Lite skryt.....!

Yes!!!! Första avsnittet "Värdegrund" är nu klart i min utbildning och jag är godkänd både i de olika diskussionsdelarna samt min lilla inlämningsuppgift. Som jag fick in i tid - flera minuter för tidigt....ja, flera timmar t o m. Nu väntar nästa del: Etik och humanism. Hej och hå!

Om bakmaskiner och mors välbefinnande....

På tal om mycket att göra….Jag gör allt för att komma undan min inlämningsuppgift?! Se tidigare inlägg idag.... Jag var bara "tvungen" att kolla min privata mail och upptäckte att det var ett tag sen sist. Jag tolkar det som att jag just nu har lite för mycket på gång. Jag blev lite förvånad över alla mail som rasslade in i mailboxen. Mitt bland nyhetsbrev från Gudrun Sjöden, Bukowskis, Stay Friends och Norrgavel m fl så fanns mail från alla mina syskon.
"Nu har bardomshemmet brunnit upp" var min första ologiska tanke! Vet inte varför just den tanken rann upp i skallen. Bardomshemmet är förövrigt sålt för flera år sedan.
Men jag blev ändå oerhört lättad när det blev uppenbart att det inte rörde sig om det hus där jag först såg dagens ljus, utan om en "bakmaskin" från anno dazumal! Som min syster lagt rabarber på. Bakmaskinen, tillhör min mamma 93, men är nog inte riktig lika gammal. Min syster som lagt beslag på den ville för övriga syskonskaran nogsamt förklara att hon bara ämnade ”låna” den eftersom hennes kollapsat. Vi skulle på intet sätt få för oss att hon roffat åt sig denna antikvitet.
Att mamma förses hembakt är ju helt underbart. Ingegerds bullar är "outstanding!" Dessutom ser hon till att mamma – förutom bullar och bröd – får sina tvätt tvättat, struken och manglad. Förutom det får mamma lite extra tillsyn då och då utöver hemtjänstens insatser. Så vad gäller att ”låna/roffa åt sig” gamla hushållsassistenter så har jag absolut inga synpunkter eller invändningar. Jag har redan en, men vill ha en ny och modern! Helst en, som med en enkel manövrering, funkar dygnet runt, både vad gäller bak och välstädat.....
Det är lite svårt att inse att mamma - i något avseende - inte är mamma längre. Att hennes minne fördunklats och att hennes fem barn inte finns så påtagligt i hennes värld längre. Barn och barnbarn har ju varit hennes liv och nu kan hon inte längre hålla oss isär utan nu blandar hon i hop oss, både med varandra och med andra. Telefonsamtalen blir kortare och fattiga på sitt innehåll. När hon inte får ihop samtalet, säger att hon inte hör, att det måste vara något fel på telefonen eller ledningen och så lägger hon på…..
Eller andra gånger när man pratat väder och vind och jag förstår att hon inte vet vem hon talar med så kan hon hålla god min och snabbt avsluta samtalet med att jag ska ”hälsa till alla hon känner.”
Men än så länge känns hon glad och nöjd och vi får glädja oss åt just det, att hon upplever värdighet och välbefinnande i sin egna, ordinära bostad trots sin höga ålder. Det må låta som ett yrkesskadat uttal men som hennes yngsta dotter säger och menar jag det av hela mitt hjärta. Hon är värd varendaste bulle.

Om inlämningsuppgifter, taskig planering och på gränsen till benskör

Man är den man alltid varit eller…?!? Ett gränsfall för det mesta.....varken bäst eller sämst, varken rik eller fattig, frisk eller sjuk, i tid eller otid....
Jag tycks nästan alltid ramla tillbaka i gamla vanor av icke rekommendabelt slag - handlöst och huvudstupa.
Inlämningsuppgift nr 1 skall vara inlämnad i dag 120304. Visserligen inte förrän kl 23.59 men ändå. Jag har ju gått och blivit student igen. På äldre dar….Jag är åter inskriven vid Uppsala universitet och cirkeln är sluten. På kvartsfart visserligen - men ändå. Det är mer än jag trodde och farten är mer än tillräcklig för att det ska svindla för ögonen, som i en bättre åkattraktion på Liseberg eller Expo Norrs nöjesfält.
Kursen heter ”Att förstå och leda utifrån den nationella värdegrunden för äldre, 7,5 hp.” Det handlar om att införa värdighetsgarantier inom äldreomsorg. Bäst att pass på medan man har chansen. Snart behöver jag garantierna för min egen del.
Man kan med viss rätt ifrågasätta om jag fullständigt tappat omdömet. Jag är 60+, har svårt att få tiden att räcka som det är ändå. Och så går jag och lägger mig igen. Vid universitetet i Uppsala. Jag har ju ”legat” där förr. År 1970 närmare bestämt.
För på den tiden ”låg” man vid universitetet. Varför man sa så vet jag inte. Kanske har det med sista april och den traditionella mösspåtagningen att göra. Den dagen fanns det nog en och annan överförfriskad student som bokstavligen låg vid universitetet – utan förmåga att ta sig upp och rusa med strömmen ner för slottsbacken.
Hur som helst – då liksom nu – var/är jag bra på att skjuta upp saker. I alla fall när det handlar om ansträngning och motprestation. Min bekvämlighet känner inga gränser. Och nu ligger jag alltså lite efter i kursplanen.
På 70-talet satt vi med koffeintabletter för att hålla oss vakna natten innan tentan och läste Goethe och bläddrade febrilt i tyska grammatiken. Det är inte mycket som förändrats tyvärr, förutom att nu dricker jag kaffe.
Fast det är inte riktigt sant det där att jag skulle ligga efter i kursplanen. Det är nog mer en känsla. Jag är fortfarande på banan, men hänger lite på gär´sgår´n skulle man kunna säga. Än är det ju tid kvar till midnatt. Till mitt försvar för min taskiga planering brukar jag säga att jag jobbar som bäst när vargarna flåsar mig i nacken och då kniven trycks mot strupen. Fast det är heller inte riktigt sant och jag blir lite trött på mig själv. Att jag inte lär mig att planera bättre. Om inte annat för att hålla magsyran och stresshormonerna i schack och balans.
Nu är jag som jag är och har suttit vid datorn sedan tidiga ottan. Ont i ryggen av mina bensköra ryggkotor och/eller uråldrig kontorsstol.
Lite svårt med koncentrationen ska erkännas. Det finns mycket som distraherar mer än ryggont i vårens tid. Jag har sett solen gå upp och beskådat och lyssnat på marskatterna som redan är i full gång. Fågellivet är aktivt. Det flygs kors och tvärs och knoppar brister så det knakar.
Sen är det ju Wordfeud som man måste hålla koll på. Jag har nyss blivit med iPhone och inte hunnit tröttna än……
Bloggen ska hållas vid liv. Olivia vill leka med sin mormor emellanåt - eller om det är tvärtom...
Som om inte det räcker har jag även en begynnande benskörhet att ta hand om.
När det gäller benskörheten så är den nu mätt med senaste teknik och resultatet vetenskapligt utvärderat. Resultat kom som ett brev på posten - bokstavligt talat - med bilder och allt. Fem ryggkotor och en höft är i gränslandet. Jag är betraktad som ett ”gränsfall” -befinner mig i området som benämns osteopeni, alltså steget innan osteoporos. Rekommendation är D-vitamin och fysisk aktivitet i stora doser. Och det är jag redan hyfsat bra på. Spinning, gympa, gym och promenader är trots allt hyfsat frekventa i min ansträngda tidsplanering. Fler vandringar i solen både nära och fjärran känns onekligen som en god och alternativ medicin.
Min planering och ambition idag är att min inlämningsuppgift skall vara klar senast 23.58 men först måste jag äta en rejäl frukost och se till att jag får min beskärda del av D-vitamin och motion i vårvädret.

Om årstider och mina vårkänslor....

”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv” sjunger Lars Winnerbäck. Jag kan bara instämma! Så här när det börjar våras är det extra besvärligt. Vågar man säga högt att man inte gillar våren utan att för den skull bli betraktad som en ”mörkrets kvinna” med onda avsikter.
Gillar och gillar - alla årstider har väl sin tjusning, även våren antar jag. Men jag har svårt för mellanlägen helt enkelt. Lägen när det varken är ”på” eller ”av”. Varken sommar eller vinter. Jag har svårt att hitta rätt. Det krånglar till det i min redan tillkrånglade och tidspressade värld. Man vet inte från den ena till den andra dan vad som väntar - inte i södra Sverige iallafall. En dag är det 7 plus och nästa dag 7 minus. Den snö som äntligen kom för nån vecka sedan hann regna bort veckan därpå - innan jag fick fart på mina skidor.
Man vet inte om det är långkalsingar eller knästrumpor som gäller. Luva eller snuva. Handsprit eller kräksjuka…
Våren blir för mycket, lite väl krävande i min bekväma värld. Ont i ryggen kan jag få utan att vårstöka i alla vart endaste skrymsle. För det är mycket som skall samlas ihop i olika högar och fixas på olika sätt. Cykeln skall servas och vinterdäcken bytas på min lilla rostiga Polo. Som behöver vårstädas?! Tyckte någon "pedanttant" som jag var vänlig nog att bjuda på skjuts häromdagen. Att det ligger en bikini, en bärplockare, ett paraply och ett par sandaler i baksätet och inväntar sommaren är inget större problem för mig.
Talgoxarna som vrålar av lust och våryra däremot kan däremot vara ett problem och fresta mitt tålamod när jag ska försöka tänka klart. Som om det inte är nog så kommer snart alla pollen irriterar ögon och täpper till luftvägarna.
Den elaka och obarmhärtiga vårsolen vill jag bara inte nämna. Likt provhyttens artificiella belysning, som jag talat om i tidigare inlägg, avslöjar vårsolen all lort och skit som höstmörkret och julljusens sken så skickligt och skonsamt döljer.
I Jämtland där jag föddes var det lite annorlunda. Och inte så komplicerat. I mitten av februari kom vårvintern. Det var en mix av två årstider som tilltalade mig.
Man kunde välja mellan att sitta på ett renskinn i snödrivan och skala apelsiner och dricka varm choklad eller att sitta vid köksfönstret och invänta ”trollslaget.”
Min mamma sa nämligen att våren i norr kom som ett trollslag – och det slaget ville man inte gärna missa. Mamma visste vad hon talade om. Hon hade i sin ungdom upplevt andra vårar - av den långsamma, utdragna sorten - när hon tjänade som hembiträde i en lärarfamilj i Grödinge, utanför Stockholm. Jag fick aldrig riktigt kläm på vilken hon tyckte var bäst. Hon var nog lika lyrisk över båda sorterna.
Egentligen var det inte våren som kom i detta trollslag i norr. Det var sommaren. Från vinter till sommar på några sekunder.
Det fanns inga musöron på jämtländska björkar. Björken blev grön med en gång och där med basta.
Blåsipporna stod plötsligt som spön i Nissebacken och tussilago, gullvivor, liljekonvaljer blommade på en och samma gång. Inga krävande och överdådiga rabatter som pockade på skötsel. Enstaka påskliljor och tulpaner som klarat sig från frost och sorkar sträckte sig stolta mot solen. De härdiga äppelträd som planterades i slutet av min barndom, växte långsamt och behövde aldrig klippas vad jag minns.
Pappa krattade snabbt ihop fjolårslöv och brände dom tillsammans med lite sopor och gammalt gräs. Och så var trädgårdsarbetet klart.
Första maj åkte sommarjackan fram. Och snart var sommaren ett faktum. Med mygg och knott och långa och ljusa nätter. På midsommarafton satt jag med mina kusiner - spiknyktra - på mjölkbryggan och dinglade med benen. Transistorradion spelade Alma Cogans "Tennessee Waltz" så det ekade ända bort mellan Oviksfjällen. Man badade oavsett väder och vind. I alla fall gjorde jag och pappa det. Inte i Medelhavet eller Genesarets sjö utan i Hornsjön eller Singsjön eller nån annan liten skogssjö eller fjällbäck så fort isarna gått upp. I Storsjön badade vi aldrig. Inte så mycket för att den var för kall utan för att den inte var ren nog tror jag.
Sen följde en kort och färgsprakande höst. Den började i slutet på augusti. I oktober satte vägförvaltningen upp snöskärmarna längs vägarna som skulle förhindra att vägarna drev igen och därmed möjliggöra bl a Konsumbussen och post-Gustafs framfart.
I november började vintern på fullt allvar. Lovvikavantar, mössa och kalasbyxor/långkalsonger blev aldrig ifrågasatta efter första oktober. Ingen ville frysa ihjäl helt enkelt.
Det var snö och rimfrost på julafton, soligt vårvinterväder på påskafton och midnattssolen sken dygnet runt på midsommarafton. Och så höll det på – år efter år – that´s it.
Även om det nu är så att jag inte har våren som favorit bland årstiderna, så måste jag medge att det spratt till i hjärteroten häromdagen. En krokus hade letat sig upp ur jordens mylla! Att sedan krokusknoppen vid närmare betraktande - och med välputsade glasögon - visade sig vara ett uttjänat IKEA-batteri, förtog inte själva glädjesprättet. En spirande längtan till sommar och ljumma bad yttrade sig i en litet försiktigt nynnande där talgoxen inte var sen att klämma i från äppelträdets kala gren.

Om billiga byxor och felparkering

Dumsnålhet är mest av ondo. Det har jag ju redan konstaterat i mitt förra inlägg. Det smärtar mig att erkänna, att jag trots den vetskapen ändå är just dumsnål allt som oftast. Och det har sitt pris.

I går t ex kostade det mig 700 spänn. Hutlöst! ”Prislappen” satt på bilrutan. Visst - jag hade felparkerat. Det erkänner jag. På en motorcykelparkering utanför konserthuset.

Lite svårbegripligt varför man har lagt en motorcykelparkering just där. Jag har parkerat min lilla rostiga Polo där många ggr när jag gjort snabba ärenden i närheten. Det har alltid funkat. Där finns alltid gott om plats och jag har aldrig sett en endaste motorcykel där. Dessutom har jag länge gått i tron att parkeringsvakterna i stan blivit bortrationaliserade i nån omorganisation.

Det har gjort att jag i min dumsnålhet blivit allt djärvare. Jag har chansat hej vilt och sparat in en och annan krona. I all fall när jag har lite bråttom och inte har tid att parkera i andra änden av stan. Jag vet – det är inte rätt att låta bli att betala sin parkeringsavgift – men även solen har sina fläckar. Och om jag får tycka nåt så är det inte helt fel att bortrationalisera lapplisorna.

Som i går då. Jag var stressade vid lunchtid. Jag behövde både få i mig välbehövlig näring för att orka med resten av dagen. Men det var också livsnödvändigt att hinna med att slinka in på ”Kronan” - en av stadens gallerior – för att snabbt köpa ett par billiga byxor som jag provat ut tidigare.

Ibland kan jag vara påfrestande velig och omständlig. När jag skall investera i kläder t ex. Jag provar och provar tills jag är helt matt. Sen behöver jag några dagar på mig för att bestämma mig. Och tänker man efter så är det inte så mycket man behöver.
Handen på hjärtat – hur många byxor behöver man egentligen? Har jag verkligen behov av en tröja till? Och ska den också vara svart? Jag har ju bestämt mig för mindre svart och grått nu när håret står för den grå kulören.
Dyrt eller billigt – vilket är bäst? Det kan variera. Min dumsnåla egenskap ligger i ständig beredskap.

Egentligen tycker jag nog att kläder borde vara gratis. Man borde införa klädskatt och endast få kvittera ut de kläder man behöver från "Statliga klädesmyndigheten" den "ull och lull" som krävs för att skydda våra känsliga – och skabbiga - kroppar från väta, värme, kyla och skadliga ultravioletta strålar.
Unisex, one sice! Klimatsmart så klart, fair trade och ekologiskt. Måhända lite trist och tråkigt men praktiskt, miljövänligt och tidsbesparande.
Man skulle kunna sova en halvtimme längre om mornarna. Inget velande om vad man ska ha på sig. Tiden i provhytten t ex skulle minimeras – ljuva tanke. För finns det någon belysning som är mera avslöjande än just ljuset i en provhytt? Varenda pormask och skavank, varendaste liten fettansamling och minsta skäggstrå blir obarmhärtigt synliggjord och liksom förstorad i kvadrat. Man kan få ångest för mindre.
”Det där kan väl ändå inte vara jag” tänker jag alltid och ser mig ängsligt om kring. Snabbt registrerar min hjärna att där finns bara plats för mig och en samling dammtussar på denna minimalistiska yta som provhytten utgör. Den sladdriga, blekfeta och oproportionerliga kroppen i spegeln tillhör alltså mig. Skönt på sätt och vis. Man vill helst vara ensam när man försöker få kroppen att förhålla sig till olika storlekar, former och färgskalor.

När jag så kom hem med min P-bot skavandes i väskan visade det sig att byxorna var för små och tröjan för grå. Jag lämnar tillbaks dom i morgon. Betalar min P-bot med pengarna jag får tillbaka. Och på något underligt vis så har det hela nästan gått med förtjänst heller har min dumsnålhet spelat mig ett spratt……

Om trasiga fingertoppar, slickepottars värde och om konsten att ”göra en tavla” och hålla sig på benen

En och annan tavla har man onekligen gjort i sitt liv. Både i bemärkelsen ”göra bort sig” liksom i konsten att mera bokstavligt och medvetet försöka ge sig på själva konsten att göra en tavla. Jag har gjort både och. Och kan konstatera att jag lyckas bättre med att ”göra bort mig” på olika sätt än jag lyckas på det konstnärliga planet. Att kunna styra pigmenten dit man vill i mina trevande försök att måla akvarell är sannerligen en konst.

Däremot är det ingen konst att trasa sönder en fingertopp i en stavmixer. Kanhända i brist på gott omdöme men snarare för att jag uppfostrats med mottot att sparsamhet är en dygd.
Min mammas heligaste köksredskap är helt logiskt slickepotten. Om det är nåt hon har synpunkter på så är det just slickepottens effektivitet. Med en dåres envishet försökte hon uppfostra och övertyga sin yngsta dotter om värdet av slickepottens skrapförmåga. Jag kände mig som en slösaktig och misslyckad dotter som bara hade såna med stela och oföljsamma ”skarpblad” eller helgjutna i hårdplast i mitt hushåll. Hur hårt fick hon inte slita i mitt kök p g a denna brist på dugliga husgeråd. Men mamma var inte den som gav upp så lätt när hon var som mest i sitt esse. Hon köpte därför upp sig på ”prima vara” på Expo Norr i Östersund eller möjligen på "Jonssons" i Brunflo - eller ICA Supermarket som affären heter i modern tid. När mamma kom på besök hade hon så gott som alltid en fulländad slickepott i bakfickan :-) för att vara på den säkra sidan.

Hon är inte snål min mor men allt ska tas tillvara på. Skrapas ur, vändas ut och in och återanvändas. En sann miljökämpe - långt innan sopsorteringsstationerna var påtänkta.
Jag säger inte att det var mammas fel att jag trasade sönder fingertoppen med stavmixern mitt i rötmånaden i somras. Och ännu mindre skyller jag på Olivia som skulle åtnjuta nymixad magopuré. Detta var helt och fullt min egen dumhet.
För det första så hade jag inte där inne i stavmixerns allra heligaste inre att göra. Även sparsamheten har en gräns. Dumsnål kallas det.
För det andra borde jag, vid min ålder, ha vett att dra ut kontakten innan jag ger mig hän åt att ta vara på allt. Eller använda en slickepott, modell smalare. Med vänsterhanden i högläge, fingret inlindat i kökshanduken körde jag med enhandsfattning - och med livet som insats - till vårdcentralen och fick det lagat. Nageln har växt till sig med tiden och nu väntar jag bara på att återfå känseln.

På tal om känsel – det har jag gott om i min vänstra fot just nu. Det bultar och det bankar. Det är väl inget att sjåpa sig för precis men plötsligt händer det liksom stup i kvarten. Och tanken ligger inte långt borta - vad blir det härnäst. En fingertopp i juli, en bruten axel i december och så idag en stukad fot. Försökte mig på konsten att ta mig nerför en trappa utan att nudda de sista två trappstegen. Jag vet inte riktigt vem jag tror att jag är. Jag är ju inte stuntman eller cirkusartist. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att jag har varit smidigare i mitt liv. Jag kan inte flyga. Jag kan ju knappt gå…..definitivt inte just nu…..Men jag är vid gott mod och försöker tänka positivt. Rehabiliteringen av armen har gått över förväntan, fingertoppen helt OK och ”en spik i foten” som Hasse Alfredsson sa, är ju blaha, blaha - om man betänker allt annat elände här i världen. Huvudsaken är att man är hel och ren – ifall man hamnar på akuten….

För övrigt har jag nu för avsikt att ta upp mitt bloggande igen. Den som bloggar mixar inga fruktpuréer och snubblar förhoppningsvis inte. Så länge som man sitter vid tangentbordet i alla fall.

Våraning och vårångest....

Våren kan vara på väg. En ljusgul februarisol lyser på himlen idag. Detta faktum borde väl glädja mig – men som den vintermänniska jag är så sörjer jag den snö som håller på att försvinna. Den snö som under en tid har brett ut sina milda, vida snöflingor över folk och fä och så effektivt och vänligt dolt kvarglömda trädgårdsmöbler, krukor och krattor under ett vitt pösigt snötäcke.

En olustkänsla gör sig påmind. Den handlar inte bara om de fina skidspåren som försvann nästan lika fort som jag hann få ordning på min skidutrustning. Det handlar också om att den vita, vilsamma vinterträdgården håller på att förfulas. Och pockar på att den vill förvandlas till en grönskande oas. Och det sker inte utan svett och möda. Löv skall krattas, gräs och buskar klippas. Frukträd skall beskäras enligt konstens alla regler. Trädgårdsavfall skall samlas ihop och köras bort……ingenting sköter sig självt.
Jag har svårt att få till det. Inte för att jag är totalt ointresserad men jag saknar tid för både grävande och ogräsbekämpning. Därtill är jag en smula bekväm.


Jag har slutat att bläddra i trädgårdstidningar. De ger mig verklig ångest. Alla vackra bilder med råd och tips hur man får pioner att bli extra blommiga och bonniga gör mig deprimerad. Liksom förföriska bilder på skuggiga gröna rum dit välkrattade gångar leder mellan välplanerade rabatter och konstgjorda dammar med sprattlande guldfiskar i. För att inte tala om bilder med orgier av blommor och grönt som ser så där trivsamt vildvuxet och oplanerat ut.
Jag vill gärna ha tillgång till dessa svalkande gröna oaser där hängmattan alltid är ledig. Där tanken blir fri och själen får ro.

Mina trädgårdskunskaper är inte mycket att skryta med. Jag vet att man skall klippa rosorna när musen har björköron – eller hur det nu var. Men klängrosen på hörnet dog ändå förra våren så där hjälpte inga örsnibbar av något slag. Ej heller någon sekatör - ens i rättan tid.



Jag vet också att man måste hålla efter sin humle innan den brer ut sig alldeles för våldsamt. För då kryper den in under takpannorna och snärjer in sig i stuprör och hängrännor. Eller blir till slingrande snubbeltrådar på markteglet. Men jag gillar humle, så den tuktar jag nån gång när jag har långtråkigt. Det är tacksamt med humle. Den växer och gror utan att man behöver anstränga sig en endaste smula, utan krav på vare sig vatten eller hästskit. Den växer inte bara där man satt den. Den kan dyka upp lite otippat både här och där. Man kan faktiskt se hur humlen växer medan man står och hänger över krattskaftet och gnyr över blåsan i tumgreppet. Dessutom luktar och påminner den mig om Jämtland - humlen alltså. Min morfar och mormors veranda var överväxt av humle.

Min örtkryddor ställer heller inte så stora krav på mina färdigheter. Med någon liten insats från hjälpsamma grannarna i ”8-an” och med hjälp av flitiga humlor och fjärilar så är den lilla kryddträdgården så gott som självgående. Med det skyddade läget därtill så har även den bekvämaste trädgårdsentusiasten kunnat skörda gräslök (som ser ut som purjolök ) långt innan det är dags för midsommarsillen. Små rosmarinplantor har växt upp till frodiga väldoftande buskar och blommat rikligt med försynta, ljuvligt blekblå blommor - i kapp med salvia, lavendel, myntor av olika sorter och pimpernella.
Min ”gröna” syster i Härnösand, som är en hängiven odlare har någon gång uttryckt sin entusiasm – med litet ett stänk av avund - över den växtzon hon påstår att jag befinner mig i. Jag vet inte om jag förstår vad hon menar.

Kanske menar hon att det är tur att jag bor i Blekinge. För då har man ju tillgång till "Sveriges trädgård" nära inpå knuten utan att behöva anstränga sig. Man kan t ex ligga på rygg bland vitsipporna i bokskogen på Tromtö och glömma trädgårdsarbetets bistra verklighet.