Dumsnålhet är mest av ondo. Det har jag ju redan konstaterat i mitt förra inlägg. Det smärtar mig att erkänna, att jag trots den vetskapen ändå är just dumsnål allt som oftast. Och det har sitt pris.
I går t ex kostade det mig 700 spänn. Hutlöst! ”Prislappen” satt på bilrutan. Visst - jag hade felparkerat. Det erkänner jag. På en motorcykelparkering utanför konserthuset.
Lite svårbegripligt varför man har lagt en motorcykelparkering just där. Jag har parkerat min lilla rostiga Polo där många ggr när jag gjort snabba ärenden i närheten. Det har alltid funkat. Där finns alltid gott om plats och jag har aldrig sett en endaste motorcykel där. Dessutom har jag länge gått i tron att parkeringsvakterna i stan blivit bortrationaliserade i nån omorganisation.
Det har gjort att jag i min dumsnålhet blivit allt djärvare. Jag har chansat hej vilt och sparat in en och annan krona. I all fall när jag har lite bråttom och inte har tid att parkera i andra änden av stan. Jag vet – det är inte rätt att låta bli att betala sin parkeringsavgift – men även solen har sina fläckar. Och om jag får tycka nåt så är det inte helt fel att bortrationalisera lapplisorna.
Som i går då. Jag var stressade vid lunchtid. Jag behövde både få i mig välbehövlig näring för att orka med resten av dagen. Men det var också livsnödvändigt att hinna med att slinka in på ”Kronan” - en av stadens gallerior – för att snabbt köpa ett par billiga byxor som jag provat ut tidigare.
Ibland kan jag vara påfrestande velig och omständlig. När jag skall investera i kläder t ex. Jag provar och provar tills jag är helt matt. Sen behöver jag några dagar på mig för att bestämma mig. Och tänker man efter så är det inte så mycket man behöver.
Handen på hjärtat – hur många byxor behöver man egentligen? Har jag verkligen behov av en tröja till? Och ska den också vara svart? Jag har ju bestämt mig för mindre svart och grått nu när håret står för den grå kulören.
Dyrt eller billigt – vilket är bäst? Det kan variera. Min dumsnåla egenskap ligger i ständig beredskap.
Egentligen tycker jag nog att kläder borde vara gratis. Man borde införa klädskatt och endast få kvittera ut de kläder man behöver från "Statliga klädesmyndigheten" den "ull och lull" som krävs för att skydda våra känsliga – och skabbiga - kroppar från väta, värme, kyla och skadliga ultravioletta strålar.
Unisex, one sice! Klimatsmart så klart, fair trade och ekologiskt. Måhända lite trist och tråkigt men praktiskt, miljövänligt och tidsbesparande.
Man skulle kunna sova en halvtimme längre om mornarna. Inget velande om vad man ska ha på sig. Tiden i provhytten t ex skulle minimeras – ljuva tanke. För finns det någon belysning som är mera avslöjande än just ljuset i en provhytt? Varenda pormask och skavank, varendaste liten fettansamling och minsta skäggstrå blir obarmhärtigt synliggjord och liksom förstorad i kvadrat. Man kan få ångest för mindre.
”Det där kan väl ändå inte vara jag” tänker jag alltid och ser mig ängsligt om kring. Snabbt registrerar min hjärna att där finns bara plats för mig och en samling dammtussar på denna minimalistiska yta som provhytten utgör. Den sladdriga, blekfeta och oproportionerliga kroppen i spegeln tillhör alltså mig. Skönt på sätt och vis. Man vill helst vara ensam när man försöker få kroppen att förhålla sig till olika storlekar, former och färgskalor.
När jag så kom hem med min P-bot skavandes i väskan visade det sig att byxorna var för små och tröjan för grå. Jag lämnar tillbaks dom i morgon. Betalar min P-bot med pengarna jag får tillbaka. Och på något underligt vis så har det hela nästan gått med förtjänst heller har min dumsnålhet spelat mig ett spratt……
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar