Om hår, handväskor och högklackat….

Jag har ju tidigare avslöjat att det kan finns en liten släng av fåfänga i mitt blod – fast det inte märks allt för väl.I alla fall inte vad gäller hår, handväskor och högklackat.Inget av dessa alternativ är något som jag någonsin lyckats komma överens med  –  fast jag jobbar allt jämnt på det  skulle man kunna säga.

Frisörskräck.....

Jag är frisörernas skräck och min frisör-skräck känner inga gränser.Håret har alltid varit och är ett stort bekymmer.Ostyrigt, flygigt och sparsamt med tunna strån på svålen. Högt hårfäste med djupa flikar ända upp till fontanellerna. Därtill ett antal förödande virvlar i nacken. Frisörerna är snabba med att påtala detta som ett problem. Som om jag satt dit dom där för skojs skull för att göra livet surt för dessa hårterapeuter. ”Förvänta dig inga underverk”  är outtalade men tydliga signaler som studsar tillbaka via spegeln när de låter sina slanka fingrar undersöka eventuella hårbefrämjande förbättringsmöjligheter.  

Prövat allt - proffsigt och hemgjort

Som om det inte räckte med virvlar och svårjusterat hårfäste så är håret till följd av ålder och bekymmer grådassigt som en kulen novemberdag. Till solbränna går det an, men vintertid vill man helst ha mössa på sig hela tiden.

Mitt hår har genom tiderna varit alltifrån snaggat, halvlångt och hellångt.  Uppsatt och nedsläppt, färgat, slingat och permanentat i alla styrkor och krulligheter.  Jag har experimenterat själv med både sax och färg i badrummet. Jag har gråtit och nästan sjukskrivit mig – både på grund av mina egna som av utbildade och erfarna frisörers fel-skär och ovarsamhet med form och färg. Min frisörskräck känner inga gränser. Dom förstår mig inte. Jag vet inte varför dom ställer frågan hur man vill ha det för dom gör ju ändå som dom vill. Hur ofta har jag inte rusat direkt hem som en illa trimmad pudel  och ylandes kastat mig in i duschen för att få bort allt klet och med en förhoppning om att töja ut hårtestarna igen och få färgen att blekna. För denna misshandel som frisören dessutom utan minsta skam hade vett att ta hutlöst betalt för. 

Man ska inte dra alla frisörer över en kam 

- för detta gäller inte Irene förstås! Som är det berömda undantaget i frisörernas värld, som bekräftar regeln. Med Irenes händer på min skalp var jag fullständigt trygg. (Frisörer heter förresten ofta Irene, Pamela, Jeanette, Birgitta eller Eva.)

Irene fattade på millimetern när hur mycket hon skulle kapa. Hon fattade precis vilken färgnyans som blev bäst och hur luggen skulle formas. Irene bjöd på skållhett kaffe med kaka, skrattade hela tiden och var trevligt pratsam utan att bli jobbig. Jag visste allt om hennes man, barn och barnbarn. Jag visste allt om hennes omsorg om sin svårt sjuka bror.  

Inga virvlar var besvärliga nog för Irene. Ingen färg blev för mörk. Ingen permanent för krullig. Med Irene behövdes förresten inga stinkande, svidande permanentvätskor – hon klippte fram  …..ja, om inte lockar så i alla fall ett fint fall. Håret blev liksom tjockt och fylligt och frisyren stod pall för en lätt bris och ett milt duggregn. 

Fattar ni – här snackar vi om en riktig hårskulptör med konstnärlig begåvning och med talang att bemöta känsliga fåfänga kunder på rätt sätt.

Men Irene fick plötsligt för sig att sluta "hyra stol" i stan för att köra sitt race – hemma i garaget, dryga tre mil från stan. Inte så farligt kan man tänka - men det blev lite omständigt och tidsödande att ta sig dit i min stressade värld. Förståndig som hon är har hon gått ner i tid och har inte öppet på lördagar. Så jag övergick till egenvård (för att inte säga vanvård) igen och det är nog inte till min fördel. Det är dags att återuppta kontakten – om inte annat för att uppleva känslan av att det finns hopp för ett Gott Nytt Hår!

Jag ber att få återkomma till mitt förhållande till handväskor och högklackat.