Om min kvalitetssäkrade bil

Jag har snöat in på kvalitetssäkring för tillfället. I väntan på att jag skall hitta den optimala cykelhjälmen så kör jag bil. För säkerhets skull. Min bil är – i alla fall delvis - kvalitetssäkrad skulle jag vilja påstå. Den kan förvisso uppfattas som  skamfläck i Wolksvagensvärlden om man bara ser till dess yttre.

För den är ju rostig och har sina små skavanker  här och där. Framrutan är spräckt och den saknar rattmuff. Den står inte pall för att backa på en byggkontainer utan att bagageluckan blir rejält tillknycklad och bakrutan går i tusen bitar – jag har testat. Men den var ändå fullt körbar och närmare drömmen om att äga en cab har jag nog aldrig varit.

Förutom den händelsen så är det bara två fartöverträdelser och några felparkeringar som belastar min långa bilförarkarriär. Jag är ganska road av att köra bil och hyfsat bra på det dessutom. Det sa i alla fall min bror när han och jag körde till Jämtland en gång.  

Min lilla Polo må se ut som en åldrad nyckelpiga men bangar inte för att susa förbi både Volvo och BMW om det behövs. Den är attans så pigg, hyfsat miljövänlig/bensinsnål – det vill jag i alla fall försöka intala mig – när det dåliga miljösamvetet skaver för att jag inte alltid cyklar eller åtmindstone åker kommunalt.

Jag anser mig för det mesta inte ha tid att till att städa och putsa på bilar – tyvärr – för det är ju både korkat och oekonomiskt. För visst är det trevligt med en välstädad och nyvaxad bil som omväxling. Men jag tänker att det bör ifrågasättas ur kvalitetssäkringsynpunkt.

  

Jag får ibland frågan om varför det ligger en bärplockare och en bikini i baksätet på min bil mitt i vintern. Eller varför det ligger ett par randiga tumvantar och en mössa på golvet där bak i midsommartid. 

Var haren har sin gång vet man ju aldrig och frågan är om man kan vara så säker på var min Polo har sin gång heller.  

Det har hänt att jag på väg hem plötsligt befinner mig halvvägs till Rödeby för att jag missade att svänga höger vid Maxi. Och man vet ju aldrig om, eller när man passerar en lingonskog eller en inbjudande badvik. I dessa klimatförändringens tider kan man dessutom råka ut för de mest oväntade väderomslag. Vad jag försöker säga är att jag anser att det finns en risk med att säsongsanpassa bilens extrautrustning.  Jag rör den därför så lite som möjligt.  

Jag trodde i min enfald att bilar som saknar både centrallås och aircondition inte heller var försedda med Airbag. Men det står så på ratten. Jag vet inte om det stämmer, för jag har ju inte kontrollerat om det funkar – men det känns ändå tryggt att det står så. I airbagutrustad bil kan man känna sig både säker och välfriserad utan hjälm.

För övrigt finns i baksätet på min bil allt från hårspännen till tomma pärmar – vad man nu ska ha dom till. Där finns en filt och ett sönderblåst paraply.  Hellre ett sönderblåst paraply i handen än en trasig vindrutetorkare?! 

I dörrarnas sidofack finns pennor, begagnade parkeringslappar torkade Savetter, godispapper , äppelskruttar mm mm. Där finns också en almanacka från 2010 ifall jag skulle behöva dra mig till minnes vilken veckodag julafton inträffade det året.

Som ett ytterligare bevis på att min bil är kvalitetssäker så kan nämnas att vintertid vid sträng kyla så går inte dörrarna att öppna inifrån. Ibland går det att veva ner vidrutan och sticka ut handen och öppna från utsidan om ni förstår vad jag menar. Men bara ibland. Annars får man dra på sig mössan och vantarna och krypa in under filten och knapra på ett äppelskrutt i väntan på att solen tinar upp låssystemet.