Om min kvalitetssäkrade bil

Jag har snöat in på kvalitetssäkring för tillfället. I väntan på att jag skall hitta den optimala cykelhjälmen så kör jag bil. För säkerhets skull. Min bil är – i alla fall delvis - kvalitetssäkrad skulle jag vilja påstå. Den kan förvisso uppfattas som  skamfläck i Wolksvagensvärlden om man bara ser till dess yttre.

För den är ju rostig och har sina små skavanker  här och där. Framrutan är spräckt och den saknar rattmuff. Den står inte pall för att backa på en byggkontainer utan att bagageluckan blir rejält tillknycklad och bakrutan går i tusen bitar – jag har testat. Men den var ändå fullt körbar och närmare drömmen om att äga en cab har jag nog aldrig varit.

Förutom den händelsen så är det bara två fartöverträdelser och några felparkeringar som belastar min långa bilförarkarriär. Jag är ganska road av att köra bil och hyfsat bra på det dessutom. Det sa i alla fall min bror när han och jag körde till Jämtland en gång.  

Min lilla Polo må se ut som en åldrad nyckelpiga men bangar inte för att susa förbi både Volvo och BMW om det behövs. Den är attans så pigg, hyfsat miljövänlig/bensinsnål – det vill jag i alla fall försöka intala mig – när det dåliga miljösamvetet skaver för att jag inte alltid cyklar eller åtmindstone åker kommunalt.

Jag anser mig för det mesta inte ha tid att till att städa och putsa på bilar – tyvärr – för det är ju både korkat och oekonomiskt. För visst är det trevligt med en välstädad och nyvaxad bil som omväxling. Men jag tänker att det bör ifrågasättas ur kvalitetssäkringsynpunkt.

  

Jag får ibland frågan om varför det ligger en bärplockare och en bikini i baksätet på min bil mitt i vintern. Eller varför det ligger ett par randiga tumvantar och en mössa på golvet där bak i midsommartid. 

Var haren har sin gång vet man ju aldrig och frågan är om man kan vara så säker på var min Polo har sin gång heller.  

Det har hänt att jag på väg hem plötsligt befinner mig halvvägs till Rödeby för att jag missade att svänga höger vid Maxi. Och man vet ju aldrig om, eller när man passerar en lingonskog eller en inbjudande badvik. I dessa klimatförändringens tider kan man dessutom råka ut för de mest oväntade väderomslag. Vad jag försöker säga är att jag anser att det finns en risk med att säsongsanpassa bilens extrautrustning.  Jag rör den därför så lite som möjligt.  

Jag trodde i min enfald att bilar som saknar både centrallås och aircondition inte heller var försedda med Airbag. Men det står så på ratten. Jag vet inte om det stämmer, för jag har ju inte kontrollerat om det funkar – men det känns ändå tryggt att det står så. I airbagutrustad bil kan man känna sig både säker och välfriserad utan hjälm.

För övrigt finns i baksätet på min bil allt från hårspännen till tomma pärmar – vad man nu ska ha dom till. Där finns en filt och ett sönderblåst paraply.  Hellre ett sönderblåst paraply i handen än en trasig vindrutetorkare?! 

I dörrarnas sidofack finns pennor, begagnade parkeringslappar torkade Savetter, godispapper , äppelskruttar mm mm. Där finns också en almanacka från 2010 ifall jag skulle behöva dra mig till minnes vilken veckodag julafton inträffade det året.

Som ett ytterligare bevis på att min bil är kvalitetssäker så kan nämnas att vintertid vid sträng kyla så går inte dörrarna att öppna inifrån. Ibland går det att veva ner vidrutan och sticka ut handen och öppna från utsidan om ni förstår vad jag menar. Men bara ibland. Annars får man dra på sig mössan och vantarna och krypa in under filten och knapra på ett äppelskrutt i väntan på att solen tinar upp låssystemet. 

Om kvalitetssäkring

Vad är det som händer egentligen?! Det har ju varit några incidenter sista året som fått mig att fundera på att se över både drulleförsäkring och livförsäkring. Kanske rent av dags att besiktiga och kvalitetssäkra hela kärringen?! 

Det tycks inte längre räcka med hängsle och livrem. Såna som jag behöver dubbla kalsonger, fingertutor, knogjärn, kardborreband samt broddar under sulorna – och cykelhjälm inte att förglömma…..  För som ni vet har jag ju bl a brutit axeln, mixat pekfingret i stavmixern och krockat med min cykel. Därtill råkade jag ut för ett annat cykeltillbud för ett par veckor sedan. Plötsligt stramade det till kring fotleden och jag fick allt svårare att trampa. Det var varken sendrag eller kramp som drabbat mig. Det var Converse-skosnöret som hade snärjt in sig i cykelpedalen - rejält fastnitat. Converse-skosnören är väldigt långa. Det var en långdragen kamp mellan fot, sko, skosnöre och pedal innan jag lyckades lirka ut foten ur skon för att därefetr lossa skon från pedalen. 

Jag bad gudarna om en sax men blev inte bönhörd. Jag bad om en svalkande hand på min panna och en Sobril för att stilla mina upprörda nerver. Istället välte cykeln och innehållet i cykelkorg och väskor spreds ut på cykelvägen….  

Kärringar i min ålder skall ha ortopediska, fotriktiga skor med kardborreband – basta!  

En olycka kommer sällan ensam - tidigt i morse sprack mina byxor. Ett par bättre begagnade jeans men ändå - att jeans bara rämnar så där plötsligt och olämpligt – det är inte önskat läge precis kl 0630 på morgonen då tidsmarginalerna inte är på min sida. 

Jag förträngde min mors mantra ”alltid vara ren och hel nertill ifall man hamnar på aku-uten.”  Det fanns helt enkelt inte tid att rota fram några andra byxor. Jag kollade över axeln i spegeln och såg att min långa rosa Masai-kofta täckte sprickan med god marginal. Jag köper nya byxor på lunchen, tänkte jag, och for iväg med min trasiga ”stjärt.”  Väl på jobbet blev byxbakens defekt  ett banalt bekymmer mot alla andra bekymmer som behövde lösas akut. 

Att hitta vikarier för sjuka vikarier i semestertid är inte helt lätt. Jag gav mig själv ut på ”fältet” för att stötta min personal i värsta morgonruschen. Det blev svettigt värre och min tjocka kofta åkte av……allt för sent kom jag på att jag inte var ”hel och ren” nertill. Jag noterade att jag möttes av idel glada miner men tolkade det som att man uppskattade chefens insats…….

Kvalitetssäkring kommer att uppta min tankeverksamhet ett tag framöver. ”Det inte är tanken, utan handlingen, som räknas” säger  Stefan Einhorn. Så därför köpte jag verkligen nya byxor på rean – det fanns tyvärr inga som var förstärkta i grenen men dom var skitsnygga om uttrycket tillåts. För fåfängan fortsätter att sätta krokben för mina goda intentioner. Men jag lovar och svär att om jag bara hittar en tillräckligt häftig och bekväm cykelhjälm som är skonsam om frisyren så kan jag överväga att inhandla en.  Och använda den – för kvalitetssäkringens skull.

Om cykelhjälmar, fåfänga och cykelkollision…..

Det vore en överdrift att påstå att jag är korkad – riktigt så illa är det inte – lite fåfäng möjligen - även om många har svårt att tro det. Jag älskar att cykla – särskilt under gynsamma väderförhållanden. Jag älskar min cykel. Den är snabb, miljövänlig, lättparkerad och ekonomisk.

Hade det inte varit för fåfängan så hade hjälmen varit en självklar huvudbonad ovanpå fontanellen under mina snabba cykelfärder. Cykelhjälmar tar charmen av den charmigaste och förfular den snyggaste. Den är dessutom varm, obekväm och klibbar fast i pannan. Den klämmer åt och fördärvar mina valhänta håruppsättningar. Cykelhjälm och nordiskt hår kan omöjligt förenas. Man får ta Gud i hågen eller cykelkorgen och hoppas att det går vägen. Korkat – ja visst - för mitt nordiska hår tappar ständigt form och frisyr i med- som i motvind. Både med och utan hjälm. Så mitt försvar mot att inte använda hjälm håller inte fullt ut. Jag flåsar in i den kommunala världen som en gråluddig, upp- och nervänd golvmopp, hur som haver. Föga respektabel och förtroendeingivande.

På väg hem från jobbet i torsdags krockade jag med en cyklist som talade i mobiltelefon. Eftersom det var ”Lövmarknad” – årets viktigaste tilldragelse i Karlskrona - så valdes en omväg för snabbaste framkomlighet och för att slippa trängas med marknadsyra besökare och för att inte behöva leda cykeln mellan knallarnas marknadsstånd. Ett ödesdigert vägval skulle det visa sig.

Vi var några cyklister som tänkt samma tanke. Vi låg länge bakom det det lilla turisttåget, som i allt för sakta mak kör runt och visar upp stan för bekväma turister - med eller utan skoskav. Strax innan Scandic Hotel dunkade jag in racerväxeln och cyklade om tåget till turisternas förtjusning. Några fler cyklister gjorde likadant. Sommarblå och svalkande lockade Borgmästarfjärden bakom hotellet. Jag dundrade raka vägen fram i full fart för cykla havsnära längs med kajen. Mannen med mobiltelefonen valde däremot högersväng – i full fart. Kollisionen var oundviklig.

Det är fascinerande hur många tankar man hinner tänka precis innan själva smällen. Under luftfärden hann jag konstatera att den här gången bryter jag förmodligen inte höger axel igen utan vänster, eftersom jag kommer att landa på vänster sida. Tandlösa kärringar står inte högt i attraktionsvärde - så håll huvudet och hakan högt, tänkte jag och sträckte ut min hals mot skyn. Lik en högfärdig svan kraschlandade jag ovanpå mannen med mobiltelefon, över hans högra ben och med en cykel emellan.

Mannen som låg under min cykel talade fortfarande i telefon. ”Jag måste sluta nu för att jag har visst cyklat omkull” sa han. Fåfäng eller korkad – men för att precis ha råkat ut för en smärre cykelolycka med en döende svan så såg han väldigt bra ut konstaterade jag nöjt. Ska man krocka så kan det ju ändå ske med viss finess.
Jag lirkade försiktigt ut mitt olycksdrabbade vänstra pekfinger från hans cykelkedja. Samma finger som hamnade i stavmixerns klor förra sommaren. Det blödde från några små jack på fingret och armbågen sved. Mer döende än så var jag inte. Inga frakturer, huvet på plats och garnityret intakt.

En flanerande gentleman kom till min undsättning med ett tryggt leende och en stödjande hand. Han satte mig på muren och samlade ihop och snabb- besiktade både mig och min cykel. Han förvissade sig om att jag var OK innan han lämnade mig.

Jag rättade till min stukade hästsvans och konstaterade att jag i fallet förlorat en knapp i skjortan. Mannen med mobilen satte på samma mur. Han var klädsamt blek under solbrännan och hans byxben var oljigt. Vi försökte tafatt reda ut skuldfrågan.
Jag körde för fort, sa jag med darrig stämma. Det var mitt fel, sa han medan han försökte sätta sin cykelkedja på plats. Nej, jag borde ha varit uppmärksam, propsade jag på. Ja, men jag talade ju i mobil, sa han. Vi utredde inte skuldfrågan mer än så.

På vingliga cyklar trampade vi båda försiktigt hemåt, lätt chockade och lite tilltufsade. Återstår att se om mitt skadade finger, den skrapade armbågen och det stora blåmärket på mitt vänstra lår får mig att omvärdera cykelhjälmens vara eller inte vara. Fortsättning följer.