Om bakmaskiner och mors välbefinnande....

På tal om mycket att göra….Jag gör allt för att komma undan min inlämningsuppgift?! Se tidigare inlägg idag.... Jag var bara "tvungen" att kolla min privata mail och upptäckte att det var ett tag sen sist. Jag tolkar det som att jag just nu har lite för mycket på gång. Jag blev lite förvånad över alla mail som rasslade in i mailboxen. Mitt bland nyhetsbrev från Gudrun Sjöden, Bukowskis, Stay Friends och Norrgavel m fl så fanns mail från alla mina syskon.
"Nu har bardomshemmet brunnit upp" var min första ologiska tanke! Vet inte varför just den tanken rann upp i skallen. Bardomshemmet är förövrigt sålt för flera år sedan.
Men jag blev ändå oerhört lättad när det blev uppenbart att det inte rörde sig om det hus där jag först såg dagens ljus, utan om en "bakmaskin" från anno dazumal! Som min syster lagt rabarber på. Bakmaskinen, tillhör min mamma 93, men är nog inte riktig lika gammal. Min syster som lagt beslag på den ville för övriga syskonskaran nogsamt förklara att hon bara ämnade ”låna” den eftersom hennes kollapsat. Vi skulle på intet sätt få för oss att hon roffat åt sig denna antikvitet.
Att mamma förses hembakt är ju helt underbart. Ingegerds bullar är "outstanding!" Dessutom ser hon till att mamma – förutom bullar och bröd – får sina tvätt tvättat, struken och manglad. Förutom det får mamma lite extra tillsyn då och då utöver hemtjänstens insatser. Så vad gäller att ”låna/roffa åt sig” gamla hushållsassistenter så har jag absolut inga synpunkter eller invändningar. Jag har redan en, men vill ha en ny och modern! Helst en, som med en enkel manövrering, funkar dygnet runt, både vad gäller bak och välstädat.....
Det är lite svårt att inse att mamma - i något avseende - inte är mamma längre. Att hennes minne fördunklats och att hennes fem barn inte finns så påtagligt i hennes värld längre. Barn och barnbarn har ju varit hennes liv och nu kan hon inte längre hålla oss isär utan nu blandar hon i hop oss, både med varandra och med andra. Telefonsamtalen blir kortare och fattiga på sitt innehåll. När hon inte får ihop samtalet, säger att hon inte hör, att det måste vara något fel på telefonen eller ledningen och så lägger hon på…..
Eller andra gånger när man pratat väder och vind och jag förstår att hon inte vet vem hon talar med så kan hon hålla god min och snabbt avsluta samtalet med att jag ska ”hälsa till alla hon känner.”
Men än så länge känns hon glad och nöjd och vi får glädja oss åt just det, att hon upplever värdighet och välbefinnande i sin egna, ordinära bostad trots sin höga ålder. Det må låta som ett yrkesskadat uttal men som hennes yngsta dotter säger och menar jag det av hela mitt hjärta. Hon är värd varendaste bulle.