Om cykelhjälmar, fåfänga och cykelkollision…..

Det vore en överdrift att påstå att jag är korkad – riktigt så illa är det inte – lite fåfäng möjligen - även om många har svårt att tro det. Jag älskar att cykla – särskilt under gynsamma väderförhållanden. Jag älskar min cykel. Den är snabb, miljövänlig, lättparkerad och ekonomisk.

Hade det inte varit för fåfängan så hade hjälmen varit en självklar huvudbonad ovanpå fontanellen under mina snabba cykelfärder. Cykelhjälmar tar charmen av den charmigaste och förfular den snyggaste. Den är dessutom varm, obekväm och klibbar fast i pannan. Den klämmer åt och fördärvar mina valhänta håruppsättningar. Cykelhjälm och nordiskt hår kan omöjligt förenas. Man får ta Gud i hågen eller cykelkorgen och hoppas att det går vägen. Korkat – ja visst - för mitt nordiska hår tappar ständigt form och frisyr i med- som i motvind. Både med och utan hjälm. Så mitt försvar mot att inte använda hjälm håller inte fullt ut. Jag flåsar in i den kommunala världen som en gråluddig, upp- och nervänd golvmopp, hur som haver. Föga respektabel och förtroendeingivande.

På väg hem från jobbet i torsdags krockade jag med en cyklist som talade i mobiltelefon. Eftersom det var ”Lövmarknad” – årets viktigaste tilldragelse i Karlskrona - så valdes en omväg för snabbaste framkomlighet och för att slippa trängas med marknadsyra besökare och för att inte behöva leda cykeln mellan knallarnas marknadsstånd. Ett ödesdigert vägval skulle det visa sig.

Vi var några cyklister som tänkt samma tanke. Vi låg länge bakom det det lilla turisttåget, som i allt för sakta mak kör runt och visar upp stan för bekväma turister - med eller utan skoskav. Strax innan Scandic Hotel dunkade jag in racerväxeln och cyklade om tåget till turisternas förtjusning. Några fler cyklister gjorde likadant. Sommarblå och svalkande lockade Borgmästarfjärden bakom hotellet. Jag dundrade raka vägen fram i full fart för cykla havsnära längs med kajen. Mannen med mobiltelefonen valde däremot högersväng – i full fart. Kollisionen var oundviklig.

Det är fascinerande hur många tankar man hinner tänka precis innan själva smällen. Under luftfärden hann jag konstatera att den här gången bryter jag förmodligen inte höger axel igen utan vänster, eftersom jag kommer att landa på vänster sida. Tandlösa kärringar står inte högt i attraktionsvärde - så håll huvudet och hakan högt, tänkte jag och sträckte ut min hals mot skyn. Lik en högfärdig svan kraschlandade jag ovanpå mannen med mobiltelefon, över hans högra ben och med en cykel emellan.

Mannen som låg under min cykel talade fortfarande i telefon. ”Jag måste sluta nu för att jag har visst cyklat omkull” sa han. Fåfäng eller korkad – men för att precis ha råkat ut för en smärre cykelolycka med en döende svan så såg han väldigt bra ut konstaterade jag nöjt. Ska man krocka så kan det ju ändå ske med viss finess.
Jag lirkade försiktigt ut mitt olycksdrabbade vänstra pekfinger från hans cykelkedja. Samma finger som hamnade i stavmixerns klor förra sommaren. Det blödde från några små jack på fingret och armbågen sved. Mer döende än så var jag inte. Inga frakturer, huvet på plats och garnityret intakt.

En flanerande gentleman kom till min undsättning med ett tryggt leende och en stödjande hand. Han satte mig på muren och samlade ihop och snabb- besiktade både mig och min cykel. Han förvissade sig om att jag var OK innan han lämnade mig.

Jag rättade till min stukade hästsvans och konstaterade att jag i fallet förlorat en knapp i skjortan. Mannen med mobilen satte på samma mur. Han var klädsamt blek under solbrännan och hans byxben var oljigt. Vi försökte tafatt reda ut skuldfrågan.
Jag körde för fort, sa jag med darrig stämma. Det var mitt fel, sa han medan han försökte sätta sin cykelkedja på plats. Nej, jag borde ha varit uppmärksam, propsade jag på. Ja, men jag talade ju i mobil, sa han. Vi utredde inte skuldfrågan mer än så.

På vingliga cyklar trampade vi båda försiktigt hemåt, lätt chockade och lite tilltufsade. Återstår att se om mitt skadade finger, den skrapade armbågen och det stora blåmärket på mitt vänstra lår får mig att omvärdera cykelhjälmens vara eller inte vara. Fortsättning följer.