Pilgrimsvandring 2009

Tankar inför vandringen
För ganska exakt ett år sedan började jag på fullt allvar fundera över att göra ytterligare en resa till Spanien. Resan till Barcelona i april gav mersmak.
Men vad som egentligen drev mig till att fundera över att pilgrimsvandra i Spanien vet jag inte riktigt.
Skoskav, ont i knät och ömhet på alla de utväxter man fått med åren - på och under fötterna framförallt - kan man ju få på väg till Maxi. Till ett lägre pris dessutom.
Men jag såg nyttan av en pilgrimsvandring ur flera perspektiv.

1. Jag behövde varva ner, få tid för tankar och reflektioner - över livet, låta tankarna flyga ut och in utan att störas av något annat.
Att vara ”klämd” mellanchef i äldreomsorg sliter hårt på kropp och själ och ger inte utrymme eller tid över till så mycket annat.

2. Jag ville utmana min kropp, se om den trots jobb och begynnande ålderdom höll måttet.

3. Oliver, Manchego, Rioja - bara det var ett gott skäl för att anstränga sig en smula.

4. Det kunde vara ett bra sätt för att- om inte precis komma undan det faktum att jag fyllde sextio i slutet på augusti 2009 - så iallafall slippa all eventuell uppståndelse som sådana omständigheter för med sig.

5. Sist men inte minst - kunde en pilgrimsvandring vara ett sätt - inbillade jag mig - att göra bot och bättring mot allt tokigt jag hittills gjort i mitt 60-åriga liv.

Pilgrim



Per definition är en pilgrim en person som vandrar mot helig ort. Så några garantier för effekten bakåt eller framåt d v s på att mitt dåtida och framtida leverne skulle bli rättfärdigad hade jag alltså inte.

Om så var fallet skulle en pilgrimsvandring mot Santiago de Compostela vara ”good enaugh”? Om man betänker allt tokigt jag gjort i mitt liv - skulle det göra mig till en bättre människa, skulle det verkligen räcka för att gottgöra alla tokigheter jag begått?
För alla de svartkonster jag utfört, för alla de flugor jag dräpt med en svidande snärt med flugsmällan eller en dusch Radar. För alla de mördarsniglar jag klippt ihjäl, dränkt eller avsiktligt kört över med cykeln.

För alla de elaka (men sanna....) grymtningar jag vräkt ut mig mot chefer, anställda och makthavare. Men också för alla de gånger jag fegt tigit istället för att säga ifrån. För alla bilar som jag avstått från att städa, för oredan på mina skrivbord, för oordningen i min hjärna och i mina garderober, för allt jag gömt undan och glömt.
För min snälla pilgrimssyster vars värsta bedrift var att stjäla ett ägg på Missionshotellet i Trondhjem och som dessutom är prästfru, skulle det kanske räcka.....
Men för mig krävdes det kanske att jag skulle gå med en sten i varje sko för att det skulle ge resultat......
Hur det nu än förhöll sig med den saken så var det värt ett försök. Jag närde en förhoppning om att gå stärkt ur det hela till både kropp och själ.

Jag tänkte nu inte gå hela vägen till den heliga orten – nån måtta får det vara på ansträngningarna att bli en bättre människa.
Vi skulle ”mjukstarta” i Saint Jean Pied de Port i Frankrike. Vi skulle vandra i sju dagar under Spaniens heta sol, traska över Pyreneerna och så in i Spanien med Logrono som slutmål.
Då har man avverkat ca en fjärdedel av vägen mot Santiago de Compostela. Hela vandringsleden är totalt 80 mil lång.
Påläst
Jag har aldrig tillhört dem som tycker om att detaljplanera. Det handlar lika mycket om bekvämlighet som att jag tycker om att ta dan som den kommer. Jag är också rädd att fastna i rutor och fyrkanter.
Men inför den här resan ansträngde jag mig lite utöver vad jag normalt brukar. Kanske för att jag kände ett visst ansvar för att min pilgrimsyster skulle komma välbevarad hem till lingonskogen igen.



Lite påläst ville jag vara så jag läste Agnetha Sjödins bok, googlade och läste om pilgrimsvandringar på nätet. Pablo Coelhos "Pilgrimsresan" omgärdade vandringen med lite extra mystik. Jan Folkegårds bok "Vägen till Santiago de Compostela" innehöll mycket värdefull och vägledande information.

Nödvändig packning


I packningen ingick förutom min storasyster och tillika pilgrim Ingegerd, några plåster och ett par elastiska bindor, Voltaren för knät (gammal knäskada som då och då ger sig tillkänna), lite gipspulver - ifall man skulle råka bryta vandringsstaven eller nåt litet ben - nötter, russin, mörk choklad, en fickplunta för vin eller vatten(det kan bli torrt med för mycket nötter) och en fickplunta med Acai, en kraftdryck från hälsokostaffären i Vänersborg.



Vitpepparn var inte ämnad för att krydda paellean utan skulle tjäna som effektivt överfallslarm mot pilska pilgrimer (min ängsliga syster var övertygad om att det kryllade av dem.)
Tagelskjorta och kåpor hoppade vi över men en fleece, regncape, extra strumpor, några linnen och extra shorts och en och annan kjol! packade vi också med.
Och spikmattorna förståss....ifall det inte skulle bli plågsamt nog med själva skoskavet...eller just därför egentligen! Vetenskapen må säga vad den vill - men spikmatttor har en viss effekt mot allehanda krämpor. Och utan våra spikmattor ville inte nån av oss åka.
Förbokade hotell och bagagetransport
Med ålderns rätt hade vi förbokade hotellrum och likaså bagagetransport mellan hotellen. Vi kände oss lite som "fusk-pilgrimer" när vi varje morgon smög ner våra resväskor på hjul i hotellreceptionen. Trots en viss insikt - så innehöll dom uppenbarligen mycket mer än vad en pilgrim egentligen behöver. Väskorna vägde bly! Det konstaterade vi förundrat varje gång vi skulle släpa upp våra väskor i de hisslösa hotellens trånga, mörka trappor.




Fusk och lyx
För våra dagsvandringar packade vi lätt i våra små ryggsäckar och njöt av att slippa kånka på rena och smutsiga kläder, handdukar och trosor på tork utanpå ryggsäcken, lakan, tandborste....
Måhända fnös någon plågad pilgrim åt vår lättja. Men få var de pilgrimer som kunde hålla jämn fart med oss. Med vår lätta packning, nytankade på nötter och dunderdrycken Acai (som är gjord på ett makalöst bär som innehåller allt din kropp behöver och endast växer i Guatemalas regnskogar), susade vi förbi allt och alla som rörde sig längs Caminon.
På kvällarna när vi kröp ner i sköna, renbäddade hotellsängar kände vi oss som priviligerade lyx-pilgrimer trots att vi låg en stund på våra spikmattor. I härbergenas stora sovsalar som stank av fotsvett snarkade och fes tvättäkta?! pilgrimer ikapp på sina liggunderlag.
Men var och en har nog av sin egen plåga.

När jag hittar min resedagbok ska jag berätta mer ingående om våra äventyr till fots och vad vandringen gjorde med mina fötter och tånaglar.....och vad den inte gjorde med min systers. Hennes fötter såg ut lika ofördärvade ut som ett nyfött barns efter sju dagars vandring......



På Landvetters flygplats den 29 augusti 2009 fnittrad två pilgrimer lite spänt och upphetsat. Men jag kände mig ändå ganska trygg och precis så förberedd som jag behövde vara inför vandringen och hade hyfsad koll på kartor, biljetter och tågtider senare under dagen. Packningen kändes också rätt. Allt från pilgrimssyster till spikmatta och lånade blommiga vandringsstavar. Möjligen var den för tung – men vi hade ju bagagetransport!

Nivea Ultra

Obegåvad på smink….
Ja, så sa min dotter en gång. Bara för att jag inte visste vad en kajalpenna var. Om än smink aldrig tillhört mitt största intresse så har jag inte varit totalt ointresserad. Jag har väl alltid sminkat mig – lite obegåvat och oreflekterat måhända och utan exklusivare produkter. Men små valhänta försök att bättra på min framtoning har jag gjort sen tidiga tonår.
Med halvöppen mun (det hörde till proceduren) svärtade jag mina ögonfransar med spott och kak-mascara. Ni som använt kak-mascara vet vad jag menar. Kak-mascaran låg i ett litet plast-etui med en spegel på insidan av locket. I etuiet låg även färgkakan och den lilla borsten som man applicerade själva mascaran med. Eftersom man inte alltid hade tillgång till vatten när man skulle bättra på make-upen så dög spott bra! Innan mascaran kletades på målade jag eye-liner både under och över ögonfransarna med en kajalpenna – fast så hette den inte på den tiden.... Efter sminkningen såg jag ut som en utvakad kråka.

”Dom kommer aldrig till himlen,” jämrade sig EFS-arna när kusin Astrid och jag uppenbarade oss med våra mörka blickar i våra remol-skrubbade jeans och långa tröjor som vi stickat av mistralgarn.
Våra munnar var täckta av ljusrosa läppstift av märket Shantung nr 23.
Bruncreme täckte kinderna.
Men that´s all….(det dröjde ända tills jag var nitton då jag färgade håret svart….)

Idag kör jag ungefär samma ”kitt” när det gäller make up. Jag pudrar näsan och sätter mascara – utan spott – på ögonfransarna. Färdig!

Nivea Ultra Creme - i plåtburk - var ett ”måste” när man som barn skulle gå till skolan i den bistra kylan på vintrarna i 20 graders kyla. Eller då man skulle till fjälls. Mamma smörjde då nogsamt Nivea Ultra på våra kinder.
För mig har den varit oumbärlig ialla år. Som ersättning för läppstift har jag de senaste trettio, fyrtio åren använt Nivea Ultra creme. Vattenfast och dryg! En plåtburk, för detta ändamål, varar i minst 10 år.
Hur snuskigt det är på en skala ska vi inte prata om…..men är man beroende så är man.

Den har nu sedan många år utgått ur sortimentet och jag har i panik faktiskt – utan större framgång - försökt hitta en liknande produkt. Burken är sedan en månad så renskrapad som den kan bli. Där finns inte mer att hämta! Och jag har känt mig vilsen och sorgsen. Hur skulle det bli nu?

Men livet går vidare och jag har faktiskt alldeles nyligen hittat en acceptabel ersättare. Också den av märket ”Nivea.” Ser ut som ett läppstift, är väl mera ett cerat, men milt rosafärgat och både smakar och luktar lite jordgubb. Det där med smaken var/är lite svårt men det får jag stå ut med. Färg, konsistens och själva utformningen är helt OK och jag känner mig bekväm (och lite modernare…) med att slippa smyga runt med fingret i plåtburken längre.

Djurvän - javisst.....

Jag tycker om djur, har haft hund, katt, akvariefiskar, grodyngel och galen kanariefågel. Jag tycker att hästar är vackra, jag kan vara lite osäker i umgänget med betande kor - man måste ju kolla in så det inte är en tjur man har att göra med. Och allting har ju en gräns. Och den gränsen går vid råttor, ormar, mördarsniglar, fästingar, broms och mygg i nämnd ordning.

Att det klampar råttor omkring vårt hus kan jag bara inte tåla.

För någon vecka sedan låg det en råtta under båten som ligger vid norra husgaveln. Den var visserligen stendöd - men ändå. Den stank och fick mig genast att gå in och regla alla förnster och dörrar samt inspektera golvbrunnars läge.

En död råtta är en bra råtta - låter krasst men så känner jag.

Men en livslevandes inomhus - det är outhärdligt.

Läs brevet till mor skrivet i september 2009

"Hej lilla mor!
Hoppas allt är väl. Jag har skickat följande rysliga, men ack så sanna, historia till mina syskon via ”mail” – alltså via datorn du vet. Men eftersom jag förmodar att du inte köpt någon dator ännu så får du en egen papperskopia istället med vanliga postgången.

”Från Blekinge kan rapporteras att husfriden på Knösö just nu störs av en ovälkommen, objuden gäst. En råtta! Och då menar jag råtta och ingen liten näpen mus.

Redan i fredagsmorse hörde jag ett misstänkt krafsande under diskmaskinen. På kvällen togs socklarna bort under köksbänkarna, men där fanns bara gammal "Myrr" från sommarens
myr- invasion samt en vilsen makaron och lite annat smått och gott som har för vana att samlas under skåp i ett kök.....

I går låg jag i sängen och läste tidigt på morgonen. Jag läser Agneta Sjödins "En kvinnas resa" och jag tänkte att egentligen vill jag ju också göra något liknande..... Jag har länge funderat på volontärarbete i Indien under någon månad ....

Då hör jag ”krafset” utanför dörren. Flera krafs..... Jag ropar på maken som tror att det handlar om hörsel-hallucinationer eller möjligen, möjligen att det skulle kunna härröra sig från ljudet av en liten snäll mus och att den säkert är inne i väggen......det har hänt förr....

Men jag tyckte att krafset blev väl påträngande och oroväckande kraftigt för att komma från något så litet djur. Morgonfriden var ju redan störd så sova mer var inte att tänka på.
Jag skulle cykla till Friskis&Svettis på förmiddagen för att stärka mina muskler så jag gick ut i köket för att stärka mig med lite gröt.
Då känner jag vinddraget bakom ryggen och blir till min stora förskräckelse omsprungen av en stor fet råtta! Den sladdar runt köksbänken så trasmattan flyger iväg och försvinner in under skåpen..... ja, inte trasmattan utan råttan….
Hur långt hördes mitt vrål - ända upp till Jämtland?! Klockan var väl 08.30....

Behöver jag nämna att min vandringslust och tanken på volontärarbete dämpades något. Jag behöver nog jobba lite med min råttskräck först.....Vid möss går gränsen för vad jag kan handskas och stå ut med....någorlunda sansat iallafall. Sen tappar jag både vett och sans.

Först stod jag på kökssoffan och stampade och svor. Sen drog jag iväg tvärs över gatan och knackade upp grannarna. Trafiken till och från grannens råttfria hus blev livlig. Saker och ting bars fram och tillbaka. Mina glasögon och en varm tröja skickades efter liksom min gröttallrik. Grannarnas ena katt bars över till vårt råttinvaderade hus där maken satt på pass vid köksbordet med kamera och luftgevär..... ja, faktiskt sant!
Katten slog sig till ro i soffan och somnade omedelbart, totalt ointresserad av det håriga, långsvansade och glosögda monster som satt någonstans i kökets undre värld och tryckte.

Jag cyklade iväg till gymet. Visste inte hur fort jag ville komma bort från råttboet. Lite väl fort och uppstressat kanske..... för i en nedförsbacke på cykelvägen råkade jag köra upp hälen i cykelkorgen som hänger på pakethållaren. Jag släpper då styret med ena handen för att känna om korgen hängde kvar som den skulle och ....vips fortsatte färden tvärs över vägen, i full fart ner och sen upp genom en långt dike med daggvåta snår..... och mot mig kommer ett fårstängsel rusandes i hundranittio......
Man hinner tänka många tankar på det korta sidospåret som min cykel tog ....
"Kommer jag att hamna på andra sidan stängslet hos fåren???
"Kommer jag att buklanda eller kraschlanda??"
"Kommer alla mina tänder att fara åt pipsvängen eller blir det bara nån liten pikant glugg efter nån enstaka framtand??"
"Kommer jag att bryta armar och ben eller krackelera totalt??"
"Hur kommer fåren reagera, hur kommer de att välkomna sin nya kompis...."
"Jag har iallafall hjälmen på mig....."
" Pinsamt....är det någon som ser min ostyriga, svindlande färd genom dikesrenen........" osv, osv....

Stängslet var starkare än jag trodde och stoppade min vilda framfart ganska abrupt. Fårskocken kastade sig för säkerhets skull åt alla ostyriga håll.
Jag såg mig försiktigt omkring, kravlade mig upp ur diket och hakade snabbt av cykeln från stängslet.
Alla benen bedömdes vara på plats - om än lite svajiga, samt tänder och huvud i behåll. Endast en lätt? ömhet på vänsterarmens översida kunde förnimmas där styrstången klippte till...... Blåmärket - cirka 10x10 cm - är det enda synbara beviset för denna min naturupplevelse.
Jag fortsatte min färd och stärkte mig på gymet ett par timmar och därefter i bastun. Ska man slåss med råttor krävs det kraft.

När jag kom hem satt maken hos grannen och drack kaffe i godan ro.
Inne i huset försökte råttan ta sig genom den stängda dörren in till tvättstugan genom att göra småflis av den - med vässade näbbar och klor kan man tänka. Tydliga, färska och djupa krafsmärken på dörrens underkant vittnade därom. Stor kisspöl under spisen och bajskorvar (råttskitar har en imponerande storlek!) både här och där......
Vid sängdax igår var råttan ännu på fria fötter......En misslyckad träff av ett luftgevärsskott som tog i ändan var inte värre än att den klarade av det. För i morse kunde vi se att den varit framme och ätit upp en brödbit som lagts ut på golvet för att veta om den fortfarande var på hugget.
Idag kan vi också dessvärre konstatera att vi inte vet var den finns......Den finns inte inomhus just nu......tror vi......rättare sagt, maken tror så. Jag är skeptisk!
Vi har nästan demonterat hela köket.....Men jag är ändå skeptisk..... jag tror att den är ute och hämtar hit råttmor och alla råttbarnen och kanske även kusinerna........

Nu ska jag strax låsa in mig i mitt sovrum. Men först ska jag med stor vaksamhet och spetsade öron och med en kattnos´ känslighet för alla tänkbara råtthål och invasioner göra en heltäckande inspektion av bostaden. Man vill ju ändå veta....och jag är nu ständigt på min vakt. Inget får lämnas åt slumpen. Sängen inspekteras - ovanpå och mellan (madrass, täcke och lakan...) som under sängen förståss. Golvbrunnars läge registreras, minsta hörbara krafs noteras och minsta skugga i vrårna liksom i toalettstolen djup.......Osedvanligt många skuggor och ljud upplever jag......
Var bor Du lilla råtta........det kan man verkligen undra.......

Sov nu gott och råttfritt allihopa i era trygga bon.....det önskar jag er verkligen!
Fortsättning följer!
Puss och kram!

PS. Det visade sig att golvbrunnen i tvättstugan tjänstgjort som entré. Den är numera fastborrad med dubbla skruvar. DS

Om miljö, olivtvålar, barnbarn och annat....

090309 skickades detta mail till min syster Kerstin. Hon hade hittat en liten plastflaska i deras dusch och jag fick ett mail med en undran om den tillhörde mig..... Det har hänt lite saker sen dess. Jag har t ex hämtat flaskan - det gjorde jag i slutet på mars i år 2010. Och barnbarnet i Lisas mage växer till sig inför sin entrée omkring 12 september......

"Hej själv min kära syster!
Jo, det stämmer nog. Den ingår i mitt minimalistiska "rese-kitt" ......Jag har en likadan flaska som det står "Hair" på.
Vet inte varför jag inte namnade flaskorna som "Kropp" och "Hår" istället - men jag tyckte nog att det lät lite ekivogt....som "Knull" och "Tutt" ungefär.....heter det "Knoll" och "Tott" förresten???!!! (Försöker jag månne dölja en begynnande framlobsdemens??? )
Jag kommer och hämtar den en dag....."Body´n" alltså ....eller så får du komma hit med den.....det var ju länge sen Du/ni var i Karlskrona......Välkomna!!!

Inte för att det är så noga med "Body´n" - om jag ska vara ärlig. Jag har egentligen slutat att använda flytande tvål - ur miljösynpunkt. Kör med ekologisk olivtvål som förvaras i tvålkopp i plast. Som förr i världen.
Känner mig väldigt rejäl och lite gammeldax när jag fumlar med min tvålkopp t ex i duschen på Friskis och Svettis.
Jag tycker nog att en del glor storögt - särskilt de yngsta motionärerna. Dom som står en halvtimme i duschen. Utan att ha minsta bry om priset på varmvatten. Utan minsta bry om att duschkön av skryngliga äldre - som vill hem till långkok och byk - blir allt längre.
Igår gled den förresten ur näven. Tvålen alltså - och for med en väldig fart tvärs över duschutrymmet. Och de här obekymrade, duschande yngre följde ömsom roande, ömsom medlidsamt min jakt på den gröna tvålen. Frågan är om de ens visste vad det var jag jagade.......

Men visst kan man väl få lite ångest när man tänker på all miljöförstöring, alla förpackningar, all plast, allt onödigt som man köper.....jag har en släng av slöseriångest för tillfället.
Man blir lite fånig, går kanske till överdrift ibland......hur vettig är det jag sysslar med på en skala........fast sen tänker jag, närå - det här är fullständigt sunt och normalt handlande i dubbel bemärkelse??!!?? Jag nämner här bara en sak som belyser detta. Överdrift eller inte - avgör själv!
Alltså .... jag kan tänka när jag handlar på Maxi att jag ska inte packa allt i plastpåsar - frukt t ex. Så när jag köper apelsiner så lägger jag dom på vågen, sätter prislappen på en apelsin och stoppar dom sen lösa i min egna medhavda korg eller återanvädningskasse. Ibland när jag har lite rymligare samvete kan jag samla all frukten i en påse (sk blandad frukt) efter att ha vägt dom var för sig. Jag scannar ju.....lite modern är man ju trots allt....och ibland blir det ju avstämning. Då lägger jag upp fem apelsiner på rad, fem kiwi (för en tia), ett litet ekologiskt kålhuvud, några tomater, en lök, fyra bananer, en citron och en knippa persilja osv. En plastpåse till rubbet - istället för åtta........
I stunder av svaghet känner mig lite udda inför kassörskan. Lite besvärligt blir det ju och tar lite längre tid att sortera och väga alla lösa frukter. Dessutom hålla reda på alla prislapparna.....Men sen känner jag mig nöjd, trycker upp näsan i vädret och viftar lite demonstrativt med min cykel-nyckel och går stärkt igenom kassan. Nån pytteliten inverkan har det kanske för isbjörnarnas överlevnad......
Nej, jag är verkligen ingen bokstavstrogen miljöpartist, jag syndar flera gånger om dagen, jag är inte ens miljöpartist rakt igenom. Men visst tänker jag mycket mer på idag vad jag gör och hur jag lever i alla avseenden.
Det är väl nåt slags ålderstecken - att man börjar få dåligt samvete för den värld man lämnar till barn och barnbarn. Några barnbarn har jag ju inte - än. Men Lisa och Henrik (som han heter den blivande svärsonen(?!!!) skall ha fem barn enligt Henrik. Och Lisa vill ju också ha barn så hon har slutat med sina p-piller. Fast nu hade Henrik sagt att han kunde kanske nöja sig med tre. Barn alltså. Dom har tittat på hus och konstaterat att det behövs så stora hus om man ska vara så många i familjen......( Men vi var ju sju i Lunne 1:13 . Innan vi inredde brorsans rum och vinden så delade vi väl sovrum allihop "oppå" - och det gick ju bra.....för det mesta?!!!! Eller vare nån som fick sova i "ve´bua"?! )
Återstår att se om det blir några barnbarn. Jag hoppas ju att det går vägen eftersom de så gärna vill ha barn. Jag tror också att Lisa har hittat en bra man att leva med och få barn ihop med. Han känns väldigt behaglig och sympatisk.
Nu är det snart läggdax!
Vi hörs!
Kram
Lillasyster Gunvor"

Det har hänt lite saker sen mailet skrevs. Jag har t ex hämtat flaskan - det gjorde jag i slutet på mars i år 2010. Och barnbarnet i Lisas mage växer till sig inför sin entrée omkring 12 september......

En nostalgivandring i Jämtland

Från mitt bardomshem i den jämtländska bonnbyn Lunne till skolan i byn Hälle var det ca en kilometer. Vägen kändes ibland tung och oändligt lång. Man gick till fots, åkte skidor eller spark allt eftersom årstiderna växlade. Ibland kunde det ta flera timmar, andra gånger en kvart. Hade man tur kunde man få lifta med en hästskjuts. Cykel var det inte tal om första åren i alla fall. Vi var fem syskon och delade på två cyklar. Man knatade på, för valmöjligheter som skolskjuts eller buss saknades. Det låter nästan som om vi talar 1800-talet. Men vi pratar om mitten av 1950- talet. 1955 började jag skolan.
Nån vidare trafik var det inte tal om så det var tämligen riskfritt. Grisbilen kom ju ibland. Och mjölkbilen och plogbilen. Då klev vi ner i diket och väntade tills de passerat. På våren kom vägskrapan.
Ibland var det 20 grader kallt och nordanvinden var bister och kall. Då hade man en halsduk (eller slöja som vi sa) knuten som skydd över ansiktet.

Nu ca 50 år senare, vandrar vi åter på våran gamla skolväg – jag och min syster Kerstin – en solig eftermiddag i början av juni 2010.
På vägen till skolan, mitt i Hällebacken går det en väg upp till vänster som leder förbi baksidan av Lundbomberget.
Lundbomberget var vår närmaste vintersportort.
Vi vill gärna gå upp på berget och titta på utsikten och för att minnas våra störtlopp från både Stortoppen, Lilltoppen och från brottet eller stupet som vi kallade det. Där åkte bara de riktigt djärva. Många skidspetsar bröts där.

Där i början på den vägen, bakom ett boningshushus och några fallfärdiga ladugårdsbyggnader står rostiga oljefat och jordbruksmaskiner som gjort sitt.
Så länge jag minns har det alltid varit lika skräpigt där. Några bilvrak, en cykel utan styre och med skevt framhjul solar sig i grönskan. En samling badkar utspridda bland smörblommor och gullvivor som om här skulle byggas en SPA anläggning.

Där i kvällssolen, bland all bråten, sitter Åke – en gammal skolkamrat.
Han sitter där och tittar på sina hästar.
Jag träffade honom på en klassträff för så där en 10 år sedan. Han var lätt att känna igen, trots rynkor och grånat hår men. I hans gråblå ögon kunde jag fortfarande se blänk av bus och retsamhet.
Han hade sin whiskeyflaska med sig – det gjorde livet lite roligare tyckte han.
Efter några klunkar berättade han öppenhjärtigt, men med en ton av vemod och sorg, om nån trasig relation han genomgått.

Nu sitter han där – vid foten av Lundbomberget – som om tiden stått stilla. Han har alltid bott här mitt i Hällebacken.
”Hej, hej” säger jag. Han plirar emot oss.
Jag är inte säker på att han känner igen oss. Så jag presenterar oss för säkerhets skull.

”De e´a´ Kerstin å´ a´ Gunvor” säger jag på jämtska, som efter 40 års boende i sydligare delar av Sverige, inte längre känns riktigt bekväm i munnen. Jag är inte säker på att han känner igen oss.
”Jaha, det var länge sen.” Säger han på svenska, som inte verkar naturlig och bekväm för honom att uttrycka sig på.
”Kerstin känner jag igen,” fortsätter han.
”Jamen”, protesterar jag raskt med ett sting av besvikelse över att inte vara igenkänd, ”vi råktes ju på Hälleträffen för 10 år sän.”
”Kanske det?!” säger han lite retsamt.
”Du skull´ ju ler me å´ bugga fast det geck nö ganska klent, je va fell int´sa leraktig å dansant.”
Kan han verkligen ha glömt det tänker jag. Vi som hade trevligt på den där skolträffen.
”Det var kanske inte rätt tillfälle!” konstaterar han på klanderfri svenska. Han ler igen.
”Va´ fint de e´ hen!”, säger vi och slår ut med armarna mot fjällen som tornar upp sig över sjö och skog. Han sitter med ryggen mot den underbara fjällutsikten.
”Ja, man blir väl lite hemmablind” säger han utan att släppa det vackra fölet med ögonen.
”Vi tänkt´ gå opp på berge.” informerar vi vidare, som om han skulle bry sig.
”Det beror på om det går. Det är ju stängslat för djuren” säger Åke.
” E´ dom farlig´ kuan? undrar min syster ängsligt som alltid lidit av koskräck.
”Man vejt aldrig! svarar Åke på jämtska och låter plötsligt trovärdig.

Innan vi fortsätter vägen upp för berget påminner jag Åke om våra vådliga fartupplevelser med spark och kälke nedför Hällebacken och hur han sprang och hämtade piasavakvasten och ilsket sopade vägen när grusbilen kom och fördärvade sparkföret.

Av respekt för kor och hästars revir och svårigheten att forcera taggtråd och elstängsel så bryr vi oss inte om Lundbombergets topp utan fortsätter vår vandring bakom berget bort mot Stormyra och Lillmyra där vi åkte på våra spiskrokar tidig höst innan första snön kom.

Smörblommorna är stora som dasslock och lyser intensivt gula. Vi funderar över om vi som barn uppskattade den jämtländska naturen och hur den format oss. Här är gudomligt vackert och stillsamt.

Sen går vi förbi Widegrens, korsar Rissnavägen och vandrar bort till Rödberget där vi plockade smultron som barn och lekte indianer och cowboys i stenbrottet. Jag ville alltid vara indian.
Där fanns pyramider och klippiga berg av bruten, röd kalksten som staplats på varandra.
Där man brutit stenen bildades stora vattensamlingar av regnvatten. De såg ut som riktiga simbassänger. Även om det såg lockande ut vågade vi aldrig hoppa i och bada där. För om man inte passade sig så kunde man bli lam eftersom det var barnförlamningsvatten i bassängerna. Det var i alla fall vad nån hade hört. Och vi såg på det grönskimrande vattnet med både spänning och skräck. Råkade man av någon anledning få minsta droppe på sig av detta vatten hade man ångest i flera dagar.

Vi passerar platsen där skjutbanan låg. Endast järnfästet till flaggstången finns kvar. Här samlades på vårvintern stor mängder smältvatten av snö och is. Denna ansamling vatten var början eller orsaken till Gärdesloken. Ett årligt återkommande vårtecken. Det kommer en utförligare beskrivning av detta fenomen så småningom.

Här, nära den gamla skjutbanan, bland Rödéns betande kor och kalvar växte/växer också brunkullan, Nigritella Nigris, Jämtlands nationalblomma.
Vår vandring fortsätter genom Berge och Åkre ner till Brunflo där vår 91-åriga mamma bor.
Vi far fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Från djupet av våra förkalkade hjärnvindlingar poppar det ena minnet efter det andra opp. Vi skrattar åt de flesta - men några kan också göra lite ont….. Ibland vet vi inte var vi skall fästa blicken, åt vilket håll vi skall titta. Vi vill inte missa nåt. Gullvivor i mängder kantar vägen på vissa ställen. Snöklädda fjäll, blåa skogar och sjöar finns bakom nyfödd grönska på träd och ängar.
I denna vackra bygd föddes jag. Det känns som ett privilegium.