tisdag 24 januari 2012

Om trasiga fingertoppar, slickepottars värde och om konsten att ”göra en tavla” och hålla sig på benen

En och annan tavla har man onekligen gjort i sitt liv. Både i bemärkelsen ”göra bort sig” liksom i konsten att mera bokstavligt och medvetet försöka ge sig på själva konsten att göra en tavla. Jag har gjort både och. Och kan konstatera att jag lyckas bättre med att ”göra bort mig” på olika sätt än jag lyckas på det konstnärliga planet. Att kunna styra pigmenten dit man vill i mina trevande försök att måla akvarell är sannerligen en konst.

Däremot är det ingen konst att trasa sönder en fingertopp i en stavmixer. Kanhända i brist på gott omdöme men snarare för att jag uppfostrats med mottot att sparsamhet är en dygd.
Min mammas heligaste köksredskap är helt logiskt slickepotten. Om det är nåt hon har synpunkter på så är det just slickepottens effektivitet. Med en dåres envishet försökte hon uppfostra och övertyga sin yngsta dotter om värdet av slickepottens skrapförmåga. Jag kände mig som en slösaktig och misslyckad dotter som bara hade såna med stela och oföljsamma ”skarpblad” eller helgjutna i hårdplast i mitt hushåll. Hur hårt fick hon inte slita i mitt kök p g a denna brist på dugliga husgeråd. Men mamma var inte den som gav upp så lätt när hon var som mest i sitt esse. Hon köpte därför upp sig på ”prima vara” på Expo Norr i Östersund eller möjligen på "Jonssons" i Brunflo - eller ICA Supermarket som affären heter i modern tid. När mamma kom på besök hade hon så gott som alltid en fulländad slickepott i bakfickan :-) för att vara på den säkra sidan.

Hon är inte snål min mor men allt ska tas tillvara på. Skrapas ur, vändas ut och in och återanvändas. En sann miljökämpe - långt innan sopsorteringsstationerna var påtänkta.
Jag säger inte att det var mammas fel att jag trasade sönder fingertoppen med stavmixern mitt i rötmånaden i somras. Och ännu mindre skyller jag på Olivia som skulle åtnjuta nymixad magopuré. Detta var helt och fullt min egen dumhet.
För det första så hade jag inte där inne i stavmixerns allra heligaste inre att göra. Även sparsamheten har en gräns. Dumsnål kallas det.
För det andra borde jag, vid min ålder, ha vett att dra ut kontakten innan jag ger mig hän åt att ta vara på allt. Eller använda en slickepott, modell smalare. Med vänsterhanden i högläge, fingret inlindat i kökshanduken körde jag med enhandsfattning - och med livet som insats - till vårdcentralen och fick det lagat. Nageln har växt till sig med tiden och nu väntar jag bara på att återfå känseln.

På tal om känsel – det har jag gott om i min vänstra fot just nu. Det bultar och det bankar. Det är väl inget att sjåpa sig för precis men plötsligt händer det liksom stup i kvarten. Och tanken ligger inte långt borta - vad blir det härnäst. En fingertopp i juli, en bruten axel i december och så idag en stukad fot. Försökte mig på konsten att ta mig nerför en trappa utan att nudda de sista två trappstegen. Jag vet inte riktigt vem jag tror att jag är. Jag är ju inte stuntman eller cirkusartist. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att jag har varit smidigare i mitt liv. Jag kan inte flyga. Jag kan ju knappt gå…..definitivt inte just nu…..Men jag är vid gott mod och försöker tänka positivt. Rehabiliteringen av armen har gått över förväntan, fingertoppen helt OK och ”en spik i foten” som Hasse Alfredsson sa, är ju blaha, blaha - om man betänker allt annat elände här i världen. Huvudsaken är att man är hel och ren – ifall man hamnar på akuten….

För övrigt har jag nu för avsikt att ta upp mitt bloggande igen. Den som bloggar mixar inga fruktpuréer och snubblar förhoppningsvis inte. Så länge som man sitter vid tangentbordet i alla fall.

1 kommentar:

  1. Å, vad roligt Gunvor...alltid en fröjd att läsa dina inlägg! Kram

    SvaraRadera