Om sommaren som försvann, om badabstinens och harpotoner...

Aktiviteten på min blogg är inte så hög. Just nu ägnar jag stor del av min vakna tid åt arbete – det gäller att hålla i gång till pensionen. Dessutom går det åt en del tid till att underhålla muskelmassan. På jobbet fick jag att erbjudande om ett friskvårdsprogram på 10 veckor som jag nappade på. Där ingår bl a ett pass med hård cirkelfys – lärarledd träning en gång i veckan (med Miro Zalar bl a som tränare). Samtidigt pågår det en stegtävling och snart är det jul!

Jag kan konstatera att semestern är över och tur är väl det. Hur skulle världen se ut om man hade semester för jämnan? ” Det vore kanske inte helt fel om man vände på hela rasket. ” - det är en tanke som allt oftare kommer för mig…..  Alltså arbeta 5 veckor och ha semester resten av året. På det viset skulle det ju också skapas fler arbetstillfällen….heller tänker jag fel? ?!?

Jag kan också konstatera att sommaren, som aldrig tog sig på riktigt, nu övergått till höst. Jag har absolut inget emot hösten – det är min bästa årstid. Men jag känner mig lite lurad på årets badsäsong.  Jag är inte så väderberoende, har inga stora krav på vare sig badtemperatur eller badstrand – det mesta är badbart. Kommer man i så kommer man upp. Men i år har liksom omständigheterna runt omkring själva blötläggandet ändå inte stämt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag kom aldrig i gång med badandet som jag brukar. Premiärdoppet ägde rum  21 maj – betydligt senare än normalt. Men sen blev det inte så mycket mer. Något enstaka dopp men inga långa lata dagar vid havet med bok och gott fika. Inga långa simturer, inga sena kvällsdopp. Om det inte blåste så regnade det och det var inga direkta värmeböljor att tala om. Nu lider jag av badabstinens som jag försöker bota så gott det går. Ett och annat snabbdopp i havet har det blivit både i september och oktober. Och ett bad under stjärnhimlen i Lisas och Henriks vedeldade badtunna kan också lindra abstinensen. Så länge det inte finns is så finns det hopp….

Det är svåra val man ska göra i livet nu för tiden. Det var mycket enklare förr?! Alternativen var i alla fall inte så många. Det var liksom antingen eller. Det var sommar eller vinter och däremellan höst eller vår. Det var Colgate eller Pepsodent. Saab eller Volvo. Beatles eller Rolling Stones. Salt eller peppar. 

Nu i klimatförändringens tider kan jag bli osäker på vilken årstid som råder och att välja tandkräm kan ta sin tid. Det finns hyllmetrar med olika sorter. Med fluor eller utan. Randig eller enfärgad. Blekmedel eller inte. Med eller mot ilningar. Det kan bli lite tröttsamt att ha så mycket att välja emellan.

Nu måste man till råga på eländet också välja ringsignal och alarmsignal på sin iPhone. Förr hade man en elak väckarklocka av plåt tickandes på sängbordet så man knappt kunde sova. Och när man äntligen somnat så ringde den så gällt tills öronen grät. Oavsett om man dängde klockan i väggen så fjädrarna rök, kastade ut den genom fönstret eller hur man nu fick tyst på den – upp kom man.  Att snooza var det inte tal om.

Fråga mig inte varför, men efter semestern har jag vaknat upp till harpotoner varje morgon! Förmodligen på grund av någon form av handhavandefel när jag skulle välja signal. (Läs: bristande teknisk förståelse eller ingen ork, lust eller tålamod att läsa manualer.) 

Varje gång som harpotonerna ljuder är förvirringen lika stor. Har jag ”kastat in handuken” under natten, kilat runt hörnet, ställt undan skorna eller tagit ner skylten? Eller är det bara helt enkelt dags att gå upp, borsta tänderna med den nogrannt utvalda tandkrämen och gå till jobbet?!  Än så länge har det handlat om att gå till jobbet…..och det får man ju vara glad åt. Kanske blir det ännu roligare om jag lyckas ladda ner en något mer hoppfull och uppiggande väckningssignal.  För än vill jag hellre dansa upp ur sängen till Elton John eller Ul Lundell än till harpotoner. Och det finns inga gränser för vad man kan göra med sin iPhone har jag förstått - det gäller bara att komma på hur man gör.  

Om min försvunna IPhone.....

Semester – överskattat fenomen heller……det ska jag återkomma till i min blogg längre fram. När jag landat ordentligt i min ledighet. Men nu har jag det äntligen. Ledigt allså. Och jag kan förstå nånstans, att i år är jag kanske mer i behov av att avhålla mig från kommunalt arbete, än tidigare år. Under några veckors tid – närmare bestämt fyra och en halv vecka – ska jag göra andra saker. Bringa ordning i röran hemma t ex och jaga mördarsniglar. Knappast upphetsande men nödvändigt?!

Jag har speedat på - med väldigt mycket - denna våren. 7,5 högskolepoäng t ex gjorde mig kanske inte så mycket klokare men "sög" ändå en del. Jag får allt svårare att förhålla mig till slimmade ekonomier och allt vad det innebär i vård och omsorg. Det är lite moment 22 att få ihop hela paketet. Visst kan jag gneta på i mitt jobb, vara envis och seg som få. Men i vår har jag kanske mest varit seg. Allt har känts så himla trögt och samtidigt så obehagligt välbekant. Har jag inte gjort det här förut? Diskuterar vi inte samma frågor nu som för 20....30 år sedan? När sådana tankar dyker upp blir jag lite trött.

Som jag har längtat efter att få göra ingenting - mer än att växelvis förflytta mig från badstranden till hängmattan. Nu är jag där. Ja, inte på badstranden för där är det otäckt så blött även på land. Och nån hängmatta har jag inte införskaffat – hur skulle det se ut? I det väderkaos som råder. Men jag är i semestertillstånd - visst är jag det.

Sista arbetsdagen inför semestern är kanske det bästa med hela semestern. När mitt kontor är städat till oigenkännlighet och hela skrivbordsytan ligger blottad för världen. Inte ett papper på fel plats – i fall man inte öppnar lådor och skåp vill säga. Lite panikstädning blir det ju alltid till slut.

I tisdags när jag skickat mitt sista mail, lagt in alla frånvaromeddelanden och slutligen insåg att nu ville jag verkligen inte en timme till så sa jag ”morsning och godbye” till mina kollegor. På på lätta fötter sprang jag ner till min cykel. Sekunden därefter var jag tillbaka på mitt kontor. Min IPhone – min privata alltså – var fanns den?? Obegripligt borta var vad den var! Jag hade ju använt den flera gånger under dagen eftersom jag redan lämnat min jobb-IPone till vikarien. Det kunde kollegorna konstatera och som hjälpsamt engagerade sig i jakten på denna fantastiska, men ack så spårlöst försvunna teknikpryl.

"Har du kollat i väskan," sa min strukturerade kollega. "Ja," sa jag, "där är den inte!"  "Kolla igenom alla fickor och kolla din ryggsäck en gång till, töm ut hela innehållet," envisades kollegan. "Sen går vi igenom postrummet, kylskåpet och sekretesstunnan." Jag förstod att hon inte riktigt litade på var jag lägger ifrån mig mina prylar och inte heller på min förmåga att leta.
"Det är lite typiskt dig," sa hon medlidsamt och försökte dölja sitt leende.
"Är det?" tänkte jag "njaeäa....öh….det är det väl ändå inte?!" Visst letar jag efter olika saker ibland….ganska ofta….och glömmer, förtränger och förväxlar datum för möten och så – men man är ju inte mer än människa……ett uttryck som jag inte riktigt har tagit ställning till för övrigt.

Nåväl, kollegan gick i genom i sin egen väska. Det har nämligen hänt förr att jag lagt mina saker där av någon outgrundlig anledning. Men sökandet var resultatlöst. Vi fick helt enkelt ge upp det. 

Jag är inte mycket för teknikprylar men jag fick lite panik av tanken att jag skulle behöva genomleva sommaren utan Wordfeu och alla andra möjligheter och finesser som denna makalösa manick kan erbjuda.  

Jag insåg att ett glas vin och lite mat skulle underlätta. Lunchklockan hade för länge sedan passerat "gå."

Än en gång sa jag ”morsning och godbye” till kollegorna. 

"Ring om du hittar den," fnissade kollegan. Och det gjorde jag. Hittade den alltså! Och ringde kollegan. För den låg i en plastpåse i cykelkorgen där jag smugglat ner lite ”jobb” ifall jag skulle få tråkigt nån dag under semestern.

Då började det regna. Stora droppar! Och flera stycken samtidigt! Jag slank in på Harry´s som planerat. Två glas rosévin och en tapastallrik fick mig i god stämning. Jag kände mig härligt syndig och lättsinnig. När solen åter letade sig in bland barstolarna gick jag på glada ben ut till min cykel för att fortsätta färden hemåt. I cykelkorgen ligger min IPhone! Och där har den legat en stund -alldeles ensam och ostulen, bara lite regnvåt - medan jag krängt vin och mat på krogen en tisdageftermiddag i juli. 

Dagar då jag hjälmlös cyklat till jobbet har jag ofta studerat  hur cyklisterna tar sig ut med sina bepansrade skallar. Ingen har väl precis varit till sin fördel. Konstateras kan att många är lika korkade/fåfänga som jag.

Men eftersom jag hade svårt att hitta nyckelhålet till cykellåset denna sköna dag bestämde jag mig för att säkra hemresan. Jag plockade fram cykelhjälmen ur pakethållarens plastbox och tryckte den över pannbenet. Två glas vin på eftermiddagen kan få vem som helst att tappa omdömet!  Det där som sägs att ”allt pryder en skönhet och inget misspryder en ful” det gäller inte cykelhjälmar. Ansiktet blir liksom förvrängt och förlängt. Och om ni tyckte er se en älg - utan horn - på en skramlig cykel längs Borgmästarekajen på eftermiddagen den 17 juli så hade ni förmodligen fel – det var med all sannolikhet jag på väg från jobbet mot semester. 

Om att kvalitetssäkra barn och barnbarn.....

Det mesta kan man nog strunta i att kvalitetssäkra. Lite spänning i tillvaron kan t o m pigga upp den fegaste.  

Men barn och barnbarn borde man ändå kunna kvalitetssäkra. Från pest och allehanda faror och naturkatastrofer. 

Sonen t ex, som förvisso inte är något barn längre - 26 år som han blivit - men lik förbaskat mitt barn - fick diabetes på midsommardagen. Insulinsprutor och blodsockerkontroller är definitivt inget man önskar sig. Inte värsta katastrofen - det finns värre farsoter har vi konstaterat. Men tillräckligt för att ett modershjärtat ska kunna brista och för sonen att inse att nu krävs det lite ordning både i skafferiet i motionsspåret.

Nu behöver han få lite koll på när och vad han tuggar i sig för att må väl. Det kommer att ta lite tid för honom, tror jag, att vänja sig vid det.  Frukost har ju t ex inte ingått i sonens måltidsvanor sen han blev myndig. Han uppskattar god mat om den serveras honom men hans egna intresse för matlagning sträcker sig inte så mycket längre än till Mamma Scans köttbullar och snabbmakaroner. Många mackor, många kebabpizzor och hamburgare har passerat hans gomsegel i sena natten. Det finns dagar i sträck, har han berättat,  då han glömt att äta! För han är som mest aktiv på natten.  Nu blev han sjukskriven hela sommaren för nattjobbet  på Grenåfärjan var inte lämpligt i nuläget sa doktorn och Stena Line hade inget  annat att erbjuda.  Så sommarjobbet gick åt pipsvängen och därmed välbehövlig  ekonomiförstärkning till studielånet.  

Och Olivia – hur kvalitetssäkrar man små livliga barnbarn när de i sin iver skall upptäcka världen? För då går det undan och snubbelrisken är stor så stor. Det borde vara förbjudet för barnbarn att slå sig. För skriet som uppstår i fallet och tårarna som skvätter kan få den bästa vattenspridare att blekna och det mest förhärdade hjärta att förvandlas till gele! Skulle man kunna vaddera in henne i rosa bommul? Så att ingen grusgång i världen någonsin skulle skrapa hennes små knän och inga dörrar klämma hennes fingrar. Därtill kanske spinna en skyddande kokong runt hennes lilla kropp så att inga myggor eller brännässlor kom åt det späda skinnet. 

Nej, man kan nog inte kvalitetssäkra sig för livet. Och hur kul skulle det bli?!? Livet tuffar på och klämmer oannonserat - och ibland skoningslöst - in sina käppar i livets cykelhjul oavsett om det passar sig eller inte. Lite håll om, en famn och ett knä och gröna plåster med giraffer på räcker ganska långt. 

Om min kvalitetssäkrade bil

Jag har snöat in på kvalitetssäkring för tillfället. I väntan på att jag skall hitta den optimala cykelhjälmen så kör jag bil. För säkerhets skull. Min bil är – i alla fall delvis - kvalitetssäkrad skulle jag vilja påstå. Den kan förvisso uppfattas som  skamfläck i Wolksvagensvärlden om man bara ser till dess yttre.

För den är ju rostig och har sina små skavanker  här och där. Framrutan är spräckt och den saknar rattmuff. Den står inte pall för att backa på en byggkontainer utan att bagageluckan blir rejält tillknycklad och bakrutan går i tusen bitar – jag har testat. Men den var ändå fullt körbar och närmare drömmen om att äga en cab har jag nog aldrig varit.

Förutom den händelsen så är det bara två fartöverträdelser och några felparkeringar som belastar min långa bilförarkarriär. Jag är ganska road av att köra bil och hyfsat bra på det dessutom. Det sa i alla fall min bror när han och jag körde till Jämtland en gång.  

Min lilla Polo må se ut som en åldrad nyckelpiga men bangar inte för att susa förbi både Volvo och BMW om det behövs. Den är attans så pigg, hyfsat miljövänlig/bensinsnål – det vill jag i alla fall försöka intala mig – när det dåliga miljösamvetet skaver för att jag inte alltid cyklar eller åtmindstone åker kommunalt.

Jag anser mig för det mesta inte ha tid att till att städa och putsa på bilar – tyvärr – för det är ju både korkat och oekonomiskt. För visst är det trevligt med en välstädad och nyvaxad bil som omväxling. Men jag tänker att det bör ifrågasättas ur kvalitetssäkringsynpunkt.

  

Jag får ibland frågan om varför det ligger en bärplockare och en bikini i baksätet på min bil mitt i vintern. Eller varför det ligger ett par randiga tumvantar och en mössa på golvet där bak i midsommartid. 

Var haren har sin gång vet man ju aldrig och frågan är om man kan vara så säker på var min Polo har sin gång heller.  

Det har hänt att jag på väg hem plötsligt befinner mig halvvägs till Rödeby för att jag missade att svänga höger vid Maxi. Och man vet ju aldrig om, eller när man passerar en lingonskog eller en inbjudande badvik. I dessa klimatförändringens tider kan man dessutom råka ut för de mest oväntade väderomslag. Vad jag försöker säga är att jag anser att det finns en risk med att säsongsanpassa bilens extrautrustning.  Jag rör den därför så lite som möjligt.  

Jag trodde i min enfald att bilar som saknar både centrallås och aircondition inte heller var försedda med Airbag. Men det står så på ratten. Jag vet inte om det stämmer, för jag har ju inte kontrollerat om det funkar – men det känns ändå tryggt att det står så. I airbagutrustad bil kan man känna sig både säker och välfriserad utan hjälm.

För övrigt finns i baksätet på min bil allt från hårspännen till tomma pärmar – vad man nu ska ha dom till. Där finns en filt och ett sönderblåst paraply.  Hellre ett sönderblåst paraply i handen än en trasig vindrutetorkare?! 

I dörrarnas sidofack finns pennor, begagnade parkeringslappar torkade Savetter, godispapper , äppelskruttar mm mm. Där finns också en almanacka från 2010 ifall jag skulle behöva dra mig till minnes vilken veckodag julafton inträffade det året.

Som ett ytterligare bevis på att min bil är kvalitetssäker så kan nämnas att vintertid vid sträng kyla så går inte dörrarna att öppna inifrån. Ibland går det att veva ner vidrutan och sticka ut handen och öppna från utsidan om ni förstår vad jag menar. Men bara ibland. Annars får man dra på sig mössan och vantarna och krypa in under filten och knapra på ett äppelskrutt i väntan på att solen tinar upp låssystemet. 

Om kvalitetssäkring

Vad är det som händer egentligen?! Det har ju varit några incidenter sista året som fått mig att fundera på att se över både drulleförsäkring och livförsäkring. Kanske rent av dags att besiktiga och kvalitetssäkra hela kärringen?! 

Det tycks inte längre räcka med hängsle och livrem. Såna som jag behöver dubbla kalsonger, fingertutor, knogjärn, kardborreband samt broddar under sulorna – och cykelhjälm inte att förglömma…..  För som ni vet har jag ju bl a brutit axeln, mixat pekfingret i stavmixern och krockat med min cykel. Därtill råkade jag ut för ett annat cykeltillbud för ett par veckor sedan. Plötsligt stramade det till kring fotleden och jag fick allt svårare att trampa. Det var varken sendrag eller kramp som drabbat mig. Det var Converse-skosnöret som hade snärjt in sig i cykelpedalen - rejält fastnitat. Converse-skosnören är väldigt långa. Det var en långdragen kamp mellan fot, sko, skosnöre och pedal innan jag lyckades lirka ut foten ur skon för att därefetr lossa skon från pedalen. 

Jag bad gudarna om en sax men blev inte bönhörd. Jag bad om en svalkande hand på min panna och en Sobril för att stilla mina upprörda nerver. Istället välte cykeln och innehållet i cykelkorg och väskor spreds ut på cykelvägen….  

Kärringar i min ålder skall ha ortopediska, fotriktiga skor med kardborreband – basta!  

En olycka kommer sällan ensam - tidigt i morse sprack mina byxor. Ett par bättre begagnade jeans men ändå - att jeans bara rämnar så där plötsligt och olämpligt – det är inte önskat läge precis kl 0630 på morgonen då tidsmarginalerna inte är på min sida. 

Jag förträngde min mors mantra ”alltid vara ren och hel nertill ifall man hamnar på aku-uten.”  Det fanns helt enkelt inte tid att rota fram några andra byxor. Jag kollade över axeln i spegeln och såg att min långa rosa Masai-kofta täckte sprickan med god marginal. Jag köper nya byxor på lunchen, tänkte jag, och for iväg med min trasiga ”stjärt.”  Väl på jobbet blev byxbakens defekt  ett banalt bekymmer mot alla andra bekymmer som behövde lösas akut. 

Att hitta vikarier för sjuka vikarier i semestertid är inte helt lätt. Jag gav mig själv ut på ”fältet” för att stötta min personal i värsta morgonruschen. Det blev svettigt värre och min tjocka kofta åkte av……allt för sent kom jag på att jag inte var ”hel och ren” nertill. Jag noterade att jag möttes av idel glada miner men tolkade det som att man uppskattade chefens insats…….

Kvalitetssäkring kommer att uppta min tankeverksamhet ett tag framöver. ”Det inte är tanken, utan handlingen, som räknas” säger  Stefan Einhorn. Så därför köpte jag verkligen nya byxor på rean – det fanns tyvärr inga som var förstärkta i grenen men dom var skitsnygga om uttrycket tillåts. För fåfängan fortsätter att sätta krokben för mina goda intentioner. Men jag lovar och svär att om jag bara hittar en tillräckligt häftig och bekväm cykelhjälm som är skonsam om frisyren så kan jag överväga att inhandla en.  Och använda den – för kvalitetssäkringens skull.

Om cykelhjälmar, fåfänga och cykelkollision…..

Det vore en överdrift att påstå att jag är korkad – riktigt så illa är det inte – lite fåfäng möjligen - även om många har svårt att tro det. Jag älskar att cykla – särskilt under gynsamma väderförhållanden. Jag älskar min cykel. Den är snabb, miljövänlig, lättparkerad och ekonomisk.

Hade det inte varit för fåfängan så hade hjälmen varit en självklar huvudbonad ovanpå fontanellen under mina snabba cykelfärder. Cykelhjälmar tar charmen av den charmigaste och förfular den snyggaste. Den är dessutom varm, obekväm och klibbar fast i pannan. Den klämmer åt och fördärvar mina valhänta håruppsättningar. Cykelhjälm och nordiskt hår kan omöjligt förenas. Man får ta Gud i hågen eller cykelkorgen och hoppas att det går vägen. Korkat – ja visst - för mitt nordiska hår tappar ständigt form och frisyr i med- som i motvind. Både med och utan hjälm. Så mitt försvar mot att inte använda hjälm håller inte fullt ut. Jag flåsar in i den kommunala världen som en gråluddig, upp- och nervänd golvmopp, hur som haver. Föga respektabel och förtroendeingivande.

På väg hem från jobbet i torsdags krockade jag med en cyklist som talade i mobiltelefon. Eftersom det var ”Lövmarknad” – årets viktigaste tilldragelse i Karlskrona - så valdes en omväg för snabbaste framkomlighet och för att slippa trängas med marknadsyra besökare och för att inte behöva leda cykeln mellan knallarnas marknadsstånd. Ett ödesdigert vägval skulle det visa sig.

Vi var några cyklister som tänkt samma tanke. Vi låg länge bakom det det lilla turisttåget, som i allt för sakta mak kör runt och visar upp stan för bekväma turister - med eller utan skoskav. Strax innan Scandic Hotel dunkade jag in racerväxeln och cyklade om tåget till turisternas förtjusning. Några fler cyklister gjorde likadant. Sommarblå och svalkande lockade Borgmästarfjärden bakom hotellet. Jag dundrade raka vägen fram i full fart för cykla havsnära längs med kajen. Mannen med mobiltelefonen valde däremot högersväng – i full fart. Kollisionen var oundviklig.

Det är fascinerande hur många tankar man hinner tänka precis innan själva smällen. Under luftfärden hann jag konstatera att den här gången bryter jag förmodligen inte höger axel igen utan vänster, eftersom jag kommer att landa på vänster sida. Tandlösa kärringar står inte högt i attraktionsvärde - så håll huvudet och hakan högt, tänkte jag och sträckte ut min hals mot skyn. Lik en högfärdig svan kraschlandade jag ovanpå mannen med mobiltelefon, över hans högra ben och med en cykel emellan.

Mannen som låg under min cykel talade fortfarande i telefon. ”Jag måste sluta nu för att jag har visst cyklat omkull” sa han. Fåfäng eller korkad – men för att precis ha råkat ut för en smärre cykelolycka med en döende svan så såg han väldigt bra ut konstaterade jag nöjt. Ska man krocka så kan det ju ändå ske med viss finess.
Jag lirkade försiktigt ut mitt olycksdrabbade vänstra pekfinger från hans cykelkedja. Samma finger som hamnade i stavmixerns klor förra sommaren. Det blödde från några små jack på fingret och armbågen sved. Mer döende än så var jag inte. Inga frakturer, huvet på plats och garnityret intakt.

En flanerande gentleman kom till min undsättning med ett tryggt leende och en stödjande hand. Han satte mig på muren och samlade ihop och snabb- besiktade både mig och min cykel. Han förvissade sig om att jag var OK innan han lämnade mig.

Jag rättade till min stukade hästsvans och konstaterade att jag i fallet förlorat en knapp i skjortan. Mannen med mobilen satte på samma mur. Han var klädsamt blek under solbrännan och hans byxben var oljigt. Vi försökte tafatt reda ut skuldfrågan.
Jag körde för fort, sa jag med darrig stämma. Det var mitt fel, sa han medan han försökte sätta sin cykelkedja på plats. Nej, jag borde ha varit uppmärksam, propsade jag på. Ja, men jag talade ju i mobil, sa han. Vi utredde inte skuldfrågan mer än så.

På vingliga cyklar trampade vi båda försiktigt hemåt, lätt chockade och lite tilltufsade. Återstår att se om mitt skadade finger, den skrapade armbågen och det stora blåmärket på mitt vänstra lår får mig att omvärdera cykelhjälmens vara eller inte vara. Fortsättning följer.

Om ålder, ålderskrämpor, polaren Per och blåsippors kraft….

Det här med ålder är lite förvirrande. Hade det inte varit för kroppens förfall så hade jag inte fattat det faktum att jag börjar bli lite till åren. Jag är inte helt säker på om det är ett problem eller inte. Att bli äldre alltså. I en syskonskara av fem så är jag fortfarande yngst och den enda som inte uppnått pensionsålder. Bara det kan kännas lite föryngrande eller ”bra” eller vad det nu känns som…. Men visst har jag märkt att vi allt oftare uppfylls av att jämföra våra olika åldersrelaterade krämpor och olycksfall när vi talas vid syskonen emellan. Visst är det bistert att konstatera att kroppen har vissa begränsningar. Det känns som om reservdelarnas tid är kommen. En och annan kroppsdel skulle kanske behöva bytas ut. Ena dan flyger det i nåt i knät som hindrar fullt ös i medelpassgympan, andra dan har ”fan” flugit fotleden istället. Just i dag, om du frågar så sitter ”fan” långt ner i korsryggen och skaver. Där har han suttit några dagar och skavt nu. Det är långt ner till fötterna när strumporna ska på vill jag lova. Musklerna behöver töjas ut och mjukas upp. Man är smidig som ett plåtskåp när man ska ta sig upp från ”golvpasset” till ”pulsdelen”. Jag kan gå på ett baspass men inbillar mig att jag får ut mer av ett medelpass. Kanske är det självkänslan som mår bättre - än hänger jag med.... men visst får man ligga i lite mer nu för tiden för att hålla muskler och fettvalkar i trim.
Mia Skäringer sa om kroppens förfall ungefär så här ”allt ting blir liksom hängande och kryper neråt när man blir äldre, det är bara tandköttet som kryper uppåt.” Och polaren Per, som är min allra bästa tandläkare, han håller med. Han säger annars inte så mycket. Och det är skönt med en tandläkare som äntligen fattat patientens dilemma att svara på tilltal när man har salivsug, metallföremål och bommulstussar uppstoppade runt om i kinderna medan borren viner. Hur kul är det att vara tandläkare tänker jag när jag ligger där som en sprättbåge i tandläkarstolen och försöker skingra tankarna fastän någon petar på känsliga tandhalsar - om än aldrig så varsamt? Hur står man ut att hänga över gapande käftar dagarna i ända som osar gastritbesvär eller gammal roquefordost hos den som inte hade omdömet att välja - ett ur tandläkarsynpunkt - bättre pålägg till frukost? Är det kanske som att vara gynekolog eller att besikta bilar? Till skillnad från bilbesiktaren hittar Polaren Per tandsten, karies och slitna lagningar istället för rost och uttjänta däck. Men prismässigt är det samma elände. Dåligt underhåll av tänder kostar skjortan liksom bilar som försummats. Men polaren Per är juste. Han gör det han behöver göra – varken mer eller mindre – proffsigt och med säker hand. Vad gynekologen kan hitta lämnar jag därhän/ vill jag inte tänka på…….
”Det kommer och går” som min gamla mamma brukar säga om sina krämpor. Och där kan jag väl bara instämma. Blåsippor i backen kan dock vara förlösande mot krämpor. Vari ligger egentligen den magiska och läkande kraften i att glo på en blåsippa och varför tröttnar man aldrig att leta upp den första blåsippan…och varför i allsin dar har jag inte sökt mig till blåsippsbacken i dag. Jag behöver just nu all kraft jag kan hitta för samla ihop mig och på allvar ta itu med inlämningsuppgitf nr 2 i ”Etik och humanism”. Det är visserligen god tid kvar med mina tidsmått mätt. Deadline är 120402 kl 23.59 så jag har ju flera timmar på mig. Men man kan ju aldrig veta var nästa krämpa klämmer åt…skrivkramp kanske - hemska tanke! Bäst att hänge mig åt studierna resten av dagen.