Aldrig bloggare – hellre blottare…..

men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Jag känner mig inte särkilt gammal – tvärt om – vore det inte för att håret vitnar, tänderna gulnar och att det finns en massa överflödigt skinn….hud …..som rynkar sig överallt så är det OK att åldras. Det känns inte så annorlunda inuti bara för att man är 60+.

Jag tillhör inte dom som ställer mig på bakhasorna och förfasar mig över teknikens framsteg. Jag hänger med hyfsat bra. Jag har körkort, kan köra olika bilmärken, har egen dator och mobiltelefon. Tidigt lärde jag mig att både SMS:a och chatta. Sen blev det lite tröttsamt – det ska jag villigt medge. Vid Facebook och Twitter och blogg satte jag gränsen……men mest för att jag insåg att jag inte skulle ha tid…….

Jag jobbar ju som mellanchef i kommunal Äldreomsorg - klämd eller inte – man är i alla fall oumbärlig. Så pass att det inte anses nödvändigt med vikarier. Tar du semester får du skylla dig själv – du får jobba igen det du skulle ha skött under tiden du var ledig.

Och bloggare – nej aldrig. Varifrån skulle jag få tid till det och hur spännande är mitt liv på en skala…… Nej, jag vill inte plåga släkt och vänner med en massa skriverier. Att jag alltid varit road av att skriva och formulera mig hör inte hit….eller ….. Och jag är urdålig på att fotografera. Så min blogg kommer inte att lättas upp med så mycket foton….

Men att läsa släkt och vänners bloggar – och det gör jag när jag hinner – det är ju trevligt och även ett sätt att kommunicera på och hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Så plötsligt häromdagen – när jag hade ett litet äventyr med en stor schäfer som jag passade - och jag i terapeutiskt syfte ansåg det vara nödvändigt att skriva ner hela förloppet för att bearbeta och få distans till händelsen så blev jag påmind om hur förlösande det kan vara att skriva.

”Traditioner är till för att brytas” – det är Marias (oäkta syster och granne) och min livsfilosofi. I mottot kan även inbegripas rutiner, att ändra uppfattning och att jobba med sina förutfattade meningar och fördomar.

Sagt och gjort jag vände mig till närmaste bloggare, närmare bestämt dotter Lisa (med magen i vädret) som nyligen lagt upp en fin blogg. Med fina foton och lite text därtill. Vips - så hade jag - med hennes hjälp - skapat en egen blogg.

Inte för att jag tror eller räknar med att så många kommer att orka med min inlägg i min blogg. Men vem bryr sig?! Inte jag – tror jag iallafall ….

Den kommer att innehålla färre antal foton än de flestas - men desto mer textmassa. Och hur många orkar/har tid till med det.
Egentligen vet jag inte hur det är tänkt.
Är det yttrandefrihetens lag som styr?
Får man ”lägga ut texten”fritt och hur mycket som helst? Eller finns det speciella bloggregler?
Och varför kallas det blogg?
Vad vet jag? Jag får kolla upp det.

Men tills det är gjort så bloggar jag på - saligt ovetandes om det mesta och Du – Du väljer själv om och hur mycket du vill/står ut med att läsa.