Hippas bravader

Hippa – schäfer, fågel, fisk, katt, människa, jägare eller mittemellan….

Vilken självinsikt har en hund? Vad tänker hunden om livet? Är livet ”på en pinne” - alltså som allra bäst när hunden - med tillsynes omättlig lusta – får hämta pinnar som viner omkring i luften så länge hundägaren förmår kasta.

Lånehunden Hippa – en trevlig bekantskap men ack så personlighetskluven?!

Åsynen av en katt kan få både Hippa och halva Knösö att darra. När hennes högljudda och militanta skall ljuder mellan husväggarna på Valfridas väg så utfärdas Tsunamivarning på andra sida jordklotet. Mullvadar ilar ner i sina hålor och katter tar sin tillflykt högt upp i trädkronor eller långt in under skyddande altangolv. Hellre ”fajtas” med skator än jagad av ”vargar”….tycker grannens kattfröken Svea. Kattdamen Doris, alias Dosan, tycks instämma.

Paradoxalt nog kan Hippa anta ett kattliknande beteende när det närmar sig läggdags. Då vill hon gärna kura ihop sig och spinna i någons knä eller ligga intill - gärna på - den som lagt beslag på soffan först. För att känna närhet och trygghet kan man förmoda.

Under de två Tromtö-promenader Hippa och jag hittills avverkat tillsammans på tuman hand kan jag konstatera ett fiskliknande beteende hos henne. Hon tar alla tillfällen i akt att svalka sig i havet – kommer upp, ruskar av sig vattnet så nära intill en som bara hundar gör och jag tänker att nästa gång vi går här ska jag ha regnkläder på mig…... Hippas tjocka, våta päls doftar fisk-rens och tång.

I nästa sekund är det snudd på att en stenskvätta (kan ha varit en bofink) får sätt livet till. Den satt - i godan ro - på en sten, då Hippa likt ett enormt kattdjur kastar sig över både sten och fågel. (Därav min tro att det rörde sig om en stenskvätta.) Jag tror/hoppas att fågeln klarade sig undan med blotta förskräckelsen – möjligen kröktes någon liten fjäder…..jag vill inte veta.

Även ekorren, som satt på muren och skalade kottar, lyckades klara både ben och svans. Den skuttade vigt och raskt upp till sin tallegren. Den långa ludna svansen såg – iallfall på håll - oskadd ut.

Men minst av allt vill jag veta, eller har för avsikt att efterforska, vad som fick Hippa att i rasande fart plötsligen avvika från sin styvmattes sida efter den långa, morgontidiga promenaden. Vi var – vid Hippas försvinnande - ca 100 meter från bilen och jag började se fram emot att åka hem och bjuda oss, inkl min gravida dotter, på en god frukost. En och en halvtimmes promenerande och pinnkastande hade tröttat ut både mig och Hippa.

Jag var nästan lite orolig över att jag pressat henne för hårt…..då hon - innan jag hinner blinka ser hur hon- lixom nytankad på jetbränsle - flyger iväg som en oljad raket.

Men som sagt – jag vill inte absolut inte veta och jag tänker inte göra några som helst vetenskapliga undersökningar - men jag kan ändå inte låta bli att undra lite…..

Var det månne ett vildsvin eller en hare hon jagade under oavbrutet, upphetsat skällande. Var det en annan lösspringande hund eller ett nymornat, fredligt rådjur?

Var det en motionär eller en pensionär ?

Jag kunde bara notera hur ett svart, skällande streck försvann i fjärran - åt fel håll. Som en elektrisk ål simmandes medströms i rasande fart. Bokarna slog ihop sina nyutsprugna blad i pur förskräckelse. Vad som var före det svarta strecket kunde mina synsvaga ögon inte identifiera.

”HIT HIPPA” vrålade jag så stämbanden ställde sig i givakt. Hundskallet blev allt mer avlägset. När jag vrålat ”HIT HIPPA” för femtielfte gången - och varse sig Jonas Gardell eller Hippa infunnit sig - så gick min tankeverksamhet för högtryck.

Ja , mitt i kaoset kom jag att tänka på Jonas Gardell. Under sin föreställning ”Trafikplats Glädjen” som jag besökte för bara några dagar sedan, berättade han hur han som tonåring så gärna ville bli bjuden på hippa och äta korv som simmade i flott…. men ingen bjöd honom….Han hade säkert blivit vild av lycka om han bara kunnat höra min ”inbjudan" nu.

”HIPPA, KOM HIT!” ”KORV! HIPPA! KOM…..SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA”

Dessutom hade jag ju faktiskt en korv – typ Hot Dog - i fickan. Gardell hade säkert nöjt sig med en okokt Hot Dog, trots att den passerat ”bäst-före-datum.”

Fanns anledning till oro? Skulle jag hetsa upp mig? Var goda råd dyra? Borde jag kalla in militär och polispatruller? Vad förefaller mest troligt? Vilken strategi är bäst? Ska jag stå kvar där hon lämnade mig? Kommer hon tillbaka till ”brottsplatsen” och isåfall hur länge ska jag vänta?

Hur många timmar kan det ta innan hon tröttnat alternativt ätit upp en muskulös motionär/seg pensionär/nymornat rådjur?

Hur länge skulle jag orka ropa? ”Hiiiiipppppppaaaaaa” – mina stämband började ganska snart slakna av utmattning.

Och tänk om det skulle komma en hel drös av vandrare och annat löst folk till min ”hippa” och så står jag där med bara en korv? Hur många kan en Hot Dog mätta……Det vill nog till ett litet bespisningsunder om det kommer fler än Jonas Gardell och Hippa….

Hursomhelst – jag tänkte hit och jag tänkte dit. Så bestämde jag mig för att ta korv och pinne och bege mig från ”brottsplatsen.” Ta bilen och köra bortåt det håll som Hippa skjutit i väg.

Jag vevade ner rutan (veva och veva...... var och en vet ju, att i dagens moderna bilar vevas det inte ner några rutor, men hur säger man det enkelt ....) Jag knäppte/tryckte ner eller helt sonika öppnade fönstret för att höra eventuella skall eller – oh, hemska tanke - kvidanden från sargade offer. Men djunglens lag råder väl även i bokskogen på Tromtö – så här fanns inget utrymme för blödiga tankar.

Efter en liten bit tyckte jag mig höra ett skall. Tvärnitade Volvon så det osade gummi – och visst där kom hon - Hippa - skogens skräck och erövrare. Med huvudet högt och på pigga ben. Tungan verkade dock ha blivit både längre och slemmigare. Som om ingenting hänt hoppade hon villigt in i sin bur i bagaget – tillsynes helt obekymrad om den dramatik och panik hon förorsakat sin styvmatte. "Schysst att du kom och hämtade upp mig för nu är jag ganska trött" såg hon ut att tänka.

Under hemvägen hässjade vi ikapp så bilrutorna immade igen. Inga frågor ställdes, inga anklagelser uttalades från någon av oss, bara en ömsesidig lättnad över att ha återfunnit varandra. Så vill jag tro iallafall.

Väl hemma på Knösö drack hon en stor skål med vatten – maten var hon dock föga intresserad av. Lite besynnerligt - hon hade ju inte ätit en matbit sedan igårkväll.

Var hon mätt? Lisa och jag försökte leta efter spår av hår eller benknotor mellan hennes tänder. Men ingenting kunde vi se. Inte så mycket som en bit av ett skosnöre från en träningssko eller en träflisa från en promenadkäpp....

Som sagt – bäst att inte veta……

Nu sover Hippa - till synes - den oskyldiges sömn. Vad hon drömmer om förblir hennes hemlighet. Vem hon tror sig vara kan jag bara spekulera om. Hon vet kanske inte det själv helt säkert. Men för mig är hon en blandning av sött och salt, fågel och fisk, katt och hund, liten och stor. Men framför allt - en spännande bekantskap, som lätt kan få min hjärtfrekvens upp till maxnivå.