Om arbetsglädje.....

Får man ha roligt på jobbet? 

Ibland känns det som om arbetsglädjen försvunnit och man får anstränga sig för att se arbetslivet från den ljusa sidan. Denna tunga fredag efter en lång, tuff arbetsvecka så ville jag bara dra åt pipsvängen. Men innan jag ställde kosan dit så behövde jag få svar på en fråga. Plikten framför allt!?! 

Frågan ställde jag via mail till en gammal kollega, som jag haft nöjet att samarbeta med under många år. Under dessa år har vi bl a - till och ifrån - haft uppiggande mailkonversationer. Han må var lite omständig ibland när han ska förklara saker, men han är klok och vänlig som få och hans humor är underfundig och helt underbar. Jag kan inte motstå att dela med mig av dagens mail. Jag tror inte att han misstycker.  

Mail 1 (från mig till U)

Ämne: Mycket gnäll och en liten fråga......

Hej på dej!

”Vad gör du nu för tiden? Vad sysslar du med? Det var alldeles för länge sen vi sågs! ”Om det inte hörs ända bort till din del av kommunhuset, så sitter jag här på min felinställda kontorsstol och sjunger en  gammal ”Tomas Ledin-plåga” för dig. Du får ursäkta om jag blandar ihop textraderna lite? – teflonet  i hjärnvindlingarna brer ut sig med åren.

Länge sedan jag såg dig spankulera i korridorerna. Jag tycker livet i äldreförvaltningen har blivit trist och humorlöst. Kärringen har väl gjort sitt – snart är man väl själv en förbrukare av vård och omsorg - voine, voine – om man inte jobbat ihjäl sig innan dess.

Det är fredag men det känns tungt som en måndag. Kaffet var tillråga på allt slut hemma och jag har svårt för automatkaffet som vi får dricka fritt i kommunhuset – kräsen som jag är. Men koffeinabstinensen trycker på. Det får väl snart bli en mugg "kaffe med vitt" i brist på annat. Jag är inte den som spottar i koppen precis när det hembrända är slut.

Man får ta sig i kragen – även om man har glömt att ta på sig skjortan. Sitta här och gnälla …..nej, det har jag väl dessvärre inte betalt för. Men visst var det roligare förr, bättre kaffe, kortare arbetsdagar och soligare semesterväder!

Utöver denna levererade ”spya” så kommer en mera arbetsrelaterad fråga till dig som berättigar tillkomsten av detta mail J

Har man i kommunen diskuterat om en modul i Heroma som heter Pro Kompetens?

Eller har man inhandlat något motsvarande system/modul?

Tacksam för svar! Mvh Gudrun

Mail 2(från U till mig)

Ämne: Sv: Mycket gnäll och en liten fråga...... 

Hej Gudrun! (Han har alltid kallat mig så…..)

Angående arbetsfrågan: Pro Kompetens? Vad är det? Kompetens låter bra och är säkert på flera håll behövligt så jag kan förstå om man har lyft frågan och diskuterat den, men det har i så fall skett utan min vetskap. Det är kanske så att jag faller utanför ramen vad gäller målgruppen för ämnet ifråga. Och då får vem som helst ha sin idé om orsaken. Även utan mig är det ju så, att inom de närmaste åren kommer det att bli ett rejält kompetensbortfall i huset pga pensioner - så nog behövs det ett input av kompetens. Nej, jag vet nada. Jag är ledsen, eller nej, egentligen inte, men ledsen för att jag inte kan ge dig besked är jag.

Så till spyan.

Privat håller jag på att försöka rehabilitera mig själv efter mina krämpor. Ljumskbråcket är opererat och handen läks fast det går väldigt sakta. Kanske måste den omopereras, får se. Men jag är klart bättre; jag går upprätt och dubbelt så fort som för ett par veckor sedan, så det är hopp om det.

Yrkesmässigt håller jag på att avveckla mig själv; jag rensar och slänger både fysiskt och digitalt material, men det återstår en hel del. Gud vad man samlar på sig. Så ska jag slutföra de utbildningar jag håller på med. Efter den senaste sjukperioden har det blivit väldigt påtagligt att slutet närmar sig. Jag har på måndag 44 arbetsdagar kvar, men drar jag bort innestående ledighet – semester 17,5 dagar, komp 6 timmar och årsarbetsflex 25 timmar – så återstår det i praktiken ca. 20 dagar så det gäller att rappa på. Herregud, har jag bara 20 dagar på mig? Usch! Jag räknar med att i praktiken sluta till påsk, om jag hinner.

När det är influensasäkert borta hos dig kan jag komma och hälsa på. Du sitter väl kvar i labbet?

Visst var det bättre förr, mycket bättre. Man hade inte en massa krämpor, det var roligare på jobbet, man hade tid att skoja, nu ska alla bara jobba hela tiden eller åtminstone ska det se ut som om man jobbar, det var mycket fler fåglar i naturen, musiken var bättre, filmerna var bättre och TV-programmen var bättre. Och man kunde diskutera med alla om TV-program eftersom alla hade sett samma program. Fotbollen var bättre trots att det inte fanns någon Zlatan i landslaget. 94 kom vi trea i VM. Det är ytterst tveksamt om vi över huvudtaget kommer till nästa VM och om vi gör det så är det knappast för att gräva guld eller ens brons. Tekniken är bättre numer, både ljud och bild, men i takt med den förbättrade tekniken har innehållet blivit allt sämre. Tänk om vi hade haft nuvarande teknik på 60-talet när det var bra musik, mmm. Sgt. Pepper i nuvarande teknik. Den är inspelad på 4 kanaler. Tio år senare använde ABBA 36 kanaler och nu är det väl minst hundra kan jag tro, men är det 25 gånger bättre för det? Skratt! Eller film. Tänk om Bondfilmerna med Connery hade spelats in med dagens teknik.

Nejdå, jag gnäller inte alls. J

Fast det klart. Vissa saker har ju blivit bättre, i alla fall runt knuten; miljövård och ja, det finns säkert mer. Nu ska jag hem. Ha en trevlig helg.

Hälsningar U

Mail 3 (från mig till U)

Ämne: Sv: Sv:Mycket gnäll och en liten fråga......

Tack U!

Ditt mail förgyllde min fredag och stretchade mina leendemuskler!

Jag har även ställt frågan till Pippi Långstrump på rekommendation av Emil i Lönneberga  – hon har inte svarat så hon vet kanske inte heller? Vem f-n vet nåt i den här kommunen? Var finns den samlade kompetensen? Tänk när vi slutat båda två - hur blir det då! Jag ska ju också börja räkna ner mina arbetsdagar – snart! 2013 ska jag försöka klara av men sen så…..

Då ska jag bli bohem – på riktigt - när jag pensionerat mig. Det ser jag fram emot!

Det går ju så rasandes fort allting i dag - man hinner inte med. Eller är det jag som står still? Men det svindlar liksom för ögonen hela tiden och jag håller krampaktigt i mig i fasta, förankrade föremål för att inte schwichas med eller dratta av kontorsstolen.

Du nämnde Sgt Pepper – åh, en av de vinyler som jag spelat mest, skrålat (kanske även skålat till…)och sjungit mig hes till, kan (kunde?! )varenda textrad ordagrant. Nåja, nu för tiden kan jag kanske behöva  ”a little help from my friend” för att komma i håg - men gud så bra den är - fortfarande alltså! Det var bättre förr!

Snart dags att krypa ur den kommunala bunkern för lite after- work och fredagsmys!

Hälsningar ”Gudrun”

Om hår, handväskor och högklackat….

Jag har ju tidigare avslöjat att det kan finns en liten släng av fåfänga i mitt blod – fast det inte märks allt för väl.I alla fall inte vad gäller hår, handväskor och högklackat.Inget av dessa alternativ är något som jag någonsin lyckats komma överens med  –  fast jag jobbar allt jämnt på det  skulle man kunna säga.

Frisörskräck.....

Jag är frisörernas skräck och min frisör-skräck känner inga gränser.Håret har alltid varit och är ett stort bekymmer.Ostyrigt, flygigt och sparsamt med tunna strån på svålen. Högt hårfäste med djupa flikar ända upp till fontanellerna. Därtill ett antal förödande virvlar i nacken. Frisörerna är snabba med att påtala detta som ett problem. Som om jag satt dit dom där för skojs skull för att göra livet surt för dessa hårterapeuter. ”Förvänta dig inga underverk”  är outtalade men tydliga signaler som studsar tillbaka via spegeln när de låter sina slanka fingrar undersöka eventuella hårbefrämjande förbättringsmöjligheter.  

Prövat allt - proffsigt och hemgjort

Som om det inte räckte med virvlar och svårjusterat hårfäste så är håret till följd av ålder och bekymmer grådassigt som en kulen novemberdag. Till solbränna går det an, men vintertid vill man helst ha mössa på sig hela tiden.

Mitt hår har genom tiderna varit alltifrån snaggat, halvlångt och hellångt.  Uppsatt och nedsläppt, färgat, slingat och permanentat i alla styrkor och krulligheter.  Jag har experimenterat själv med både sax och färg i badrummet. Jag har gråtit och nästan sjukskrivit mig – både på grund av mina egna som av utbildade och erfarna frisörers fel-skär och ovarsamhet med form och färg. Min frisörskräck känner inga gränser. Dom förstår mig inte. Jag vet inte varför dom ställer frågan hur man vill ha det för dom gör ju ändå som dom vill. Hur ofta har jag inte rusat direkt hem som en illa trimmad pudel  och ylandes kastat mig in i duschen för att få bort allt klet och med en förhoppning om att töja ut hårtestarna igen och få färgen att blekna. För denna misshandel som frisören dessutom utan minsta skam hade vett att ta hutlöst betalt för. 

Man ska inte dra alla frisörer över en kam 

- för detta gäller inte Irene förstås! Som är det berömda undantaget i frisörernas värld, som bekräftar regeln. Med Irenes händer på min skalp var jag fullständigt trygg. (Frisörer heter förresten ofta Irene, Pamela, Jeanette, Birgitta eller Eva.)

Irene fattade på millimetern när hur mycket hon skulle kapa. Hon fattade precis vilken färgnyans som blev bäst och hur luggen skulle formas. Irene bjöd på skållhett kaffe med kaka, skrattade hela tiden och var trevligt pratsam utan att bli jobbig. Jag visste allt om hennes man, barn och barnbarn. Jag visste allt om hennes omsorg om sin svårt sjuka bror.  

Inga virvlar var besvärliga nog för Irene. Ingen färg blev för mörk. Ingen permanent för krullig. Med Irene behövdes förresten inga stinkande, svidande permanentvätskor – hon klippte fram  …..ja, om inte lockar så i alla fall ett fint fall. Håret blev liksom tjockt och fylligt och frisyren stod pall för en lätt bris och ett milt duggregn. 

Fattar ni – här snackar vi om en riktig hårskulptör med konstnärlig begåvning och med talang att bemöta känsliga fåfänga kunder på rätt sätt.

Men Irene fick plötsligt för sig att sluta "hyra stol" i stan för att köra sitt race – hemma i garaget, dryga tre mil från stan. Inte så farligt kan man tänka - men det blev lite omständigt och tidsödande att ta sig dit i min stressade värld. Förståndig som hon är har hon gått ner i tid och har inte öppet på lördagar. Så jag övergick till egenvård (för att inte säga vanvård) igen och det är nog inte till min fördel. Det är dags att återuppta kontakten – om inte annat för att uppleva känslan av att det finns hopp för ett Gott Nytt Hår!

Jag ber att få återkomma till mitt förhållande till handväskor och högklackat. 

Om muskelmassa, mandelmassa och Miro Zalar…..

Det lär vara så att de flesta människors nyårlöften går ut på att börja träna sin kropp. Hur tänker jag om det inför 2013? Jag ler lite överlägset och tänker att jag minsann har varit medlem i Friskis och Svettis sen årtionden tillbaka. Belåtet har jag konstaterat att det för det mesta har lönat sig att lösa årskort på alla aktiviteter. Så pass ofta har jag spinnat, gymat och jympat.
Men om man vill bli starkare – som Pippi - så måste det till lite mer.Likaså om jag vill ändra på förhållandet mellan muskelmassan och ”mandelmassan.”  Jag gjorde en ny Bodyscanning i veckan. ”Mandelmassan” överväger tyvärr – fortfarande.  ”Inte så farligt,” säger  Miro, ”det fixar du!”

I klass med Carolina Klüft och systrarna Kallur?
Fattar ni, det säger Miro Zalar, höjdhopparen, till mig, i samma mening som han nämner Carolina Klüft och systrarna Kallur..... Jag som knappt kunde hoppa över en tandpetare med mina stela ben när träningen började! Under 10 veckor hösten 2012 har Miro försökt ändra på den saken och nu hoppar jag lätt som en plätt över en hel hög - med tandpetare! Miro har tränat mig och mina arbetskamrater att få upp flås och styrka genom hård cirkelfysträning och konditionsträning. Både kondition och muskelmassa och ”mandelmassa” testades och mättes – före och efter träningsperioden – genom BIP-tester och Bodyscanning.  Avslutande tester visar att jag förbättrat mina värden men jag måste ändå ligga i ännu hårdare om jag vill bli kvitt ”mandelmassan.”

Vaddå ”mandelmassa???”

Mandelmassa är det som lägger sig runt midjan. Det som putar ut på fel ställen och gör att kläderna känns för små. I min vokabulär omfattar också ”mandelmassa” allt som är gott, fett och sött samt alla onyttiga drycker som jag gärna sväljer ner det med – för ofta och vid fel tidpunkt. Chips, bullar, kakor och chokladpraliner slinker lätt ner med O`boy, mjölk,  julmust (det bästa med julen?!), vin – rött som vitt som bubbel – eller kaffe, gärna med avec. Cognac t ex är både gott och nyttigt för en liten smutt kan lindra lätt ångest och heshet. 

”Mandelmassa” består också av allehanda pannacottor, creme bruléer, ostar, salamikorvar och goda spanska och italienska skinkor.Likaså kan en och annan pizza ibland rädda fredagsmyset efter en hård arbetsvecka. 
För all del – jag sväljer nyttigt också. Fastän jag tullar allt mer på de vegetariska matvanor jag haft under några år.Vi kan kalla det nyttiga för osötad mandelmassa - utan mandel. Jag äter mycket fisk, grönsaker, bär och frukt. Jag äter gröt och yougart och skvätter olivolja på det mesta jag förtär.  Men det är här någonstans jag lurar mig själv och går vilse bland kakor och laxfenor. Det blir fel på nåt obegripligt vis och jag sväljer för mycket. Av allt – så enkelt är det. Och jag tränar inte så hårt som den mängden kräver. Det säger i alla fall Miro – och jag tror på Miro.

Men Miro tycker också att jag är en stark, gammal kärring som är väl värd att satsas på ….. Han säger det på ett sätt som får mig att tro att det finns hopp för att även min gråa hästsvans kan – ja, om inte sväva precis - i alla fall skumpa lite häftigare och högre, där jag ångar fram.

Det finns ingen enkel väg
Miro har fått mig att fatta att det är mycket man måste stå ut med för att bli stor och stark. Man måste stå ut med svettstänk och svettsstank– sin egen, men framförallt andras. Man måste stå ut med de fisar som ibland blåser iväg och får manliga träningsbyxor att fladdra ikapp på gymet. Vi kvinnor har lite bättre kontroll tror jag eller passar kanske på att smygfisa i skuggan av någon stinkande muskelbyggare. Man måste också stå ut med träningsvärken som får en att gråta förtvivlat vid tanken på nästa träningspass. Att förvandla mandelmassa till muskelmassa kommer att göra ont och det räcker inte att lägga sig på en behaglig bekvämlighetsnivå.

Systrar och bröder - låt oss dagligen förena oss i djupa benböj under 2013!

”Om du inte gör något annat så gör 15-20 djupa benböj dagligen!” säger Miro. Och jag gör det  – nästan varje dag - fast det knastrar oroväckande i knäskålarna. Miro har ju sagt att det är bra. Och sen kan jag med gott samvete lägga lite extra mandelmassa i semlan för att jag gör det- heller?!

Hur som helst - det är gott att ha personer runt om kring sig som puttar på i livets uppförsbackar – såväl i motionsspåret som i livets guppiga spårbana.  

Om sommaren som försvann, om badabstinens och harpotoner...

Aktiviteten på min blogg är inte så hög. Just nu ägnar jag stor del av min vakna tid åt arbete – det gäller att hålla i gång till pensionen. Dessutom går det åt en del tid till att underhålla muskelmassan. På jobbet fick jag att erbjudande om ett friskvårdsprogram på 10 veckor som jag nappade på. Där ingår bl a ett pass med hård cirkelfys – lärarledd träning en gång i veckan (med Miro Zalar bl a som tränare). Samtidigt pågår det en stegtävling och snart är det jul!

Jag kan konstatera att semestern är över och tur är väl det. Hur skulle världen se ut om man hade semester för jämnan? ” Det vore kanske inte helt fel om man vände på hela rasket. ” - det är en tanke som allt oftare kommer för mig…..  Alltså arbeta 5 veckor och ha semester resten av året. På det viset skulle det ju också skapas fler arbetstillfällen….heller tänker jag fel? ?!?

Jag kan också konstatera att sommaren, som aldrig tog sig på riktigt, nu övergått till höst. Jag har absolut inget emot hösten – det är min bästa årstid. Men jag känner mig lite lurad på årets badsäsong.  Jag är inte så väderberoende, har inga stora krav på vare sig badtemperatur eller badstrand – det mesta är badbart. Kommer man i så kommer man upp. Men i år har liksom omständigheterna runt omkring själva blötläggandet ändå inte stämt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag kom aldrig i gång med badandet som jag brukar. Premiärdoppet ägde rum  21 maj – betydligt senare än normalt. Men sen blev det inte så mycket mer. Något enstaka dopp men inga långa lata dagar vid havet med bok och gott fika. Inga långa simturer, inga sena kvällsdopp. Om det inte blåste så regnade det och det var inga direkta värmeböljor att tala om. Nu lider jag av badabstinens som jag försöker bota så gott det går. Ett och annat snabbdopp i havet har det blivit både i september och oktober. Och ett bad under stjärnhimlen i Lisas och Henriks vedeldade badtunna kan också lindra abstinensen. Så länge det inte finns is så finns det hopp….

Det är svåra val man ska göra i livet nu för tiden. Det var mycket enklare förr?! Alternativen var i alla fall inte så många. Det var liksom antingen eller. Det var sommar eller vinter och däremellan höst eller vår. Det var Colgate eller Pepsodent. Saab eller Volvo. Beatles eller Rolling Stones. Salt eller peppar. 

Nu i klimatförändringens tider kan jag bli osäker på vilken årstid som råder och att välja tandkräm kan ta sin tid. Det finns hyllmetrar med olika sorter. Med fluor eller utan. Randig eller enfärgad. Blekmedel eller inte. Med eller mot ilningar. Det kan bli lite tröttsamt att ha så mycket att välja emellan.

Nu måste man till råga på eländet också välja ringsignal och alarmsignal på sin iPhone. Förr hade man en elak väckarklocka av plåt tickandes på sängbordet så man knappt kunde sova. Och när man äntligen somnat så ringde den så gällt tills öronen grät. Oavsett om man dängde klockan i väggen så fjädrarna rök, kastade ut den genom fönstret eller hur man nu fick tyst på den – upp kom man.  Att snooza var det inte tal om.

Fråga mig inte varför, men efter semestern har jag vaknat upp till harpotoner varje morgon! Förmodligen på grund av någon form av handhavandefel när jag skulle välja signal. (Läs: bristande teknisk förståelse eller ingen ork, lust eller tålamod att läsa manualer.) 

Varje gång som harpotonerna ljuder är förvirringen lika stor. Har jag ”kastat in handuken” under natten, kilat runt hörnet, ställt undan skorna eller tagit ner skylten? Eller är det bara helt enkelt dags att gå upp, borsta tänderna med den nogrannt utvalda tandkrämen och gå till jobbet?!  Än så länge har det handlat om att gå till jobbet…..och det får man ju vara glad åt. Kanske blir det ännu roligare om jag lyckas ladda ner en något mer hoppfull och uppiggande väckningssignal.  För än vill jag hellre dansa upp ur sängen till Elton John eller Ul Lundell än till harpotoner. Och det finns inga gränser för vad man kan göra med sin iPhone har jag förstått - det gäller bara att komma på hur man gör.  

Om min försvunna IPhone.....

Semester – överskattat fenomen heller……det ska jag återkomma till i min blogg längre fram. När jag landat ordentligt i min ledighet. Men nu har jag det äntligen. Ledigt allså. Och jag kan förstå nånstans, att i år är jag kanske mer i behov av att avhålla mig från kommunalt arbete, än tidigare år. Under några veckors tid – närmare bestämt fyra och en halv vecka – ska jag göra andra saker. Bringa ordning i röran hemma t ex och jaga mördarsniglar. Knappast upphetsande men nödvändigt?!

Jag har speedat på - med väldigt mycket - denna våren. 7,5 högskolepoäng t ex gjorde mig kanske inte så mycket klokare men "sög" ändå en del. Jag får allt svårare att förhålla mig till slimmade ekonomier och allt vad det innebär i vård och omsorg. Det är lite moment 22 att få ihop hela paketet. Visst kan jag gneta på i mitt jobb, vara envis och seg som få. Men i vår har jag kanske mest varit seg. Allt har känts så himla trögt och samtidigt så obehagligt välbekant. Har jag inte gjort det här förut? Diskuterar vi inte samma frågor nu som för 20....30 år sedan? När sådana tankar dyker upp blir jag lite trött.

Som jag har längtat efter att få göra ingenting - mer än att växelvis förflytta mig från badstranden till hängmattan. Nu är jag där. Ja, inte på badstranden för där är det otäckt så blött även på land. Och nån hängmatta har jag inte införskaffat – hur skulle det se ut? I det väderkaos som råder. Men jag är i semestertillstånd - visst är jag det.

Sista arbetsdagen inför semestern är kanske det bästa med hela semestern. När mitt kontor är städat till oigenkännlighet och hela skrivbordsytan ligger blottad för världen. Inte ett papper på fel plats – i fall man inte öppnar lådor och skåp vill säga. Lite panikstädning blir det ju alltid till slut.

I tisdags när jag skickat mitt sista mail, lagt in alla frånvaromeddelanden och slutligen insåg att nu ville jag verkligen inte en timme till så sa jag ”morsning och godbye” till mina kollegor. På på lätta fötter sprang jag ner till min cykel. Sekunden därefter var jag tillbaka på mitt kontor. Min IPhone – min privata alltså – var fanns den?? Obegripligt borta var vad den var! Jag hade ju använt den flera gånger under dagen eftersom jag redan lämnat min jobb-IPone till vikarien. Det kunde kollegorna konstatera och som hjälpsamt engagerade sig i jakten på denna fantastiska, men ack så spårlöst försvunna teknikpryl.

"Har du kollat i väskan," sa min strukturerade kollega. "Ja," sa jag, "där är den inte!"  "Kolla igenom alla fickor och kolla din ryggsäck en gång till, töm ut hela innehållet," envisades kollegan. "Sen går vi igenom postrummet, kylskåpet och sekretesstunnan." Jag förstod att hon inte riktigt litade på var jag lägger ifrån mig mina prylar och inte heller på min förmåga att leta.
"Det är lite typiskt dig," sa hon medlidsamt och försökte dölja sitt leende.
"Är det?" tänkte jag "njaeäa....öh….det är det väl ändå inte?!" Visst letar jag efter olika saker ibland….ganska ofta….och glömmer, förtränger och förväxlar datum för möten och så – men man är ju inte mer än människa……ett uttryck som jag inte riktigt har tagit ställning till för övrigt.

Nåväl, kollegan gick i genom i sin egen väska. Det har nämligen hänt förr att jag lagt mina saker där av någon outgrundlig anledning. Men sökandet var resultatlöst. Vi fick helt enkelt ge upp det. 

Jag är inte mycket för teknikprylar men jag fick lite panik av tanken att jag skulle behöva genomleva sommaren utan Wordfeu och alla andra möjligheter och finesser som denna makalösa manick kan erbjuda.  

Jag insåg att ett glas vin och lite mat skulle underlätta. Lunchklockan hade för länge sedan passerat "gå."

Än en gång sa jag ”morsning och godbye” till kollegorna. 

"Ring om du hittar den," fnissade kollegan. Och det gjorde jag. Hittade den alltså! Och ringde kollegan. För den låg i en plastpåse i cykelkorgen där jag smugglat ner lite ”jobb” ifall jag skulle få tråkigt nån dag under semestern.

Då började det regna. Stora droppar! Och flera stycken samtidigt! Jag slank in på Harry´s som planerat. Två glas rosévin och en tapastallrik fick mig i god stämning. Jag kände mig härligt syndig och lättsinnig. När solen åter letade sig in bland barstolarna gick jag på glada ben ut till min cykel för att fortsätta färden hemåt. I cykelkorgen ligger min IPhone! Och där har den legat en stund -alldeles ensam och ostulen, bara lite regnvåt - medan jag krängt vin och mat på krogen en tisdageftermiddag i juli. 

Dagar då jag hjälmlös cyklat till jobbet har jag ofta studerat  hur cyklisterna tar sig ut med sina bepansrade skallar. Ingen har väl precis varit till sin fördel. Konstateras kan att många är lika korkade/fåfänga som jag.

Men eftersom jag hade svårt att hitta nyckelhålet till cykellåset denna sköna dag bestämde jag mig för att säkra hemresan. Jag plockade fram cykelhjälmen ur pakethållarens plastbox och tryckte den över pannbenet. Två glas vin på eftermiddagen kan få vem som helst att tappa omdömet!  Det där som sägs att ”allt pryder en skönhet och inget misspryder en ful” det gäller inte cykelhjälmar. Ansiktet blir liksom förvrängt och förlängt. Och om ni tyckte er se en älg - utan horn - på en skramlig cykel längs Borgmästarekajen på eftermiddagen den 17 juli så hade ni förmodligen fel – det var med all sannolikhet jag på väg från jobbet mot semester. 

Om att kvalitetssäkra barn och barnbarn.....

Det mesta kan man nog strunta i att kvalitetssäkra. Lite spänning i tillvaron kan t o m pigga upp den fegaste.  

Men barn och barnbarn borde man ändå kunna kvalitetssäkra. Från pest och allehanda faror och naturkatastrofer. 

Sonen t ex, som förvisso inte är något barn längre - 26 år som han blivit - men lik förbaskat mitt barn - fick diabetes på midsommardagen. Insulinsprutor och blodsockerkontroller är definitivt inget man önskar sig. Inte värsta katastrofen - det finns värre farsoter har vi konstaterat. Men tillräckligt för att ett modershjärtat ska kunna brista och för sonen att inse att nu krävs det lite ordning både i skafferiet i motionsspåret.

Nu behöver han få lite koll på när och vad han tuggar i sig för att må väl. Det kommer att ta lite tid för honom, tror jag, att vänja sig vid det.  Frukost har ju t ex inte ingått i sonens måltidsvanor sen han blev myndig. Han uppskattar god mat om den serveras honom men hans egna intresse för matlagning sträcker sig inte så mycket längre än till Mamma Scans köttbullar och snabbmakaroner. Många mackor, många kebabpizzor och hamburgare har passerat hans gomsegel i sena natten. Det finns dagar i sträck, har han berättat,  då han glömt att äta! För han är som mest aktiv på natten.  Nu blev han sjukskriven hela sommaren för nattjobbet  på Grenåfärjan var inte lämpligt i nuläget sa doktorn och Stena Line hade inget  annat att erbjuda.  Så sommarjobbet gick åt pipsvängen och därmed välbehövlig  ekonomiförstärkning till studielånet.  

Och Olivia – hur kvalitetssäkrar man små livliga barnbarn när de i sin iver skall upptäcka världen? För då går det undan och snubbelrisken är stor så stor. Det borde vara förbjudet för barnbarn att slå sig. För skriet som uppstår i fallet och tårarna som skvätter kan få den bästa vattenspridare att blekna och det mest förhärdade hjärta att förvandlas till gele! Skulle man kunna vaddera in henne i rosa bommul? Så att ingen grusgång i världen någonsin skulle skrapa hennes små knän och inga dörrar klämma hennes fingrar. Därtill kanske spinna en skyddande kokong runt hennes lilla kropp så att inga myggor eller brännässlor kom åt det späda skinnet. 

Nej, man kan nog inte kvalitetssäkra sig för livet. Och hur kul skulle det bli?!? Livet tuffar på och klämmer oannonserat - och ibland skoningslöst - in sina käppar i livets cykelhjul oavsett om det passar sig eller inte. Lite håll om, en famn och ett knä och gröna plåster med giraffer på räcker ganska långt. 

Om min kvalitetssäkrade bil

Jag har snöat in på kvalitetssäkring för tillfället. I väntan på att jag skall hitta den optimala cykelhjälmen så kör jag bil. För säkerhets skull. Min bil är – i alla fall delvis - kvalitetssäkrad skulle jag vilja påstå. Den kan förvisso uppfattas som  skamfläck i Wolksvagensvärlden om man bara ser till dess yttre.

För den är ju rostig och har sina små skavanker  här och där. Framrutan är spräckt och den saknar rattmuff. Den står inte pall för att backa på en byggkontainer utan att bagageluckan blir rejält tillknycklad och bakrutan går i tusen bitar – jag har testat. Men den var ändå fullt körbar och närmare drömmen om att äga en cab har jag nog aldrig varit.

Förutom den händelsen så är det bara två fartöverträdelser och några felparkeringar som belastar min långa bilförarkarriär. Jag är ganska road av att köra bil och hyfsat bra på det dessutom. Det sa i alla fall min bror när han och jag körde till Jämtland en gång.  

Min lilla Polo må se ut som en åldrad nyckelpiga men bangar inte för att susa förbi både Volvo och BMW om det behövs. Den är attans så pigg, hyfsat miljövänlig/bensinsnål – det vill jag i alla fall försöka intala mig – när det dåliga miljösamvetet skaver för att jag inte alltid cyklar eller åtmindstone åker kommunalt.

Jag anser mig för det mesta inte ha tid att till att städa och putsa på bilar – tyvärr – för det är ju både korkat och oekonomiskt. För visst är det trevligt med en välstädad och nyvaxad bil som omväxling. Men jag tänker att det bör ifrågasättas ur kvalitetssäkringsynpunkt.

  

Jag får ibland frågan om varför det ligger en bärplockare och en bikini i baksätet på min bil mitt i vintern. Eller varför det ligger ett par randiga tumvantar och en mössa på golvet där bak i midsommartid. 

Var haren har sin gång vet man ju aldrig och frågan är om man kan vara så säker på var min Polo har sin gång heller.  

Det har hänt att jag på väg hem plötsligt befinner mig halvvägs till Rödeby för att jag missade att svänga höger vid Maxi. Och man vet ju aldrig om, eller när man passerar en lingonskog eller en inbjudande badvik. I dessa klimatförändringens tider kan man dessutom råka ut för de mest oväntade väderomslag. Vad jag försöker säga är att jag anser att det finns en risk med att säsongsanpassa bilens extrautrustning.  Jag rör den därför så lite som möjligt.  

Jag trodde i min enfald att bilar som saknar både centrallås och aircondition inte heller var försedda med Airbag. Men det står så på ratten. Jag vet inte om det stämmer, för jag har ju inte kontrollerat om det funkar – men det känns ändå tryggt att det står så. I airbagutrustad bil kan man känna sig både säker och välfriserad utan hjälm.

För övrigt finns i baksätet på min bil allt från hårspännen till tomma pärmar – vad man nu ska ha dom till. Där finns en filt och ett sönderblåst paraply.  Hellre ett sönderblåst paraply i handen än en trasig vindrutetorkare?! 

I dörrarnas sidofack finns pennor, begagnade parkeringslappar torkade Savetter, godispapper , äppelskruttar mm mm. Där finns också en almanacka från 2010 ifall jag skulle behöva dra mig till minnes vilken veckodag julafton inträffade det året.

Som ett ytterligare bevis på att min bil är kvalitetssäker så kan nämnas att vintertid vid sträng kyla så går inte dörrarna att öppna inifrån. Ibland går det att veva ner vidrutan och sticka ut handen och öppna från utsidan om ni förstår vad jag menar. Men bara ibland. Annars får man dra på sig mössan och vantarna och krypa in under filten och knapra på ett äppelskrutt i väntan på att solen tinar upp låssystemet.