på min panna och en Sobril för att stilla mina upprörda nerver. Istället välte cykeln och innehållet i cykelkorg och väskor spreds ut på cykelvägen….  

Kärringar i min ålder skall ha ortopediska, fotriktiga skor med kardborreband – basta!  

En olycka kommer sällan ensam - tidigt i morse sprack mina byxor. Ett par bättre begagnade jeans men ändå - att jeans bara rämnar så där plötsligt och olämpligt – det är inte önskat läge precis kl 0630 på morgonen då tidsmarginalerna inte är på min sida. 

Jag förträngde min mors mantra ”alltid vara ren och hel nertill ifall man hamnar på aku-uten.”  Det fanns helt enkelt inte tid att rota fram några andra byxor. Jag kollade över axeln i spegeln och såg att min långa rosa Masai-kofta täckte sprickan med god marginal. Jag köper nya byxor på lunchen, tänkte jag, och for iväg med min trasiga ”stjärt.”  Väl på jobbet blev byxbakens defekt  ett banalt bekymmer mot alla andra bekymmer som behövde lösas akut. 

Att hitta vikarier för sjuka vikarier i semestertid är inte helt lätt. Jag gav mig själv ut på ”fältet” för att stötta min personal i värsta morgonruschen. Det blev svettigt värre och min tjocka kofta åkte av……allt för sent kom jag på att jag inte var ”hel och ren” nertill. Jag noterade att jag möttes av idel glada miner men tolkade det som att man uppskattade chefens insats…….

Kvalitetssäkring kommer att uppta min tankeverksamhet ett tag framöver. ”Det inte är tanken, utan handlingen, som räknas” säger  Stefan Einhorn. Så därför köpte jag verkligen nya byxor på rean – det fanns tyvärr inga som var förstärkta i grenen men dom var skitsnygga om uttrycket tillåts. För fåfängan fortsätter att sätta krokben för mina goda intentioner. Men jag lovar och svär att om jag bara hittar en tillräckligt häftig och bekväm cykelhjälm som är skonsam om frisyren så kan jag överväga att inhandla en.  Och använda den – för kvalitetssäkringens skull.

Om cykelhjälmar, fåfänga och cykelkollision…..

Det vore en överdrift att påstå att jag är korkad – riktigt så illa är det inte – lite fåfäng möjligen - även om många har svårt att tro det. Jag älskar att cykla – särskilt under gynsamma väderförhållanden. Jag älskar min cykel. Den är snabb, miljövänlig, lättparkerad och ekonomisk.

Hade det inte varit för fåfängan så hade hjälmen varit en självklar huvudbonad ovanpå fontanellen under mina snabba cykelfärder. Cykelhjälmar tar charmen av den charmigaste och förfular den snyggaste. Den är dessutom varm, obekväm och klibbar fast i pannan. Den klämmer åt och fördärvar mina valhänta håruppsättningar. Cykelhjälm och nordiskt hår kan omöjligt förenas. Man får ta Gud i hågen eller cykelkorgen och hoppas att det går vägen. Korkat – ja visst - för mitt nordiska hår tappar ständigt form och frisyr i med- som i motvind. Både med och utan hjälm. Så mitt försvar mot att inte använda hjälm håller inte fullt ut. Jag flåsar in i den kommunala världen som en gråluddig, upp- och nervänd golvmopp, hur som haver. Föga respektabel och förtroendeingivande.

På väg hem från jobbet i torsdags krockade jag med en cyklist som talade i mobiltelefon. Eftersom det var ”Lövmarknad” – årets viktigaste tilldragelse i Karlskrona - så valdes en omväg för snabbaste framkomlighet och för att slippa trängas med marknadsyra besökare och för att inte behöva leda cykeln mellan knallarnas marknadsstånd. Ett ödesdigert vägval skulle det visa sig.

Vi var några cyklister som tänkt samma tanke. Vi låg länge bakom det det lilla turisttåget, som i allt för sakta mak kör runt och visar upp stan för bekväma turister - med eller utan skoskav. Strax innan Scandic Hotel dunkade jag in racerväxeln och cyklade om tåget till turisternas förtjusning. Några fler cyklister gjorde likadant. Sommarblå och svalkande lockade Borgmästarfjärden bakom hotellet. Jag dundrade raka vägen fram i full fart för cykla havsnära längs med kajen. Mannen med mobiltelefonen valde däremot högersväng – i full fart. Kollisionen var oundviklig.

Det är fascinerande hur många tankar man hinner tänka precis innan själva smällen. Under luftfärden hann jag konstatera att den här gången bryter jag förmodligen inte höger axel igen utan vänster, eftersom jag kommer att landa på vänster sida. Tandlösa kärringar står inte högt i attraktionsvärde - så håll huvudet och hakan högt, tänkte jag och sträckte ut min hals mot skyn. Lik en högfärdig svan kraschlandade jag ovanpå mannen med mobiltelefon, över hans högra ben och med en cykel emellan.

Mannen som låg under min cykel talade fortfarande i telefon. ”Jag måste sluta nu för att jag har visst cyklat omkull” sa han. Fåfäng eller korkad – men för att precis ha råkat ut för en smärre cykelolycka med en döende svan så såg han väldigt bra ut konstaterade jag nöjt. Ska man krocka så kan det ju ändå ske med viss finess.
Jag lirkade försiktigt ut mitt olycksdrabbade vänstra pekfinger från hans cykelkedja. Samma finger som hamnade i stavmixerns klor förra sommaren. Det blödde från några små jack på fingret och armbågen sved. Mer döende än så var jag inte. Inga frakturer, huvet på plats och garnityret intakt.

En flanerande gentleman kom till min undsättning med ett tryggt leende och en stödjande hand. Han satte mig på muren och samlade ihop och snabb- besiktade både mig och min cykel. Han förvissade sig om att jag var OK innan han lämnade mig.

Jag rättade till min stukade hästsvans och konstaterade att jag i fallet förlorat en knapp i skjortan. Mannen med mobilen satte på samma mur. Han var klädsamt blek under solbrännan och hans byxben var oljigt. Vi försökte tafatt reda ut skuldfrågan.
Jag körde för fort, sa jag med darrig stämma. Det var mitt fel, sa han medan han försökte sätta sin cykelkedja på plats. Nej, jag borde ha varit uppmärksam, propsade jag på. Ja, men jag talade ju i mobil, sa han. Vi utredde inte skuldfrågan mer än så.

På vingliga cyklar trampade vi båda försiktigt hemåt, lätt chockade och lite tilltufsade. Återstår att se om mitt skadade finger, den skrapade armbågen och det stora blåmärket på mitt vänstra lår får mig att omvärdera cykelhjälmens vara eller inte vara. Fortsättning följer.

Om ålder, ålderskrämpor, polaren Per och blåsippors kraft….

Det här med ålder är lite förvirrande. Hade det inte varit för kroppens förfall så hade jag inte fattat det faktum att jag börjar bli lite till åren. Jag är inte helt säker på om det är ett problem eller inte. Att bli äldre alltså. I en syskonskara av fem så är jag fortfarande yngst och den enda som inte uppnått pensionsålder. Bara det kan kännas lite föryngrande eller ”bra” eller vad det nu känns som…. Men visst har jag märkt att vi allt oftare uppfylls av att jämföra våra olika åldersrelaterade krämpor och olycksfall när vi talas vid syskonen emellan. Visst är det bistert att konstatera att kroppen har vissa begränsningar. Det känns som om reservdelarnas tid är kommen. En och annan kroppsdel skulle kanske behöva bytas ut. Ena dan flyger det i nåt i knät som hindrar fullt ös i medelpassgympan, andra dan har ”fan” flugit fotleden istället. Just i dag, om du frågar så sitter ”fan” långt ner i korsryggen och skaver. Där har han suttit några dagar och skavt nu. Det är långt ner till fötterna när strumporna ska på vill jag lova. Musklerna behöver töjas ut och mjukas upp. Man är smidig som ett plåtskåp när man ska ta sig upp från ”golvpasset” till ”pulsdelen”. Jag kan gå på ett baspass men inbillar mig att jag får ut mer av ett medelpass. Kanske är det självkänslan som mår bättre - än hänger jag med.... men visst får man ligga i lite mer nu för tiden för att hålla muskler och fettvalkar i trim.
Mia Skäringer sa om kroppens förfall ungefär så här ”allt ting blir liksom hängande och kryper neråt när man blir äldre, det är bara tandköttet som kryper uppåt.” Och polaren Per, som är min allra bästa tandläkare, han håller med. Han säger annars inte så mycket. Och det är skönt med en tandläkare som äntligen fattat patientens dilemma att svara på tilltal när man har salivsug, metallföremål och bommulstussar uppstoppade runt om i kinderna medan borren viner. Hur kul är det att vara tandläkare tänker jag när jag ligger där som en sprättbåge i tandläkarstolen och försöker skingra tankarna fastän någon petar på känsliga tandhalsar - om än aldrig så varsamt? Hur står man ut att hänga över gapande käftar dagarna i ända som osar gastritbesvär eller gammal roquefordost hos den som inte hade omdömet att välja - ett ur tandläkarsynpunkt - bättre pålägg till frukost? Är det kanske som att vara gynekolog eller att besikta bilar? Till skillnad från bilbesiktaren hittar Polaren Per tandsten, karies och slitna lagningar istället för rost och uttjänta däck. Men prismässigt är det samma elände. Dåligt underhåll av tänder kostar skjortan liksom bilar som försummats. Men polaren Per är juste. Han gör det han behöver göra – varken mer eller mindre – proffsigt och med säker hand. Vad gynekologen kan hitta lämnar jag därhän/ vill jag inte tänka på…….
”Det kommer och går” som min gamla mamma brukar säga om sina krämpor. Och där kan jag väl bara instämma. Blåsippor i backen kan dock vara förlösande mot krämpor. Vari ligger egentligen den magiska och läkande kraften i att glo på en blåsippa och varför tröttnar man aldrig att leta upp den första blåsippan…och varför i allsin dar har jag inte sökt mig till blåsippsbacken i dag. Jag behöver just nu all kraft jag kan hitta för samla ihop mig och på allvar ta itu med inlämningsuppgitf nr 2 i ”Etik och humanism”. Det är visserligen god tid kvar med mina tidsmått mätt. Deadline är 120402 kl 23.59 så jag har ju flera timmar på mig. Men man kan ju aldrig veta var nästa krämpa klämmer åt…skrivkramp kanske - hemska tanke! Bäst att hänge mig åt studierna resten av dagen.

Lite skryt.....!

Yes!!!! Första avsnittet "Värdegrund" är nu klart i min utbildning och jag är godkänd både i de olika diskussionsdelarna samt min lilla inlämningsuppgift. Som jag fick in i tid - flera minuter för tidigt....ja, flera timmar t o m. Nu väntar nästa del: Etik och humanism. Hej och hå!

Om bakmaskiner och mors välbefinnande....

På tal om mycket att göra….Jag gör allt för att komma undan min inlämningsuppgift?! Se tidigare inlägg idag.... Jag var bara "tvungen" att kolla min privata mail och upptäckte att det var ett tag sen sist. Jag tolkar det som att jag just nu har lite för mycket på gång. Jag blev lite förvånad över alla mail som rasslade in i mailboxen. Mitt bland nyhetsbrev från Gudrun Sjöden, Bukowskis, Stay Friends och Norrgavel m fl så fanns mail från alla mina syskon.
"Nu har bardomshemmet brunnit upp" var min första ologiska tanke! Vet inte varför just den tanken rann upp i skallen. Bardomshemmet är förövrigt sålt för flera år sedan.
Men jag blev ändå oerhört lättad när det blev uppenbart att det inte rörde sig om det hus där jag först såg dagens ljus, utan om en "bakmaskin" från anno dazumal! Som min syster lagt rabarber på. Bakmaskinen, tillhör min mamma 93, men är nog inte riktig lika gammal. Min syster som lagt beslag på den ville för övriga syskonskaran nogsamt förklara att hon bara ämnade ”låna” den eftersom hennes kollapsat. Vi skulle på intet sätt få för oss att hon roffat åt sig denna antikvitet.
Att mamma förses hembakt är ju helt underbart. Ingegerds bullar är "outstanding!" Dessutom ser hon till att mamma – förutom bullar och bröd – får sina tvätt tvättat, struken och manglad. Förutom det får mamma lite extra tillsyn då och då utöver hemtjänstens insatser. Så vad gäller att ”låna/roffa åt sig” gamla hushållsassistenter så har jag absolut inga synpunkter eller invändningar. Jag har redan en, men vill ha en ny och modern! Helst en, som med en enkel manövrering, funkar dygnet runt, både vad gäller bak och välstädat.....
Det är lite svårt att inse att mamma - i något avseende - inte är mamma längre. Att hennes minne fördunklats och att hennes fem barn inte finns så påtagligt i hennes värld längre. Barn och barnbarn har ju varit hennes liv och nu kan hon inte längre hålla oss isär utan nu blandar hon i hop oss, både med varandra och med andra. Telefonsamtalen blir kortare och fattiga på sitt innehåll. När hon inte får ihop samtalet, säger att hon inte hör, att det måste vara något fel på telefonen eller ledningen och så lägger hon på…..
Eller andra gånger när man pratat väder och vind och jag förstår att hon inte vet vem hon talar med så kan hon hålla god min och snabbt avsluta samtalet med att jag ska ”hälsa till alla hon känner.”
Men än så länge känns hon glad och nöjd och vi får glädja oss åt just det, att hon upplever värdighet och välbefinnande i sin egna, ordinära bostad trots sin höga ålder. Det må låta som ett yrkesskadat uttal men som hennes yngsta dotter säger och menar jag det av hela mitt hjärta. Hon är värd varendaste bulle.

Om inlämningsuppgifter, taskig planering och på gränsen till benskör

Man är den man alltid varit eller…?!? Ett gränsfall för det mesta.....varken bäst eller sämst, varken rik eller fattig, frisk eller sjuk, i tid eller otid....
Jag tycks nästan alltid ramla tillbaka i gamla vanor av icke rekommendabelt slag - handlöst och huvudstupa.
Inlämningsuppgift nr 1 skall vara inlämnad i dag 120304. Visserligen inte förrän kl 23.59 men ändå. Jag har ju gått och blivit student igen. På äldre dar….Jag är åter inskriven vid Uppsala universitet och cirkeln är sluten. På kvartsfart visserligen - men ändå. Det är mer än jag trodde och farten är mer än tillräcklig för att det ska svindla för ögonen, som i en bättre åkattraktion på Liseberg eller Expo Norrs nöjesfält.
Kursen heter ”Att förstå och leda utifrån den nationella värdegrunden för äldre, 7,5 hp.” Det handlar om att införa värdighetsgarantier inom äldreomsorg. Bäst att pass på medan man har chansen. Snart behöver jag garantierna för min egen del.
Man kan med viss rätt ifrågasätta om jag fullständigt tappat omdömet. Jag är 60+, har svårt att få tiden att räcka som det är ändå. Och så går jag och lägger mig igen. Vid universitetet i Uppsala. Jag har ju ”legat” där förr. År 1970 närmare bestämt.
För på den tiden ”låg” man vid universitetet. Varför man sa så vet jag inte. Kanske har det med sista april och den traditionella mösspåtagningen att göra. Den dagen fanns det nog en och annan överförfriskad student som bokstavligen låg vid universitetet – utan förmåga att ta sig upp och rusa med strömmen ner för slottsbacken.
Hur som helst – då liksom nu – var/är jag bra på att skjuta upp saker. I alla fall när det handlar om ansträngning och motprestation. Min bekvämlighet känner inga gränser. Och nu ligger jag alltså lite efter i kursplanen.
På 70-talet satt vi med koffeintabletter för att hålla oss vakna natten innan tentan och läste Goethe och bläddrade febrilt i tyska grammatiken. Det är inte mycket som förändrats tyvärr, förutom att nu dricker jag kaffe.
Fast det är inte riktigt sant det där att jag skulle ligga efter i kursplanen. Det är nog mer en känsla. Jag är fortfarande på banan, men hänger lite på gär´sgår´n skulle man kunna säga. Än är det ju tid kvar till midnatt. Till mitt försvar för min taskiga planering brukar jag säga att jag jobbar som bäst när vargarna flåsar mig i nacken och då kniven trycks mot strupen. Fast det är heller inte riktigt sant och jag blir lite trött på mig själv. Att jag inte lär mig att planera bättre. Om inte annat för att hålla magsyran och stresshormonerna i schack och balans.
Nu är jag som jag är och har suttit vid datorn sedan tidiga ottan. Ont i ryggen av mina bensköra ryggkotor och/eller uråldrig kontorsstol.
Lite svårt med koncentrationen ska erkännas. Det finns mycket som distraherar mer än ryggont i vårens tid. Jag har sett solen gå upp och beskådat och lyssnat på marskatterna som redan är i full gång. Fågellivet är aktivt. Det flygs kors och tvärs och knoppar brister så det knakar.
Sen är det ju Wordfeud som man måste hålla koll på. Jag har nyss blivit med iPhone och inte hunnit tröttna än……
Bloggen ska hållas vid liv. Olivia vill leka med sin mormor emellanåt - eller om det är tvärtom...
Som om inte det räcker har jag även en begynnande benskörhet att ta hand om.
När det gäller benskörheten så är den nu mätt med senaste teknik och resultatet vetenskapligt utvärderat. Resultat kom som ett brev på posten - bokstavligt talat - med bilder och allt. Fem ryggkotor och en höft är i gränslandet. Jag är betraktad som ett ”gränsfall” -befinner mig i området som benämns osteopeni, alltså steget innan osteoporos. Rekommendation är D-vitamin och fysisk aktivitet i stora doser. Och det är jag redan hyfsat bra på. Spinning, gympa, gym och promenader är trots allt hyfsat frekventa i min ansträngda tidsplanering. Fler vandringar i solen både nära och fjärran känns onekligen som en god och alternativ medicin.
Min planering och ambition idag är att min inlämningsuppgift skall vara klar senast 23.58 men först måste jag äta en rejäl frukost och se till att jag får min beskärda del av D-vitamin och motion i vårvädret.