Om kvalitetssäkring

Vad är det som händer egentligen?! Det har ju varit några incidenter sista året som fått mig att fundera på att se över både drulleförsäkring och livförsäkring. Kanske rent av dags att besiktiga och kvalitetssäkra hela kärringen?! 

Det tycks inte längre räcka med hängsle och livrem. Såna som jag behöver dubbla kalsonger, fingertutor, knogjärn, kardborreband samt broddar under sulorna – och cykelhjälm inte att förglömma…..  För som ni vet har jag ju bl a brutit axeln, mixat pekfingret i stavmixern och krockat med min cykel. Därtill råkade jag ut för ett annat cykeltillbud för ett par veckor sedan. Plötsligt stramade det till kring fotleden och jag fick allt svårare att trampa. Det var varken sendrag eller kramp som drabbat mig. Det var Converse-skosnöret som hade snärjt in sig i cykelpedalen - rejält fastnitat. Converse-skosnören är väldigt långa. Det var en långdragen kamp mellan fot, sko, skosnöre och pedal innan jag lyckades lirka ut foten ur skon för att därefetr lossa skon från pedalen. 

Jag bad gudarna om en sax men blev inte bönhörd. Jag bad om en svalkande hand på min panna och en Sobril för att stilla mina upprörda nerver. Istället välte cykeln och innehållet i cykelkorg och väskor spreds ut på cykelvägen….  

Kärringar i min ålder skall ha ortopediska, fotriktiga skor med kardborreband – basta!  

En olycka kommer sällan ensam - tidigt i morse sprack mina byxor. Ett par bättre begagnade jeans men ändå - att jeans bara rämnar så där plötsligt och olämpligt – det är inte önskat läge precis kl 0630 på morgonen då tidsmarginalerna inte är på min sida. 

Jag förträngde min mors mantra ”alltid vara ren och hel nertill ifall man hamnar på aku-uten.”  Det fanns helt enkelt inte tid att rota fram några andra byxor. Jag kollade över axeln i spegeln och såg att min långa rosa Masai-kofta täckte sprickan med god marginal. Jag köper nya byxor på lunchen, tänkte jag, och for iväg med min trasiga ”stjärt.”  Väl på jobbet blev byxbakens defekt  ett banalt bekymmer mot alla andra bekymmer som behövde lösas akut. 

Att hitta vikarier för sjuka vikarier i semestertid är inte helt lätt. Jag gav mig själv ut på ”fältet” för att stötta min personal i värsta morgonruschen. Det blev svettigt värre och min tjocka kofta åkte av……allt för sent kom jag på att jag inte var ”hel och ren” nertill. Jag noterade att jag möttes av idel glada miner men tolkade det som att man uppskattade chefens insats…….

Kvalitetssäkring kommer att uppta min tankeverksamhet ett tag framöver. ”Det inte är tanken, utan handlingen, som räknas” säger  Stefan Einhorn. Så därför köpte jag verkligen nya byxor på rean – det fanns tyvärr inga som var förstärkta i grenen men dom var skitsnygga om uttrycket tillåts. För fåfängan fortsätter att sätta krokben för mina goda intentioner. Men jag lovar och svär att om jag bara hittar en tillräckligt häftig och bekväm cykelhjälm som är skonsam om frisyren så kan jag överväga att inhandla en.  Och använda den – för kvalitetssäkringens skull.

Om cykelhjälmar, fåfänga och cykelkollision…..

Det vore en överdrift att påstå att jag är korkad – riktigt så illa är det inte – lite fåfäng möjligen - även om många har svårt att tro det. Jag älskar att cykla – särskilt under gynsamma väderförhållanden. Jag älskar min cykel. Den är snabb, miljövänlig, lättparkerad och ekonomisk.

Hade det inte varit för fåfängan så hade hjälmen varit en självklar huvudbonad ovanpå fontanellen under mina snabba cykelfärder. Cykelhjälmar tar charmen av den charmigaste och förfular den snyggaste. Den är dessutom varm, obekväm och klibbar fast i pannan. Den klämmer åt och fördärvar mina valhänta håruppsättningar. Cykelhjälm och nordiskt hår kan omöjligt förenas. Man får ta Gud i hågen eller cykelkorgen och hoppas att det går vägen. Korkat – ja visst - för mitt nordiska hår tappar ständigt form och frisyr i med- som i motvind. Både med och utan hjälm. Så mitt försvar mot att inte använda hjälm håller inte fullt ut. Jag flåsar in i den kommunala världen som en gråluddig, upp- och nervänd golvmopp, hur som haver. Föga respektabel och förtroendeingivande.

På väg hem från jobbet i torsdags krockade jag med en cyklist som talade i mobiltelefon. Eftersom det var ”Lövmarknad” – årets viktigaste tilldragelse i Karlskrona - så valdes en omväg för snabbaste framkomlighet och för att slippa trängas med marknadsyra besökare och för att inte behöva leda cykeln mellan knallarnas marknadsstånd. Ett ödesdigert vägval skulle det visa sig.

Vi var några cyklister som tänkt samma tanke. Vi låg länge bakom det det lilla turisttåget, som i allt för sakta mak kör runt och visar upp stan för bekväma turister - med eller utan skoskav. Strax innan Scandic Hotel dunkade jag in racerväxeln och cyklade om tåget till turisternas förtjusning. Några fler cyklister gjorde likadant. Sommarblå och svalkande lockade Borgmästarfjärden bakom hotellet. Jag dundrade raka vägen fram i full fart för cykla havsnära längs med kajen. Mannen med mobiltelefonen valde däremot högersväng – i full fart. Kollisionen var oundviklig.

Det är fascinerande hur många tankar man hinner tänka precis innan själva smällen. Under luftfärden hann jag konstatera att den här gången bryter jag förmodligen inte höger axel igen utan vänster, eftersom jag kommer att landa på vänster sida. Tandlösa kärringar står inte högt i attraktionsvärde - så håll huvudet och hakan högt, tänkte jag och sträckte ut min hals mot skyn. Lik en högfärdig svan kraschlandade jag ovanpå mannen med mobiltelefon, över hans högra ben och med en cykel emellan.

Mannen som låg under min cykel talade fortfarande i telefon. ”Jag måste sluta nu för att jag har visst cyklat omkull” sa han. Fåfäng eller korkad – men för att precis ha råkat ut för en smärre cykelolycka med en döende svan så såg han väldigt bra ut konstaterade jag nöjt. Ska man krocka så kan det ju ändå ske med viss finess.
Jag lirkade försiktigt ut mitt olycksdrabbade vänstra pekfinger från hans cykelkedja. Samma finger som hamnade i stavmixerns klor förra sommaren. Det blödde från några små jack på fingret och armbågen sved. Mer döende än så var jag inte. Inga frakturer, huvet på plats och garnityret intakt.

En flanerande gentleman kom till min undsättning med ett tryggt leende och en stödjande hand. Han satte mig på muren och samlade ihop och snabb- besiktade både mig och min cykel. Han förvissade sig om att jag var OK innan han lämnade mig.

Jag rättade till min stukade hästsvans och konstaterade att jag i fallet förlorat en knapp i skjortan. Mannen med mobilen satte på samma mur. Han var klädsamt blek under solbrännan och hans byxben var oljigt. Vi försökte tafatt reda ut skuldfrågan.
Jag körde för fort, sa jag med darrig stämma. Det var mitt fel, sa han medan han försökte sätta sin cykelkedja på plats. Nej, jag borde ha varit uppmärksam, propsade jag på. Ja, men jag talade ju i mobil, sa han. Vi utredde inte skuldfrågan mer än så.

På vingliga cyklar trampade vi båda försiktigt hemåt, lätt chockade och lite tilltufsade. Återstår att se om mitt skadade finger, den skrapade armbågen och det stora blåmärket på mitt vänstra lår får mig att omvärdera cykelhjälmens vara eller inte vara. Fortsättning följer.

Om ålder, ålderskrämpor, polaren Per och blåsippors kraft….

Det här med ålder är lite förvirrande. Hade det inte varit för kroppens förfall så hade jag inte fattat det faktum att jag börjar bli lite till åren. Jag är inte helt säker på om det är ett problem eller inte. Att bli äldre alltså. I en syskonskara av fem så är jag fortfarande yngst och den enda som inte uppnått pensionsålder. Bara det kan kännas lite föryngrande eller ”bra” eller vad det nu känns som…. Men visst har jag märkt att vi allt oftare uppfylls av att jämföra våra olika åldersrelaterade krämpor och olycksfall när vi talas vid syskonen emellan. Visst är det bistert att konstatera att kroppen har vissa begränsningar. Det känns som om reservdelarnas tid är kommen. En och annan kroppsdel skulle kanske behöva bytas ut. Ena dan flyger det i nåt i knät som hindrar fullt ös i medelpassgympan, andra dan har ”fan” flugit fotleden istället. Just i dag, om du frågar så sitter ”fan” långt ner i korsryggen och skaver. Där har han suttit några dagar och skavt nu. Det är långt ner till fötterna när strumporna ska på vill jag lova. Musklerna behöver töjas ut och mjukas upp. Man är smidig som ett plåtskåp när man ska ta sig upp från ”golvpasset” till ”pulsdelen”. Jag kan gå på ett baspass men inbillar mig att jag får ut mer av ett medelpass. Kanske är det självkänslan som mår bättre - än hänger jag med.... men visst får man ligga i lite mer nu för tiden för att hålla muskler och fettvalkar i trim.
Mia Skäringer sa om kroppens förfall ungefär så här ”allt ting blir liksom hängande och kryper neråt när man blir äldre, det är bara tandköttet som kryper uppåt.” Och polaren Per, som är min allra bästa tandläkare, han håller med. Han säger annars inte så mycket. Och det är skönt med en tandläkare som äntligen fattat patientens dilemma att svara på tilltal när man har salivsug, metallföremål och bommulstussar uppstoppade runt om i kinderna medan borren viner. Hur kul är det att vara tandläkare tänker jag när jag ligger där som en sprättbåge i tandläkarstolen och försöker skingra tankarna fastän någon petar på känsliga tandhalsar - om än aldrig så varsamt? Hur står man ut att hänga över gapande käftar dagarna i ända som osar gastritbesvär eller gammal roquefordost hos den som inte hade omdömet att välja - ett ur tandläkarsynpunkt - bättre pålägg till frukost? Är det kanske som att vara gynekolog eller att besikta bilar? Till skillnad från bilbesiktaren hittar Polaren Per tandsten, karies och slitna lagningar istället för rost och uttjänta däck. Men prismässigt är det samma elände. Dåligt underhåll av tänder kostar skjortan liksom bilar som försummats. Men polaren Per är juste. Han gör det han behöver göra – varken mer eller mindre – proffsigt och med säker hand. Vad gynekologen kan hitta lämnar jag därhän/ vill jag inte tänka på…….
”Det kommer och går” som min gamla mamma brukar säga om sina krämpor. Och där kan jag väl bara instämma. Blåsippor i backen kan dock vara förlösande mot krämpor. Vari ligger egentligen den magiska och läkande kraften i att glo på en blåsippa och varför tröttnar man aldrig att leta upp den första blåsippan…och varför i allsin dar har jag inte sökt mig till blåsippsbacken i dag. Jag behöver just nu all kraft jag kan hitta för samla ihop mig och på allvar ta itu med inlämningsuppgitf nr 2 i ”Etik och humanism”. Det är visserligen god tid kvar med mina tidsmått mätt. Deadline är 120402 kl 23.59 så jag har ju flera timmar på mig. Men man kan ju aldrig veta var nästa krämpa klämmer åt…skrivkramp kanske - hemska tanke! Bäst att hänge mig åt studierna resten av dagen.

Lite skryt.....!

Yes!!!! Första avsnittet "Värdegrund" är nu klart i min utbildning och jag är godkänd både i de olika diskussionsdelarna samt min lilla inlämningsuppgift. Som jag fick in i tid - flera minuter för tidigt....ja, flera timmar t o m. Nu väntar nästa del: Etik och humanism. Hej och hå!

Om bakmaskiner och mors välbefinnande....

På tal om mycket att göra….Jag gör allt för att komma undan min inlämningsuppgift?! Se tidigare inlägg idag.... Jag var bara "tvungen" att kolla min privata mail och upptäckte att det var ett tag sen sist. Jag tolkar det som att jag just nu har lite för mycket på gång. Jag blev lite förvånad över alla mail som rasslade in i mailboxen. Mitt bland nyhetsbrev från Gudrun Sjöden, Bukowskis, Stay Friends och Norrgavel m fl så fanns mail från alla mina syskon.
"Nu har bardomshemmet brunnit upp" var min första ologiska tanke! Vet inte varför just den tanken rann upp i skallen. Bardomshemmet är förövrigt sålt för flera år sedan.
Men jag blev ändå oerhört lättad när det blev uppenbart att det inte rörde sig om det hus där jag först såg dagens ljus, utan om en "bakmaskin" från anno dazumal! Som min syster lagt rabarber på. Bakmaskinen, tillhör min mamma 93, men är nog inte riktig lika gammal. Min syster som lagt beslag på den ville för övriga syskonskaran nogsamt förklara att hon bara ämnade ”låna” den eftersom hennes kollapsat. Vi skulle på intet sätt få för oss att hon roffat åt sig denna antikvitet.
Att mamma förses hembakt är ju helt underbart. Ingegerds bullar är "outstanding!" Dessutom ser hon till att mamma – förutom bullar och bröd – får sina tvätt tvättat, struken och manglad. Förutom det får mamma lite extra tillsyn då och då utöver hemtjänstens insatser. Så vad gäller att ”låna/roffa åt sig” gamla hushållsassistenter så har jag absolut inga synpunkter eller invändningar. Jag har redan en, men vill ha en ny och modern! Helst en, som med en enkel manövrering, funkar dygnet runt, både vad gäller bak och välstädat.....
Det är lite svårt att inse att mamma - i något avseende - inte är mamma längre. Att hennes minne fördunklats och att hennes fem barn inte finns så påtagligt i hennes värld längre. Barn och barnbarn har ju varit hennes liv och nu kan hon inte längre hålla oss isär utan nu blandar hon i hop oss, både med varandra och med andra. Telefonsamtalen blir kortare och fattiga på sitt innehåll. När hon inte får ihop samtalet, säger att hon inte hör, att det måste vara något fel på telefonen eller ledningen och så lägger hon på…..
Eller andra gånger när man pratat väder och vind och jag förstår att hon inte vet vem hon talar med så kan hon hålla god min och snabbt avsluta samtalet med att jag ska ”hälsa till alla hon känner.”
Men än så länge känns hon glad och nöjd och vi får glädja oss åt just det, att hon upplever värdighet och välbefinnande i sin egna, ordinära bostad trots sin höga ålder. Det må låta som ett yrkesskadat uttal men som hennes yngsta dotter säger och menar jag det av hela mitt hjärta. Hon är värd varendaste bulle.

Om inlämningsuppgifter, taskig planering och på gränsen till benskör

Man är den man alltid varit eller…?!? Ett gränsfall för det mesta.....varken bäst eller sämst, varken rik eller fattig, frisk eller sjuk, i tid eller otid....
Jag tycks nästan alltid ramla tillbaka i gamla vanor av icke rekommendabelt slag - handlöst och huvudstupa.
Inlämningsuppgift nr 1 skall vara inlämnad i dag 120304. Visserligen inte förrän kl 23.59 men ändå. Jag har ju gått och blivit student igen. På äldre dar….Jag är åter inskriven vid Uppsala universitet och cirkeln är sluten. På kvartsfart visserligen - men ändå. Det är mer än jag trodde och farten är mer än tillräcklig för att det ska svindla för ögonen, som i en bättre åkattraktion på Liseberg eller Expo Norrs nöjesfält.
Kursen heter ”Att förstå och leda utifrån den nationella värdegrunden för äldre, 7,5 hp.” Det handlar om att införa värdighetsgarantier inom äldreomsorg. Bäst att pass på medan man har chansen. Snart behöver jag garantierna för min egen del.
Man kan med viss rätt ifrågasätta om jag fullständigt tappat omdömet. Jag är 60+, har svårt att få tiden att räcka som det är ändå. Och så går jag och lägger mig igen. Vid universitetet i Uppsala. Jag har ju ”legat” där förr. År 1970 närmare bestämt.
För på den tiden ”låg” man vid universitetet. Varför man sa så vet jag inte. Kanske har det med sista april och den traditionella mösspåtagningen att göra. Den dagen fanns det nog en och annan överförfriskad student som bokstavligen låg vid universitetet – utan förmåga att ta sig upp och rusa med strömmen ner för slottsbacken.
Hur som helst – då liksom nu – var/är jag bra på att skjuta upp saker. I alla fall när det handlar om ansträngning och motprestation. Min bekvämlighet känner inga gränser. Och nu ligger jag alltså lite efter i kursplanen.
På 70-talet satt vi med koffeintabletter för att hålla oss vakna natten innan tentan och läste Goethe och bläddrade febrilt i tyska grammatiken. Det är inte mycket som förändrats tyvärr, förutom att nu dricker jag kaffe.
Fast det är inte riktigt sant det där att jag skulle ligga efter i kursplanen. Det är nog mer en känsla. Jag är fortfarande på banan, men hänger lite på gär´sgår´n skulle man kunna säga. Än är det ju tid kvar till midnatt. Till mitt försvar för min taskiga planering brukar jag säga att jag jobbar som bäst när vargarna flåsar mig i nacken och då kniven trycks mot strupen. Fast det är heller inte riktigt sant och jag blir lite trött på mig själv. Att jag inte lär mig att planera bättre. Om inte annat för att hålla magsyran och stresshormonerna i schack och balans.
Nu är jag som jag är och har suttit vid datorn sedan tidiga ottan. Ont i ryggen av mina bensköra ryggkotor och/eller uråldrig kontorsstol.
Lite svårt med koncentrationen ska erkännas. Det finns mycket som distraherar mer än ryggont i vårens tid. Jag har sett solen gå upp och beskådat och lyssnat på marskatterna som redan är i full gång. Fågellivet är aktivt. Det flygs kors och tvärs och knoppar brister så det knakar.
Sen är det ju Wordfeud som man måste hålla koll på. Jag har nyss blivit med iPhone och inte hunnit tröttna än……
Bloggen ska hållas vid liv. Olivia vill leka med sin mormor emellanåt - eller om det är tvärtom...
Som om inte det räcker har jag även en begynnande benskörhet att ta hand om.
När det gäller benskörheten så är den nu mätt med senaste teknik och resultatet vetenskapligt utvärderat. Resultat kom som ett brev på posten - bokstavligt talat - med bilder och allt. Fem ryggkotor och en höft är i gränslandet. Jag är betraktad som ett ”gränsfall” -befinner mig i området som benämns osteopeni, alltså steget innan osteoporos. Rekommendation är D-vitamin och fysisk aktivitet i stora doser. Och det är jag redan hyfsat bra på. Spinning, gympa, gym och promenader är trots allt hyfsat frekventa i min ansträngda tidsplanering. Fler vandringar i solen både nära och fjärran känns onekligen som en god och alternativ medicin.
Min planering och ambition idag är att min inlämningsuppgift skall vara klar senast 23.58 men först måste jag äta en rejäl frukost och se till att jag får min beskärda del av D-vitamin och motion i vårvädret.

Om årstider och mina vårkänslor....

”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv” sjunger Lars Winnerbäck. Jag kan bara instämma! Så här när det börjar våras är det extra besvärligt. Vågar man säga högt att man inte gillar våren utan att för den skull bli betraktad som en ”mörkrets kvinna” med onda avsikter.
Gillar och gillar - alla årstider har väl sin tjusning, även våren antar jag. Men jag har svårt för mellanlägen helt enkelt. Lägen när det varken är ”på” eller ”av”. Varken sommar eller vinter. Jag har svårt att hitta rätt. Det krånglar till det i min redan tillkrånglade och tidspressade värld. Man vet inte från den ena till den andra dan vad som väntar - inte i södra Sverige iallafall. En dag är det 7 plus och nästa dag 7 minus. Den snö som äntligen kom för nån vecka sedan hann regna bort veckan därpå - innan jag fick fart på mina skidor.
Man vet inte om det är långkalsingar eller knästrumpor som gäller. Luva eller snuva. Handsprit eller kräksjuka…
Våren blir för mycket, lite väl krävande i min bekväma värld. Ont i ryggen kan jag få utan att vårstöka i alla vart endaste skrymsle. För det är mycket som skall samlas ihop i olika högar och fixas på olika sätt. Cykeln skall servas och vinterdäcken bytas på min lilla rostiga Polo. Som behöver vårstädas?! Tyckte någon "pedanttant" som jag var vänlig nog att bjuda på skjuts häromdagen. Att det ligger en bikini, en bärplockare, ett paraply och ett par sandaler i baksätet och inväntar sommaren är inget större problem för mig.
Talgoxarna som vrålar av lust och våryra däremot kan däremot vara ett problem och fresta mitt tålamod när jag ska försöka tänka klart. Som om det inte är nog så kommer snart alla pollen irriterar ögon och täpper till luftvägarna.
Den elaka och obarmhärtiga vårsolen vill jag bara inte nämna. Likt provhyttens artificiella belysning, som jag talat om i tidigare inlägg, avslöjar vårsolen all lort och skit som höstmörkret och julljusens sken så skickligt och skonsamt döljer.
I Jämtland där jag föddes var det lite annorlunda. Och inte så komplicerat. I mitten av februari kom vårvintern. Det var en mix av två årstider som tilltalade mig.
Man kunde välja mellan att sitta på ett renskinn i snödrivan och skala apelsiner och dricka varm choklad eller att sitta vid köksfönstret och invänta ”trollslaget.”
Min mamma sa nämligen att våren i norr kom som ett trollslag – och det slaget ville man inte gärna missa. Mamma visste vad hon talade om. Hon hade i sin ungdom upplevt andra vårar - av den långsamma, utdragna sorten - när hon tjänade som hembiträde i en lärarfamilj i Grödinge, utanför Stockholm. Jag fick aldrig riktigt kläm på vilken hon tyckte var bäst. Hon var nog lika lyrisk över båda sorterna.
Egentligen var det inte våren som kom i detta trollslag i norr. Det var sommaren. Från vinter till sommar på några sekunder.
Det fanns inga musöron på jämtländska björkar. Björken blev grön med en gång och där med basta.
Blåsipporna stod plötsligt som spön i Nissebacken och tussilago, gullvivor, liljekonvaljer blommade på en och samma gång. Inga krävande och överdådiga rabatter som pockade på skötsel. Enstaka påskliljor och tulpaner som klarat sig från frost och sorkar sträckte sig stolta mot solen. De härdiga äppelträd som planterades i slutet av min barndom, växte långsamt och behövde aldrig klippas vad jag minns.
Pappa krattade snabbt ihop fjolårslöv och brände dom tillsammans med lite sopor och gammalt gräs. Och så var trädgårdsarbetet klart.
Första maj åkte sommarjackan fram. Och snart var sommaren ett faktum. Med mygg och knott och långa och ljusa nätter. På midsommarafton satt jag med mina kusiner - spiknyktra - på mjölkbryggan och dinglade med benen. Transistorradion spelade Alma Cogans "Tennessee Waltz" så det ekade ända bort mellan Oviksfjällen. Man badade oavsett väder och vind. I alla fall gjorde jag och pappa det. Inte i Medelhavet eller Genesarets sjö utan i Hornsjön eller Singsjön eller nån annan liten skogssjö eller fjällbäck så fort isarna gått upp. I Storsjön badade vi aldrig. Inte så mycket för att den var för kall utan för att den inte var ren nog tror jag.
Sen följde en kort och färgsprakande höst. Den började i slutet på augusti. I oktober satte vägförvaltningen upp snöskärmarna längs vägarna som skulle förhindra att vägarna drev igen och därmed möjliggöra bl a Konsumbussen och post-Gustafs framfart.
I november började vintern på fullt allvar. Lovvikavantar, mössa och kalasbyxor/långkalsonger blev aldrig ifrågasatta efter första oktober. Ingen ville frysa ihjäl helt enkelt.
Det var snö och rimfrost på julafton, soligt vårvinterväder på påskafton och midnattssolen sken dygnet runt på midsommarafton. Och så höll det på – år efter år – that´s it.
Även om det nu är så att jag inte har våren som favorit bland årstiderna, så måste jag medge att det spratt till i hjärteroten häromdagen. En krokus hade letat sig upp ur jordens mylla! Att sedan krokusknoppen vid närmare betraktande - och med välputsade glasögon - visade sig vara ett uttjänat IKEA-batteri, förtog inte själva glädjesprättet. En spirande längtan till sommar och ljumma bad yttrade sig i en litet försiktigt nynnande där talgoxen inte var sen att klämma i från äppelträdets kala gren.