Om billiga byxor och felparkering

Dumsnålhet är mest av ondo. Det har jag ju redan konstaterat i mitt förra inlägg. Det smärtar mig att erkänna, att jag trots den vetskapen ändå är just dumsnål allt som oftast. Och det har sitt pris.

I går t ex kostade det mig 700 spänn. Hutlöst! ”Prislappen” satt på bilrutan. Visst - jag hade felparkerat. Det erkänner jag. På en motorcykelparkering utanför konserthuset.

Lite svårbegripligt varför man har lagt en motorcykelparkering just där. Jag har parkerat min lilla rostiga Polo där många ggr när jag gjort snabba ärenden i närheten. Det har alltid funkat. Där finns alltid gott om plats och jag har aldrig sett en endaste motorcykel där. Dessutom har jag länge gått i tron att parkeringsvakterna i stan blivit bortrationaliserade i nån omorganisation.

Det har gjort att jag i min dumsnålhet blivit allt djärvare. Jag har chansat hej vilt och sparat in en och annan krona. I all fall när jag har lite bråttom och inte har tid att parkera i andra änden av stan. Jag vet – det är inte rätt att låta bli att betala sin parkeringsavgift – men även solen har sina fläckar. Och om jag får tycka nåt så är det inte helt fel att bortrationalisera lapplisorna.

Som i går då. Jag var stressade vid lunchtid. Jag behövde både få i mig välbehövlig näring för att orka med resten av dagen. Men det var också livsnödvändigt att hinna med att slinka in på ”Kronan” - en av stadens gallerior – för att snabbt köpa ett par billiga byxor som jag provat ut tidigare.

Ibland kan jag vara påfrestande velig och omständlig. När jag skall investera i kläder t ex. Jag provar och provar tills jag är helt matt. Sen behöver jag några dagar på mig för att bestämma mig. Och tänker man efter så är det inte så mycket man behöver.
Handen på hjärtat – hur många byxor behöver man egentligen? Har jag verkligen behov av en tröja till? Och ska den också vara svart? Jag har ju bestämt mig för mindre svart och grått nu när håret står för den grå kulören.
Dyrt eller billigt – vilket är bäst? Det kan variera. Min dumsnåla egenskap ligger i ständig beredskap.

Egentligen tycker jag nog att kläder borde vara gratis. Man borde införa klädskatt och endast få kvittera ut de kläder man behöver från "Statliga klädesmyndigheten" den "ull och lull" som krävs för att skydda våra känsliga – och skabbiga - kroppar från väta, värme, kyla och skadliga ultravioletta strålar.
Unisex, one sice! Klimatsmart så klart, fair trade och ekologiskt. Måhända lite trist och tråkigt men praktiskt, miljövänligt och tidsbesparande.
Man skulle kunna sova en halvtimme längre om mornarna. Inget velande om vad man ska ha på sig. Tiden i provhytten t ex skulle minimeras – ljuva tanke. För finns det någon belysning som är mera avslöjande än just ljuset i en provhytt? Varenda pormask och skavank, varendaste liten fettansamling och minsta skäggstrå blir obarmhärtigt synliggjord och liksom förstorad i kvadrat. Man kan få ångest för mindre.
”Det där kan väl ändå inte vara jag” tänker jag alltid och ser mig ängsligt om kring. Snabbt registrerar min hjärna att där finns bara plats för mig och en samling dammtussar på denna minimalistiska yta som provhytten utgör. Den sladdriga, blekfeta och oproportionerliga kroppen i spegeln tillhör alltså mig. Skönt på sätt och vis. Man vill helst vara ensam när man försöker få kroppen att förhålla sig till olika storlekar, former och färgskalor.

När jag så kom hem med min P-bot skavandes i väskan visade det sig att byxorna var för små och tröjan för grå. Jag lämnar tillbaks dom i morgon. Betalar min P-bot med pengarna jag får tillbaka. Och på något underligt vis så har det hela nästan gått med förtjänst heller har min dumsnålhet spelat mig ett spratt……

Om trasiga fingertoppar, slickepottars värde och om konsten att ”göra en tavla” och hålla sig på benen

En och annan tavla har man onekligen gjort i sitt liv. Både i bemärkelsen ”göra bort sig” liksom i konsten att mera bokstavligt och medvetet försöka ge sig på själva konsten att göra en tavla. Jag har gjort både och. Och kan konstatera att jag lyckas bättre med att ”göra bort mig” på olika sätt än jag lyckas på det konstnärliga planet. Att kunna styra pigmenten dit man vill i mina trevande försök att måla akvarell är sannerligen en konst.

Däremot är det ingen konst att trasa sönder en fingertopp i en stavmixer. Kanhända i brist på gott omdöme men snarare för att jag uppfostrats med mottot att sparsamhet är en dygd.
Min mammas heligaste köksredskap är helt logiskt slickepotten. Om det är nåt hon har synpunkter på så är det just slickepottens effektivitet. Med en dåres envishet försökte hon uppfostra och övertyga sin yngsta dotter om värdet av slickepottens skrapförmåga. Jag kände mig som en slösaktig och misslyckad dotter som bara hade såna med stela och oföljsamma ”skarpblad” eller helgjutna i hårdplast i mitt hushåll. Hur hårt fick hon inte slita i mitt kök p g a denna brist på dugliga husgeråd. Men mamma var inte den som gav upp så lätt när hon var som mest i sitt esse. Hon köpte därför upp sig på ”prima vara” på Expo Norr i Östersund eller möjligen på "Jonssons" i Brunflo - eller ICA Supermarket som affären heter i modern tid. När mamma kom på besök hade hon så gott som alltid en fulländad slickepott i bakfickan :-) för att vara på den säkra sidan.

Hon är inte snål min mor men allt ska tas tillvara på. Skrapas ur, vändas ut och in och återanvändas. En sann miljökämpe - långt innan sopsorteringsstationerna var påtänkta.
Jag säger inte att det var mammas fel att jag trasade sönder fingertoppen med stavmixern mitt i rötmånaden i somras. Och ännu mindre skyller jag på Olivia som skulle åtnjuta nymixad magopuré. Detta var helt och fullt min egen dumhet.
För det första så hade jag inte där inne i stavmixerns allra heligaste inre att göra. Även sparsamheten har en gräns. Dumsnål kallas det.
För det andra borde jag, vid min ålder, ha vett att dra ut kontakten innan jag ger mig hän åt att ta vara på allt. Eller använda en slickepott, modell smalare. Med vänsterhanden i högläge, fingret inlindat i kökshanduken körde jag med enhandsfattning - och med livet som insats - till vårdcentralen och fick det lagat. Nageln har växt till sig med tiden och nu väntar jag bara på att återfå känseln.

På tal om känsel – det har jag gott om i min vänstra fot just nu. Det bultar och det bankar. Det är väl inget att sjåpa sig för precis men plötsligt händer det liksom stup i kvarten. Och tanken ligger inte långt borta - vad blir det härnäst. En fingertopp i juli, en bruten axel i december och så idag en stukad fot. Försökte mig på konsten att ta mig nerför en trappa utan att nudda de sista två trappstegen. Jag vet inte riktigt vem jag tror att jag är. Jag är ju inte stuntman eller cirkusartist. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att jag har varit smidigare i mitt liv. Jag kan inte flyga. Jag kan ju knappt gå…..definitivt inte just nu…..Men jag är vid gott mod och försöker tänka positivt. Rehabiliteringen av armen har gått över förväntan, fingertoppen helt OK och ”en spik i foten” som Hasse Alfredsson sa, är ju blaha, blaha - om man betänker allt annat elände här i världen. Huvudsaken är att man är hel och ren – ifall man hamnar på akuten….

För övrigt har jag nu för avsikt att ta upp mitt bloggande igen. Den som bloggar mixar inga fruktpuréer och snubblar förhoppningsvis inte. Så länge som man sitter vid tangentbordet i alla fall.

Våraning och vårångest....

Våren kan vara på väg. En ljusgul februarisol lyser på himlen idag. Detta faktum borde väl glädja mig – men som den vintermänniska jag är så sörjer jag den snö som håller på att försvinna. Den snö som under en tid har brett ut sina milda, vida snöflingor över folk och fä och så effektivt och vänligt dolt kvarglömda trädgårdsmöbler, krukor och krattor under ett vitt pösigt snötäcke.

En olustkänsla gör sig påmind. Den handlar inte bara om de fina skidspåren som försvann nästan lika fort som jag hann få ordning på min skidutrustning. Det handlar också om att den vita, vilsamma vinterträdgården håller på att förfulas. Och pockar på att den vill förvandlas till en grönskande oas. Och det sker inte utan svett och möda. Löv skall krattas, gräs och buskar klippas. Frukträd skall beskäras enligt konstens alla regler. Trädgårdsavfall skall samlas ihop och köras bort……ingenting sköter sig självt.
Jag har svårt att få till det. Inte för att jag är totalt ointresserad men jag saknar tid för både grävande och ogräsbekämpning. Därtill är jag en smula bekväm.


Jag har slutat att bläddra i trädgårdstidningar. De ger mig verklig ångest. Alla vackra bilder med råd och tips hur man får pioner att bli extra blommiga och bonniga gör mig deprimerad. Liksom förföriska bilder på skuggiga gröna rum dit välkrattade gångar leder mellan välplanerade rabatter och konstgjorda dammar med sprattlande guldfiskar i. För att inte tala om bilder med orgier av blommor och grönt som ser så där trivsamt vildvuxet och oplanerat ut.
Jag vill gärna ha tillgång till dessa svalkande gröna oaser där hängmattan alltid är ledig. Där tanken blir fri och själen får ro.

Mina trädgårdskunskaper är inte mycket att skryta med. Jag vet att man skall klippa rosorna när musen har björköron – eller hur det nu var. Men klängrosen på hörnet dog ändå förra våren så där hjälpte inga örsnibbar av något slag. Ej heller någon sekatör - ens i rättan tid.



Jag vet också att man måste hålla efter sin humle innan den brer ut sig alldeles för våldsamt. För då kryper den in under takpannorna och snärjer in sig i stuprör och hängrännor. Eller blir till slingrande snubbeltrådar på markteglet. Men jag gillar humle, så den tuktar jag nån gång när jag har långtråkigt. Det är tacksamt med humle. Den växer och gror utan att man behöver anstränga sig en endaste smula, utan krav på vare sig vatten eller hästskit. Den växer inte bara där man satt den. Den kan dyka upp lite otippat både här och där. Man kan faktiskt se hur humlen växer medan man står och hänger över krattskaftet och gnyr över blåsan i tumgreppet. Dessutom luktar och påminner den mig om Jämtland - humlen alltså. Min morfar och mormors veranda var överväxt av humle.

Min örtkryddor ställer heller inte så stora krav på mina färdigheter. Med någon liten insats från hjälpsamma grannarna i ”8-an” och med hjälp av flitiga humlor och fjärilar så är den lilla kryddträdgården så gott som självgående. Med det skyddade läget därtill så har även den bekvämaste trädgårdsentusiasten kunnat skörda gräslök (som ser ut som purjolök ) långt innan det är dags för midsommarsillen. Små rosmarinplantor har växt upp till frodiga väldoftande buskar och blommat rikligt med försynta, ljuvligt blekblå blommor - i kapp med salvia, lavendel, myntor av olika sorter och pimpernella.
Min ”gröna” syster i Härnösand, som är en hängiven odlare har någon gång uttryckt sin entusiasm – med litet ett stänk av avund - över den växtzon hon påstår att jag befinner mig i. Jag vet inte om jag förstår vad hon menar.

Kanske menar hon att det är tur att jag bor i Blekinge. För då har man ju tillgång till "Sveriges trädgård" nära inpå knuten utan att behöva anstränga sig. Man kan t ex ligga på rygg bland vitsipporna i bokskogen på Tromtö och glömma trädgårdsarbetets bistra verklighet.

Julen varar inte till påska

Julen är över nu – för denna gången. Änglakören på CD-stället har fällt ihop sina vingar. Barnens dagistomtar har packat ihop sina klädnypsskidor och tillsammans med änglarna ligger de nu i träda – eller vad de nu gör - ovan på garderoben i tvättstugan ett år framöver. Jag funderar över att skaffa dem en värdigare bostad när de inte är i tjänst. Det känns lite taskigt att stuva ner dom lite huller om buller i en simpel papplåda. De har ju ändå spridit ljus och fått både barnaögon och åldersvaga ögon med grumliga linser att tindra under några veckor.
Olivia kommer nog inte att acceptera denna ovärdiga förvaring av änglar och tomtar framöver. Skulle jag ha blivit förhärdad med åren?! Hemska tanke - det måste i så fall åtgärdas. Man ska värna om de små och menlösa. Jag funderar på om mitt gamla dockskåp skulle kunna komma till pass. Änglarna på övervåningen och tomtarna därnere. Hur dom vill fördela sig behöver ju inte jag lägga mig i. Det löser nog Olivia tillsammans med hyresgästerna.

Jag kommer att tänka julkrubban som tillhörde det obligatoriska julpyntet i mitt bardomshem. Mamma arrangerade ett litet fint miniatyrlandskap på en plåtbricka. Hon hade samlat mossa, stenar och sand och odlat morotspalmer på ett fat med vatten i början på december.
Vinden ven i dessa morotspalmer. Sjöarna av spegelglas såg isbelagda ut. Sanden runt det dragiga stallet virvlade runt som yrsnö. Det lilla magra Jesusbarnet i plast låg där illa klätt och med stel blick i sin hårda träkrubba. Vi bäddade in honom i fetvadd – ty det fanns inga kuvöser att tillgå i Betlehem.
När ingen såg på kunde jag sitta i timmar och leka med de sköra figurerna. På Marias hals fanns en ring av torkat Karlssons klister som ett ärr efter något slags trauma. Hur, när och varför huvudet åkt minns jag inte. Det bara hände.
(Jag vill inte tro att jag lekte lika våldsamt som Mr Bean gör på ett varuhus i jultid. Underbart rolig liten film förresten! )

Snart är det jul igen. Men först ska vi genomlida de nio oxveckorna - utan några som helst extra röda dagar - och lite till. Och lika bra är väl det. Livet är som bäst när det är arbete och möda – det lär min eller någon annans gamla farmor ha sagt. Fast jag vet inte om jag håller med till 100%.

På spåret igen.....

Det finns ordningsmän överallt. Såna som tror sig sitta inne med hela sanningen om tingens ordning. Dom sätter upp lappar i gemensamma tvättstugor med hotfulla varningar om vilka hemskheter som drabbar den som inte tar bort luddet i torktumlaren.
I fikarummet på jobbet upplyser de en om att våra mammor inte jobbar här. Som om jag inte visste det. Min är ju 92 fyllda, slutade jobba för flera år sedan och bor dessutom 100 mil bort.
”Diska din kaffekopp annars skvallrar vi för chefen.”

Visst är det bra med lite ordning. Men ibland blir jag lite störd av att bli tillrättavisad – när det inte behövs. Och sättet det sägs på. Som ordningsmannen i skidspåret idag. Att motionärer utan skidor ska hålla sig i drivorna och inte gå i spåret det fattar ju en normalbegåvad men att man inte får åka åt vilket håll man vill……
Vän av ordning i skidspåret upplyste mig krystat vänligt och med irriterande präktig uppsyn att jag åkte åt fel håll. Och?! Var står det!?! Som den väluppfostrade person jag är brukar jag sällan käfta emot i sådana här lägen. Men idag kokade det till under toppluvan.

”Jag åkte detta hållet förra gången och det gick alldeles utmärkt” sa jag så behärskat jag kunde, ”det var t o m flera som åkte åt samma håll!”
Ordningsmannen –som var en kvinna i min ålder - stod på sig och knyckte på sin svettiga nacke.
”Ja, fast det blir i alla fall inte bra när det åks på alla håll!”
Nånstans innerst inne kunde jag medge att det ligger något i det hon sa. Det kan ju bli lite kaotiskt om man kör på fel håll i en rondell. Men dom är så förödande trista och duktiga att ta död på glädjen i livet dessa ordningsmän.

Önskade att jag haft Hippa med mig idag. För då hade nog ordningsmannen inte varit så morsk. Hippa älskar människor men jag är nästan säker på att hon inte gillar ordningsmän i naturen. Hippa kan ju inte läsa. Och det står i eldskrift på gula skyltar utmed spåret att hundar skall hållas kopplade enligt § 18-19. Men som den fria hund som Hippa är så för hon sig bäst okopplad. Däremot borde ordningsmän av denna sort kopplas upp på avlägsen ort eller förvisas till tvättstugor att samla ludd.
Jag drog iväg innan jag föll för frestelsen att klippa till ”skidpolisen” med staven. Åt fel håll så klart. Och i alldeles för högt tempo. Jag var trött efter 200 meter. Jag som skulle ta det lugnt idag. Det var inte "bakhalt" men inte "framhalt" heller om man säger så. Men jag åkte 6,3 km i 0-gradig yrsnö och frontalkrockade inte en enda gång.

På spåret......med pensionärsvarning?!?

Snö har sina fördelar. Så mycket snö som det vräkt ner i vinter så märks det knappast att man glömt ta in gräsklipparen eller trädgårdsslangen. Det som göms i snö kommer ju upp i tö men vi hoppas att det dröjer.
Snö innebär ju också att man kan åka skidor - om man har några vill säga. Åtgången på skidutrustning har varit stor har jag fått till mig. Det fanns endast ett par pjäxor i min storlek och två par längdåkningsskidor kvar i hela Karlskrona när jag kollade runt i sportaffärerna i mellandagarna.
Jag tvekade på skidorna eftersom de var så kallade ”vallningsfria” skidor. Det innebär att det finns ett mönster -typ fiskfjäll – i själva spannet, som skall ge bra fäste och motverka ”bakhalt.”

Jag åkte mycket skidor som barn. Det var ett nöje – ibland lite tvivelaktigt p g a ”bakhalt.” Jag hatade ”bakhalt!” Men ändå kasade man på - med en dåres envishet. Vallade gjorde man nån enstaka gång när andan föll på. Strök lite fram och tillbaka med ett stearinljus eller med ”Silverswix” – universalvallan för alla väder och temperaturer. Det trodde i alla fall min pappa……

Det där med ”vallningsfritt” borde därför inte ha fått mig tvivla och överväga att iskallt invänta eventuell leverans av skidor v 4. Kanske var det märket på skidorna snarare - ”Active Pro” - som avskräckte.
Vaddå PRO??!! Skulle jag flåsa omkring i spåret, på ovallade skidor, som en levande reklampelare för PRO? Innan jag ens fyllt 65 ..... det finns ju gränser.

Men julen är överstökad och rätt vad det är så är det sommar igen.
Och längtan att glida runt i tysta, vita vinterlandskap blev mig övermäktig. Nu heller aldrig… må vara att det är pensionärsvarning med vallningsfria skidor men om jag inte minns alldeles fel så har min kära syster i Jämtland åkt på ”vallningsfritt” – tiotals mil per säsong under flera år. Och en flitigare och mera ihärdig skidåkare får man leta efter.
”Jag vill ge mig av direkt när jag känner för det ” som hon sa, när jag ringde för att få bekräftelse på att hon körde på ”PRO-skidor.” ”Det funkar utmärkt. Jag har inte tid att valla, det blir för omständigt,” säger hon.

Det var precis vad jag behövde höra. Jag åkte direkt till Intersport och blev lycklig skidägare! Nån timme senare var jag en mycket svettig skidåkare efter ett ”rus” i Bastasjös fina spår. Idag har jag grym träningsvärk på ställen som ingen jympaledare på Friskis & Svettis någonsin kommit åt. Sånt får man stå ut med. Och bakhalt var det inte!
I morgon ska jag åka lite lugnare men lite längre istället.

Fotosafari till fots

En vacker vinterdag fick jag för mig att gå på fotosafari. Man har ju inte riktigt hängt med i klimatsvängarna. Plötsligt är det rejäl vinter - för andra året i rad! Och medan sportaffärerna inväntar sina skidleveranser så jag får jag halka runt till fots.
Jag halkade runt Bryggareberget, Wämöparken, Studentviken och Gräsvik tittade på vintern genom kameran. Karlskrona med omgivningar är lika vackert på vintern som på sommaren.
Jag lär inte få någon utmärkelse som bästa fotograf. Egentligen tycker jag det är både bökigt och onödigt att hiva fram en kamera i tid och otid för att föreviga ögonblick. Men man är ju inte sämre än att man kan göra ett undantag någongång. Trots att glasögonen och tumvantarna är i vägen och det blir lite kallt om fingrarna. Men som ett alternativ till skidsafari så var det helt OK. T o m lite roligt om sanningen skall fram.....