Om att lägga ner....

Jag vill meddela eventuella läsare att jag har för avsikt att lägga ner min blogg. Den har gjort sitt! Nog kommer jag att fortsätta att skriva men jag är inte längre så övertygad om att jag vill använda detta forum för mina skriverier. Jag återgår till att samla i pärmar och högar tills jag kommer på nåt annat sätt. Eller om det ens behövs nåt annat sätt. Det är kanske gott nog.

Blogg är enligt SAOL en personlig dagbok på webben som uppdateras kontinuerligt.
Min personliga dagbok - det kan man ju knappast kalla den och hur pass intressant är den på en skala. Och uppdateringen är mer ju sporadisk än kontinuerlig. Alltså lever jag inte upp till definitionen och vilseleder medmänniskor. Det vill jag inte.  
Sen har jag svårt att förlika mig med själva ordet blogg, ännu mer blogga. Det känns som att svära..... Så jag slutar blogga helt enkelt - om kanske inte för evigt - så på obestämd tid.
För som man brukar säga: "Man ska ju aldrig säga aldrig!" Det är så mycket som man aldrig borde säga.
"Man inte får säga aj-som-satan mormor" sa Olivia, när jag fick en lååång speta djupt in i trampdynan bakom stortån häromdagen. Man borde inte få säga blogga heller. Möjligen om man får en speta i foten då...
hejdå!
.

Om felparkering......

Så flyter dagarna ihop. Liksom dygnets timmar. I början av tredje semesterveckan har jag  svårt att hålla reda på tiden. Vilken veckodag är det? Vad är klockan? När ska man lägga sig/stiga upp? När börjar natten och när börjar morgonen? Det växlar hela tiden. Solen går upp och ner. Och gör den inte det så faller regnet ner – fast sällan upp?! När solen skyms kan jag bli osäker på om den verkligen finns och om den nånsin kommer tillbaka. Hit in tills har den gjort det. Det är skönt - och det är skönt att inte behöva bry sig. Det mesta fungerar ändå.

Men det här med att dagarna inte kan hållas isär - det kan ju vara ett tidigt tecken på en ålderskrämpa som jag inte vill kännas vid. Därför väljer jag att tolka det på mitt sätt. Som att jag verkligen kopplar av och har semester. Men visst - det får sina ödesdigra konsekvenser. Det kostar! Som igår – när jag efter långt övervägande – tog bilen istället för cykeln till stan. För att hinna med. För att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag hade en del att styra om. 

Jag skulle fixa ett pass. 

Jag skulle köpa fisk – trodde jag. Det tog en stund innan kom på att det var måndag. Dagen då fiskaffärerna stängt. 

Jag skulle också - mitt i brinnande semester - granska några fakturor på jobbet. Det var "prio 1." Jag är en ytterst plikttrogen arbetstagare - men dessvärre understundom något disträ - för att inte säga glömsk. 

Många chefer värdesätter arbetstagare som  ”kan hålla många bollar i luften” – där brister jag. Jag har aldrig stuckit under stol med det. (Och det är få förunnat tror jag -  att klara det.) Bollspel har aldrig varit min starka sida. Mina bollar, om dom blir för många – bär sig åt och studsar åt fel håll, rullar ner i fel hål - och hamnar rentav ibland i fel mål. Mycket blir bra ändå  Man kan väl vara en bra och duglig arbetstagare med enstaka bollar i rullning?!?! Kanske bättre t o m?!  

Hur som helst - har man glömt en liten boll så har man. Det får man stå för och offra några timmar av en semesterdag.  Sånt straffar kommunens nitiska parkeringsvakter med detsamma. Jag dömer dom inte. Dom har ju sitt jobb att sköta. Och jag har felparkerat. Så enkelt är det.

Så enkelt och så lurigt och klurigt är det att parkera rätt i Karlskrona stad. Man måste bara kunna och hålla reda på en massa saker. Man behöver en tjuga, en hundralapp eller ett kreditkort. Man behöver en karta över befintliga parkeringsautomater och zon- indelning. Man måste kunna färger – varje zon har sin färg, sitt pris och sina regler. Man måste kunna gå en bit - om man är snål eller ekonomisk.  Ju längre från centrum du parkerar ju billigare är det. Man måste kunna läsa. Det gäller att se upp och läsa även det finstilta. På den lilla, lilla skylten! Som informerar om när du inte får parkera där du vanligtvis får parkera. Den som sitter bland alla de andra skyltarna som bl a talar om i fall du befinner dig i röd, grön, blå eller ofärgad zon.

Man behöver vara medveten om zontillhörigheten. Att befinna sig i röd zon känns som att befinna sig på minerad mark. Nästan som på uppdrag åt SÄPO. Då är du så nära händelsernas centrum du kan komma. Eller så är du bara lat eller rik. Lika illa vilket! Gemensamt för alla zoner är de marscherande parkeringsvakterna. Med sina laddade pennor innanför de reflexprydda skyddsvästarna. Inte minsta Polo undgår deras skarpa ögon. Redo för att på en given signal (inom tio minuter från att brottet upptäckts) riva av parkeringsboten mot sin gnistrande tandrad och fästa densamma under bilens vindrutetorkare. På den bil, vars stressade ägare missat, att det en alltid finns en gatstump som skall sopas och snöröjas. Oavsett årstid. På given dag och mellan givna klockslag. Som varierar från gatstump till gatstump. Då får man inte parkera där. Så enkelt är det! Även om jag på insidan av rutan har giltig p-biljett à 100 kr. Som hålls väl synlig och på plats i en liten praktisk plastklämma. Den gäller i blå och grön zon och gäller – med några undantag -för en hel månad. Det är billigt. Men blir dyrt - om man glömt vissa arbetsuppgifter. Eller om man sålt smöret, tappat pengarna, glömt sina glasögon hemma eller lider av färgblindhet. 

Om odjur….

Det finns fler saker jag behöver träna på än att hejda framfart och ta det lugnt. 

Jag tränar hårt på att inte låta mig provoceras av allehanda kryp – bevingade och obevingade, benlösa och tandlösa. Gud Fader har säkert en godtagbar ursäkt/förklaring till varför han skapade mygg, fästingar och mördarsniglar. Hans pedagogik har bara inte lyckats nå fram till mig med någon större framgång.

Men en sak som jag tränar på hela tiden är att inte låta något som helst hat gro eller få fäste i mig – fast odjuren gör det  svårt. 

På cykelvägen krälar mördarsniglar en och två - eller i stora arméer med högburna spröt - likt dragna svärd - till attack mot mot salladsland och blomsterrabatter. När dom inte krälar omkring ligger de i stora högar och tuggar på varandra. Som om det inte var mätta nog av alla bönor och ärtor de skövlat i villaträdgårdarna. Riktigt läskiga är dom. 

Det fanns en tid när jag försökte cykla ihjäl varenda en som vågat sig upp på cyklisternas egendom. Ganska snabbt insåg jag att det var en bekämpningsmetod förenad med livsfara. Det skvätte och spratt av slemmig sörja när jag i full fart kryssade över sniglarna och cykelbanan blev lika hal som en frostdag i november.

Nej, ingen mördrasnigel ska få mig på fall på något vis – inte innan jag hittat den optimala cykelhjälmen i alla fall. Kanske är det heller inte min livsuppgift att förgöra dom. Om de tycker om att knapra på varandra eller på cykelbanans asfalt så får dom väl göra det tills naturen ordnar det på sitt egna och naturliga sätt. Genom att skicka på oss en ny istid eller en smärre invasion av myskankor.

Mitt förhållningsätt till ”odjur” sätts också på prov av fästingar – som tar sig friheten att parasitera på min kropp. Som i går t ex när en fästing bitit sig fast långt ner på min högra skinka. Dom kliar fästingbetten! Värre och i härdigare än myggbett. Och att gå omkring på Maxi eller på stan och klia sig i ändan – det gör bara inte en väluppfostrad 60- plusare som jag. Så nu får jag hålla mig hemma några dar.

Men allra svårast är det när myggen biter Olivia och lämnar stora röda bölder som svider och kliar…..Då har mormor inte långt till "Radarn" eller dra myggvingarna av dom – som vi gjorde när vi var barn….
Ingen borde få  bita barn ostraffat – inte ens mygg, lus eller fästingar. Men som den fridsamma mormor jag försöker vara, letar vi fram Xylokain-gelen och stryker på. Sen sätter vi Ingvar Kamprads läkande giraffplåster över de värsta ”myggspetten” som Olivia kallar dom
” Mormor kan linda in dig i fetvadd och filtar så bara nästippen sticker ut så att inga myggor biter dig eller du ramlar slår dig på knäna” säger jag till Olivia. Hon tror inte det behövs där hon sitter på köksbänken och kollar till saften. För IKEA-plåster och Xylokain-gel  lindrar bra - liksom nysilad flädersaft, som vi dricker ur små glas till ”makejonerna."

Om hängmattor och Bodil Malmsten. Om framfart och om första semesterveckan som försvann…

S - som i semester! Igen! 

H - som i hängmatta.

Den första semesterveckan försvann utan att jag ens hann hänga upp hängmattan. Om det beror på att jag inte hittat den i garagets oreda – där allt verkar hitta sin plats förutom bilarna - eller om det beror på att platsen där jag skall hänga upp den inte har bestämts eller ens uppfunnits ännu - ska jag låta var osagt. 

Ska den dingla mellan Friggebod och garageknut, mellan knotiga fjällbjörkar eller mellan palmer i Söderhavet? Eller vad sägs om att spänna upp den mellan Eiffeltornet och Arc de Triomphe…… 

B- som i Bodil Malmsten

Oavsett var den kommer att dingla eller inte, så ska jag lyssna färdigt på alla 21 delarna i webradion när Bodil Malmsten läser sin bok ”Mitt första liv”- i eller bortom alla hängmattor. Jag läste den själv för några år sedan och var näst intill salig. Men att höra Bodil läsa den ger en extra dimension. För mig som är född i samma årtionde och näst intill på samma plats i Jämtland så väcker den mina personliga minnen till liv. För minnena är alltid personliga säger Bodil – man delar dom inte, man har sina egna. Det tål att funderas över.....

F - som i framfart och S - som i snabbhet

Oplanerad tid – det gillar jag. Låta dagarna komma som de vill. Låta vädret och vindarna bestämma vart jag skall bege mig och vad jag ska företa mig. Skriva, kanske måla en stol eller en amatörakvarell, cykla och äta jordgubbar. Med så lite ansträngning som möjligt. Jag ska försöka avhålla mig från att tänka på arbete. Jag skall försöka hejda min framfart…..

Det är inte så att jag mest känd för min snabbhet.  Jag tänjer och sträcker på sekunder och minuter - hela tiden. Jag behöver all den tid jag kan få. Tankar, funderingar och beslut fram till själva görandet tar ibland lite onödigt långa omvägar - och tid - för mig. Det kompenserar jag med en förbaskad seghet, envishet och uthållighet vilket gör att saker och ting ändå blir gjorda – för det mesta i tid. Men jag blir trött.

På cykelbanan är det annorlunda. Där jagar jag fram som om hela hungriga björnligan kom cyklandes bakefter för att äta mig till lunch. Eller som om jag precis är på gång att vinna Tour de France.

”Om livet är er kärt – ta era cykelbyxor och elhojar och släng er i diket slashasar.” Signalerna är tydliga! Locket på den åldriga cykelboxen på pakethållaren skramlar högljutt och ringklockan pinglar oavbrutet vid varje gupp på de dåligt underhållna cykelvägarna. Ingen kan skylla på att de inte blir varnade.  

O - som i omcyklad eller omkullcyklad

Även om jag inte heller är överdrivet känd för min dumhet så inser jag det korkade i att forsa fram i denna fart – dels för att jag fortfarande inte hittat rätt fason och färg på en cykelhjälm, dels för att jag blir onödigt svettig, dels för att reaktionsförmågan avtar med åldern. 

På min cykelsadel hinner inga stockrosor slå rot. Så fort ändan hamnar på sadeln så blir hela jag en vinnarskalle. Jag tål bara inte att bli omcyklad helt enkelt. Omkullcyklad går an – det blev jag (och skrev om) för ett år sen – det beror ju helt och hållet hur, var och/eller vem man cyklar omkull med. Det kan – om man har tur - vara en trevlig upplevelse och ett oförglömligt minne!

Visst händer det – om än sällan - att det kommer en och annan med vadderade cykelbyxor på en ”pinnsmal” sadel och fräser förbi. Och det kan jag möjligen stå ut med. Liksom ”fuskcyklisterna” - dom med batteriet under pakethållaren. Men värsta scenariot är och förblir en jämnårig dam heller herre på en oväxlad cykel som dammar förbi. Det har visserligen inte hänt ännu och jag bedömer inte sannolikheten som särskild stor ännu. Det blir ungefär samma resonemang och slutsatser som Tage Danielssons resonerande om kärnkraftolyckan i Three Mile Island i Harrisburg…..

Hur det nu förhåller sig med både det ena och andra så har jag bestämt mig för att under min semester träna på att både simma och cykla lugnt. Det går så där. Men häromdagen - under min cykelfärd in till bokhandeln - kom på mig själv att jag hörde göken tjoa ”ko-ko” istället för bara ett långdraget  ”ooooooo” som tystnade bort i fjärran. Och fåren utmed cykelvägen sa ”bä-bä” istället för ”ääääääää” Det tog jag som ett gott tecken att jag är på väg att lyckas. Att landa på rygg i ibland fårlortar och kärringtand i ”semesterdiket” och titta på molnen som sakta drar förbi.

Om S – som i skidor och semester mm

Sällsamma Skidturer på Storsjön och Storhogna Påsken 2013

Stillsamt Soligt på Storsjöns is.

Systerns vallningsfria Skidor

Skrapar rytmiskt mot Snön

Susar fram i ändlösa Skidspår

Som Snabbtåget norrut

Storsjöodjuret Slumrar djupt under isen

I väntan på Sommar
Storsjön 2013                      Störs inte av Skrapet

                                          Snökotern Står Stilla i väntan på nästa Söndag

                                          Siken Simmar trygg under pimpelfiskarens Smala isvak

                                          Solen Slickar Snövallarna

Som krymper längs Stränderna

Sekunden tvekar

Stillsamt Stannar tiden upp en Stund

Själen hittar Sitt bo

                                        Storhogna påskdagen 2013

                                                                                   

Om glasögon och tantvarning....

I morse vaknade jag pigg - strax innan fem. Jag greppar boken, som ligger där jag släppte den innan jag somnade i går kväll. Astrid Seebergers fantastiska bok om samtal och möten! "Den skamlösa nyfikenheten" - läs den!! Jag läser några timmar tills ljuset sipprar in bakom rullgardinen. Plötsligt kommer ett pling i min mobil!
Någon som "wordfeudar" eller kanske ett spännade SMS?! Jag famlar efter mina glasögon - dom ligger inte  på sin plats?! Letar bland filtar och kuddar, under tidningen på nattduksbordet. Häver mig över sängkanten och glor under sängen - bara Olivias Smurf, en flugsmälla och damm så långt ögat kan se.
Dom ligger väl kvar i badrummet, tänker jag och beger mig över kalla golv på bara fötter för att hämta dom. Kylan har kopplat sitt grepp även på mina breddgrader! Kallt ute - kallt inne! Blickar in i badrumsspegeln och konstaterar att de sitter där de ska - på näsan! Tantvarning eller dax att besöka optikern igen?

Om influensan

I en veckas tid har den hållit mig som gisslan med feber och ömma muskler. Det är väl inte mycket att orda om det, än mindre gnälla om. Kanske har det vänt nu.

”Där längtan är - finns väg,” jag hörde uttrycket i en intervju i dag.  Försiktigt öppnade jag dörren och gick ut i vintern på vingliga ben och andades in den friska februariluften. Ingen vind. Snöflingor i stilla dans. En kråka kraxade och flög till skogs på tunga vingslag. Ajöss, influensa, ajöss!

Om arbetsglädje.....

Får man ha roligt på jobbet? 

Ibland känns det som om arbetsglädjen försvunnit och man får anstränga sig för att se arbetslivet från den ljusa sidan. Denna tunga fredag efter en lång, tuff arbetsvecka så ville jag bara dra åt pipsvängen. Men innan jag ställde kosan dit så behövde jag få svar på en fråga. Plikten framför allt!?! 

Frågan ställde jag via mail till en gammal kollega, som jag haft nöjet att samarbeta med under många år. Under dessa år har vi bl a - till och ifrån - haft uppiggande mailkonversationer. Han må var lite omständig ibland när han ska förklara saker, men han är klok och vänlig som få och hans humor är underfundig och helt underbar. Jag kan inte motstå att dela med mig av dagens mail. Jag tror inte att han misstycker.  

Mail 1 (från mig till U)

Ämne: Mycket gnäll och en liten fråga......

Hej på dej!

”Vad gör du nu för tiden? Vad sysslar du med? Det var alldeles för länge sen vi sågs! ”Om det inte hörs ända bort till din del av kommunhuset, så sitter jag här på min felinställda kontorsstol och sjunger en  gammal ”Tomas Ledin-plåga” för dig. Du får ursäkta om jag blandar ihop textraderna lite? – teflonet  i hjärnvindlingarna brer ut sig med åren.

Länge sedan jag såg dig spankulera i korridorerna. Jag tycker livet i äldreförvaltningen har blivit trist och humorlöst. Kärringen har väl gjort sitt – snart är man väl själv en förbrukare av vård och omsorg - voine, voine – om man inte jobbat ihjäl sig innan dess.

Det är fredag men det känns tungt som en måndag. Kaffet var tillråga på allt slut hemma och jag har svårt för automatkaffet som vi får dricka fritt i kommunhuset – kräsen som jag är. Men koffeinabstinensen trycker på. Det får väl snart bli en mugg "kaffe med vitt" i brist på annat. Jag är inte den som spottar i koppen precis när det hembrända är slut.

Man får ta sig i kragen – även om man har glömt att ta på sig skjortan. Sitta här och gnälla …..nej, det har jag väl dessvärre inte betalt för. Men visst var det roligare förr, bättre kaffe, kortare arbetsdagar och soligare semesterväder!

Utöver denna levererade ”spya” så kommer en mera arbetsrelaterad fråga till dig som berättigar tillkomsten av detta mail J

Har man i kommunen diskuterat om en modul i Heroma som heter Pro Kompetens?

Eller har man inhandlat något motsvarande system/modul?

Tacksam för svar! Mvh Gudrun

Mail 2(från U till mig)

Ämne: Sv: Mycket gnäll och en liten fråga...... 

Hej Gudrun! (Han har alltid kallat mig så…..)

Angående arbetsfrågan: Pro Kompetens? Vad är det? Kompetens låter bra och är säkert på flera håll behövligt så jag kan förstå om man har lyft frågan och diskuterat den, men det har i så fall skett utan min vetskap. Det är kanske så att jag faller utanför ramen vad gäller målgruppen för ämnet ifråga. Och då får vem som helst ha sin idé om orsaken. Även utan mig är det ju så, att inom de närmaste åren kommer det att bli ett rejält kompetensbortfall i huset pga pensioner - så nog behövs det ett input av kompetens. Nej, jag vet nada. Jag är ledsen, eller nej, egentligen inte, men ledsen för att jag inte kan ge dig besked är jag.

Så till spyan.

Privat håller jag på att försöka rehabilitera mig själv efter mina krämpor. Ljumskbråcket är opererat och handen läks fast det går väldigt sakta. Kanske måste den omopereras, får se. Men jag är klart bättre; jag går upprätt och dubbelt så fort som för ett par veckor sedan, så det är hopp om det.

Yrkesmässigt håller jag på att avveckla mig själv; jag rensar och slänger både fysiskt och digitalt material, men det återstår en hel del. Gud vad man samlar på sig. Så ska jag slutföra de utbildningar jag håller på med. Efter den senaste sjukperioden har det blivit väldigt påtagligt att slutet närmar sig. Jag har på måndag 44 arbetsdagar kvar, men drar jag bort innestående ledighet – semester 17,5 dagar, komp 6 timmar och årsarbetsflex 25 timmar – så återstår det i praktiken ca. 20 dagar så det gäller att rappa på. Herregud, har jag bara 20 dagar på mig? Usch! Jag räknar med att i praktiken sluta till påsk, om jag hinner.

När det är influensasäkert borta hos dig kan jag komma och hälsa på. Du sitter väl kvar i labbet?

Visst var det bättre förr, mycket bättre. Man hade inte en massa krämpor, det var roligare på jobbet, man hade tid att skoja, nu ska alla bara jobba hela tiden eller åtminstone ska det se ut som om man jobbar, det var mycket fler fåglar i naturen, musiken var bättre, filmerna var bättre och TV-programmen var bättre. Och man kunde diskutera med alla om TV-program eftersom alla hade sett samma program. Fotbollen var bättre trots att det inte fanns någon Zlatan i landslaget. 94 kom vi trea i VM. Det är ytterst tveksamt om vi över huvudtaget kommer till nästa VM och om vi gör det så är det knappast för att gräva guld eller ens brons. Tekniken är bättre numer, både ljud och bild, men i takt med den förbättrade tekniken har innehållet blivit allt sämre. Tänk om vi hade haft nuvarande teknik på 60-talet när det var bra musik, mmm. Sgt. Pepper i nuvarande teknik. Den är inspelad på 4 kanaler. Tio år senare använde ABBA 36 kanaler och nu är det väl minst hundra kan jag tro, men är det 25 gånger bättre för det? Skratt! Eller film. Tänk om Bondfilmerna med Connery hade spelats in med dagens teknik.

Nejdå, jag gnäller inte alls. J

Fast det klart. Vissa saker har ju blivit bättre, i alla fall runt knuten; miljövård och ja, det finns säkert mer. Nu ska jag hem. Ha en trevlig helg.

Hälsningar U

Mail 3 (från mig till U)

Ämne: Sv: Sv:Mycket gnäll och en liten fråga......

Tack U!

Ditt mail förgyllde min fredag och stretchade mina leendemuskler!

Jag har även ställt frågan till Pippi Långstrump på rekommendation av Emil i Lönneberga  – hon har inte svarat så hon vet kanske inte heller? Vem f-n vet nåt i den här kommunen? Var finns den samlade kompetensen? Tänk när vi slutat båda två - hur blir det då! Jag ska ju också börja räkna ner mina arbetsdagar – snart! 2013 ska jag försöka klara av men sen så…..

Då ska jag bli bohem – på riktigt - när jag pensionerat mig. Det ser jag fram emot!

Det går ju så rasandes fort allting i dag - man hinner inte med. Eller är det jag som står still? Men det svindlar liksom för ögonen hela tiden och jag håller krampaktigt i mig i fasta, förankrade föremål för att inte schwichas med eller dratta av kontorsstolen.

Du nämnde Sgt Pepper – åh, en av de vinyler som jag spelat mest, skrålat (kanske även skålat till…)och sjungit mig hes till, kan (kunde?! )varenda textrad ordagrant. Nåja, nu för tiden kan jag kanske behöva  ”a little help from my friend” för att komma i håg - men gud så bra den är - fortfarande alltså! Det var bättre förr!

Snart dags att krypa ur den kommunala bunkern för lite after- work och fredagsmys!

Hälsningar ”Gudrun”

Om hår, handväskor och högklackat….

Jag har ju tidigare avslöjat att det kan finns en liten släng av fåfänga i mitt blod – fast det inte märks allt för väl.I alla fall inte vad gäller hår, handväskor och högklackat.Inget av dessa alternativ är något som jag någonsin lyckats komma överens med  –  fast jag jobbar allt jämnt på det  skulle man kunna säga.

Frisörskräck.....

Jag är frisörernas skräck och min frisör-skräck känner inga gränser.Håret har alltid varit och är ett stort bekymmer.Ostyrigt, flygigt och sparsamt med tunna strån på svålen. Högt hårfäste med djupa flikar ända upp till fontanellerna. Därtill ett antal förödande virvlar i nacken. Frisörerna är snabba med att påtala detta som ett problem. Som om jag satt dit dom där för skojs skull för att göra livet surt för dessa hårterapeuter. ”Förvänta dig inga underverk”  är outtalade men tydliga signaler som studsar tillbaka via spegeln när de låter sina slanka fingrar undersöka eventuella hårbefrämjande förbättringsmöjligheter.  

Prövat allt - proffsigt och hemgjort

Som om det inte räckte med virvlar och svårjusterat hårfäste så är håret till följd av ålder och bekymmer grådassigt som en kulen novemberdag. Till solbränna går det an, men vintertid vill man helst ha mössa på sig hela tiden.

Mitt hår har genom tiderna varit alltifrån snaggat, halvlångt och hellångt.  Uppsatt och nedsläppt, färgat, slingat och permanentat i alla styrkor och krulligheter.  Jag har experimenterat själv med både sax och färg i badrummet. Jag har gråtit och nästan sjukskrivit mig – både på grund av mina egna som av utbildade och erfarna frisörers fel-skär och ovarsamhet med form och färg. Min frisörskräck känner inga gränser. Dom förstår mig inte. Jag vet inte varför dom ställer frågan hur man vill ha det för dom gör ju ändå som dom vill. Hur ofta har jag inte rusat direkt hem som en illa trimmad pudel  och ylandes kastat mig in i duschen för att få bort allt klet och med en förhoppning om att töja ut hårtestarna igen och få färgen att blekna. För denna misshandel som frisören dessutom utan minsta skam hade vett att ta hutlöst betalt för. 

Man ska inte dra alla frisörer över en kam 

- för detta gäller inte Irene förstås! Som är det berömda undantaget i frisörernas värld, som bekräftar regeln. Med Irenes händer på min skalp var jag fullständigt trygg. (Frisörer heter förresten ofta Irene, Pamela, Jeanette, Birgitta eller Eva.)

Irene fattade på millimetern när hur mycket hon skulle kapa. Hon fattade precis vilken färgnyans som blev bäst och hur luggen skulle formas. Irene bjöd på skållhett kaffe med kaka, skrattade hela tiden och var trevligt pratsam utan att bli jobbig. Jag visste allt om hennes man, barn och barnbarn. Jag visste allt om hennes omsorg om sin svårt sjuka bror.  

Inga virvlar var besvärliga nog för Irene. Ingen färg blev för mörk. Ingen permanent för krullig. Med Irene behövdes förresten inga stinkande, svidande permanentvätskor – hon klippte fram  …..ja, om inte lockar så i alla fall ett fint fall. Håret blev liksom tjockt och fylligt och frisyren stod pall för en lätt bris och ett milt duggregn. 

Fattar ni – här snackar vi om en riktig hårskulptör med konstnärlig begåvning och med talang att bemöta känsliga fåfänga kunder på rätt sätt.

Men Irene fick plötsligt för sig att sluta "hyra stol" i stan för att köra sitt race – hemma i garaget, dryga tre mil från stan. Inte så farligt kan man tänka - men det blev lite omständigt och tidsödande att ta sig dit i min stressade värld. Förståndig som hon är har hon gått ner i tid och har inte öppet på lördagar. Så jag övergick till egenvård (för att inte säga vanvård) igen och det är nog inte till min fördel. Det är dags att återuppta kontakten – om inte annat för att uppleva känslan av att det finns hopp för ett Gott Nytt Hår!

Jag ber att få återkomma till mitt förhållande till handväskor och högklackat. 

Om muskelmassa, mandelmassa och Miro Zalar…..

Det lär vara så att de flesta människors nyårlöften går ut på att börja träna sin kropp. Hur tänker jag om det inför 2013? Jag ler lite överlägset och tänker att jag minsann har varit medlem i Friskis och Svettis sen årtionden tillbaka. Belåtet har jag konstaterat att det för det mesta har lönat sig att lösa årskort på alla aktiviteter. Så pass ofta har jag spinnat, gymat och jympat.
Men om man vill bli starkare – som Pippi - så måste det till lite mer.Likaså om jag vill ändra på förhållandet mellan muskelmassan och ”mandelmassan.”  Jag gjorde en ny Bodyscanning i veckan. ”Mandelmassan” överväger tyvärr – fortfarande.  ”Inte så farligt,” säger  Miro, ”det fixar du!”

I klass med Carolina Klüft och systrarna Kallur?
Fattar ni, det säger Miro Zalar, höjdhopparen, till mig, i samma mening som han nämner Carolina Klüft och systrarna Kallur..... Jag som knappt kunde hoppa över en tandpetare med mina stela ben när träningen började! Under 10 veckor hösten 2012 har Miro försökt ändra på den saken och nu hoppar jag lätt som en plätt över en hel hög - med tandpetare! Miro har tränat mig och mina arbetskamrater att få upp flås och styrka genom hård cirkelfysträning och konditionsträning. Både kondition och muskelmassa och ”mandelmassa” testades och mättes – före och efter träningsperioden – genom BIP-tester och Bodyscanning.  Avslutande tester visar att jag förbättrat mina värden men jag måste ändå ligga i ännu hårdare om jag vill bli kvitt ”mandelmassan.”

Vaddå ”mandelmassa???”

Mandelmassa är det som lägger sig runt midjan. Det som putar ut på fel ställen och gör att kläderna känns för små. I min vokabulär omfattar också ”mandelmassa” allt som är gott, fett och sött samt alla onyttiga drycker som jag gärna sväljer ner det med – för ofta och vid fel tidpunkt. Chips, bullar, kakor och chokladpraliner slinker lätt ner med O`boy, mjölk,  julmust (det bästa med julen?!), vin – rött som vitt som bubbel – eller kaffe, gärna med avec. Cognac t ex är både gott och nyttigt för en liten smutt kan lindra lätt ångest och heshet. 

”Mandelmassa” består också av allehanda pannacottor, creme bruléer, ostar, salamikorvar och goda spanska och italienska skinkor.Likaså kan en och annan pizza ibland rädda fredagsmyset efter en hård arbetsvecka. 
För all del – jag sväljer nyttigt också. Fastän jag tullar allt mer på de vegetariska matvanor jag haft under några år.Vi kan kalla det nyttiga för osötad mandelmassa - utan mandel. Jag äter mycket fisk, grönsaker, bär och frukt. Jag äter gröt och yougart och skvätter olivolja på det mesta jag förtär.  Men det är här någonstans jag lurar mig själv och går vilse bland kakor och laxfenor. Det blir fel på nåt obegripligt vis och jag sväljer för mycket. Av allt – så enkelt är det. Och jag tränar inte så hårt som den mängden kräver. Det säger i alla fall Miro – och jag tror på Miro.

Men Miro tycker också att jag är en stark, gammal kärring som är väl värd att satsas på ….. Han säger det på ett sätt som får mig att tro att det finns hopp för att även min gråa hästsvans kan – ja, om inte sväva precis - i alla fall skumpa lite häftigare och högre, där jag ångar fram.

Det finns ingen enkel väg
Miro har fått mig att fatta att det är mycket man måste stå ut med för att bli stor och stark. Man måste stå ut med svettstänk och svettsstank– sin egen, men framförallt andras. Man måste stå ut med de fisar som ibland blåser iväg och får manliga träningsbyxor att fladdra ikapp på gymet. Vi kvinnor har lite bättre kontroll tror jag eller passar kanske på att smygfisa i skuggan av någon stinkande muskelbyggare. Man måste också stå ut med träningsvärken som får en att gråta förtvivlat vid tanken på nästa träningspass. Att förvandla mandelmassa till muskelmassa kommer att göra ont och det räcker inte att lägga sig på en behaglig bekvämlighetsnivå.

Systrar och bröder - låt oss dagligen förena oss i djupa benböj under 2013!

”Om du inte gör något annat så gör 15-20 djupa benböj dagligen!” säger Miro. Och jag gör det  – nästan varje dag - fast det knastrar oroväckande i knäskålarna. Miro har ju sagt att det är bra. Och sen kan jag med gott samvete lägga lite extra mandelmassa i semlan för att jag gör det- heller?!

Hur som helst - det är gott att ha personer runt om kring sig som puttar på i livets uppförsbackar – såväl i motionsspåret som i livets guppiga spårbana.