Om hängmattor och Bodil Malmsten. Om framfart och om första semesterveckan som försvann…

S - som i semester! Igen! 

H - som i hängmatta.

Den första semesterveckan försvann utan att jag ens hann hänga upp hängmattan. Om det beror på att jag inte hittat den i garagets oreda – där allt verkar hitta sin plats förutom bilarna - eller om det beror på att platsen där jag skall hänga upp den inte har bestämts eller ens uppfunnits ännu - ska jag låta var osagt. 

Ska den dingla mellan Friggebod och garageknut, mellan knotiga fjällbjörkar eller mellan palmer i Söderhavet? Eller vad sägs om att spänna upp den mellan Eiffeltornet och Arc de Triomphe…… 

B- som i Bodil Malmsten

Oavsett var den kommer att dingla eller inte, så ska jag lyssna färdigt på alla 21 delarna i webradion när Bodil Malmsten läser sin bok ”Mitt första liv”- i eller bortom alla hängmattor. Jag läste den själv för några år sedan och var näst intill salig. Men att höra Bodil läsa den ger en extra dimension. För mig som är född i samma årtionde och näst intill på samma plats i Jämtland så väcker den mina personliga minnen till liv. För minnena är alltid personliga säger Bodil – man delar dom inte, man har sina egna. Det tål att funderas över.....

F - som i framfart och S - som i snabbhet

Oplanerad tid – det gillar jag. Låta dagarna komma som de vill. Låta vädret och vindarna bestämma vart jag skall bege mig och vad jag ska företa mig. Skriva, kanske måla en stol eller en amatörakvarell, cykla och äta jordgubbar. Med så lite ansträngning som möjligt. Jag ska försöka avhålla mig från att tänka på arbete. Jag skall försöka hejda min framfart…..

Det är inte så att jag mest känd för min snabbhet.  Jag tänjer och sträcker på sekunder och minuter - hela tiden. Jag behöver all den tid jag kan få. Tankar, funderingar och beslut fram till själva görandet tar ibland lite onödigt långa omvägar - och tid - för mig. Det kompenserar jag med en förbaskad seghet, envishet och uthållighet vilket gör att saker och ting ändå blir gjorda – för det mesta i tid. Men jag blir trött.

På cykelbanan är det annorlunda. Där jagar jag fram som om hela hungriga björnligan kom cyklandes bakefter för att äta mig till lunch. Eller som om jag precis är på gång att vinna Tour de France.

”Om livet är er kärt – ta era cykelbyxor och elhojar och släng er i diket slashasar.” Signalerna är tydliga! Locket på den åldriga cykelboxen på pakethållaren skramlar högljutt och ringklockan pinglar oavbrutet vid varje gupp på de dåligt underhållna cykelvägarna. Ingen kan skylla på att de inte blir varnade.  

O - som i omcyklad eller omkullcyklad

Även om jag inte heller är överdrivet känd för min dumhet så inser jag det korkade i att forsa fram i denna fart – dels för att jag fortfarande inte hittat rätt fason och färg på en cykelhjälm, dels för att jag blir onödigt svettig, dels för att reaktionsförmågan avtar med åldern. 

På min cykelsadel hinner inga stockrosor slå rot. Så fort ändan hamnar på sadeln så blir hela jag en vinnarskalle. Jag tål bara inte att bli omcyklad helt enkelt. Omkullcyklad går an – det blev jag (och skrev om) för ett år sen – det beror ju helt och hållet hur, var och/eller vem man cyklar omkull med. Det kan – om man har tur - vara en trevlig upplevelse och ett oförglömligt minne!

Visst händer det – om än sällan - att det kommer en och annan med vadderade cykelbyxor på en ”pinnsmal” sadel och fräser förbi. Och det kan jag möjligen stå ut med. Liksom ”fuskcyklisterna” - dom med batteriet under pakethållaren. Men värsta scenariot är och förblir en jämnårig dam heller herre på en oväxlad cykel som dammar förbi. Det har visserligen inte hänt ännu och jag bedömer inte sannolikheten som särskild stor ännu. Det blir ungefär samma resonemang och slutsatser som Tage Danielssons resonerande om kärnkraftolyckan i Three Mile Island i Harrisburg…..

Hur det nu förhåller sig med både det ena och andra så har jag bestämt mig för att under min semester träna på att både simma och cykla lugnt. Det går så där. Men häromdagen - under min cykelfärd in till bokhandeln - kom på mig själv att jag hörde göken tjoa ”ko-ko” istället för bara ett långdraget  ”ooooooo” som tystnade bort i fjärran. Och fåren utmed cykelvägen sa ”bä-bä” istället för ”ääääääää” Det tog jag som ett gott tecken att jag är på väg att lyckas. Att landa på rygg i ibland fårlortar och kärringtand i ”semesterdiket” och titta på molnen som sakta drar förbi.