Vinter

Yes, yes, yes – så kom den efterlängtade snön! Förlåt alla Blekingar - ni är ju inte så glada för vinter och snö om jag fattat rätt. Men för en avdankad jämtlänning så känns det ”helrätt” som grannen "Micke" så vänt uttrycker sig. Inte om snö kanske, men om de kläder han säljer i stans exklusivaste herrekiperingsaffär, Hoglands, som numera även har ett och annat att erbjuda damer. Inte så mycket kanske till damer av ”min sort” - men i somras köpte jag en knallrosa sjal av märket Gant. Inte för att den var billig, men just för att den var ”helrätt” till min Marimekkoklänning när jag skulle på bröllop. Den gjorde sig bra till mitt grånade hår och skyddade axlar både mot mygg och kyla i sommarkvällen.

Visst har vintern sina nackdelar – det ska skottas och sopas och skrapas is. Och snösvängen söderöver har väl ett och annat att lära sig. Sen rusar elpriset i höjden – det blir dyrt att hålla värmen. Men jag tar det - för jag klarar inte av allt svart mörker i november. Svart asfalt, svarta träd, svarta kappor, svarta skuggor, svarta vattensjuka åkrar, svart hav - sånt gör mig låg och dyster i sinnet.
Och sen dis, dimma och motvind på det. Då ger cyklisten upp. Fulhållet eller finhållet kvittar. Det är lika kallt, blött och jäkligt på alla håll.
Bil är bekvämt – men inget bra alternativ av flera skäl. Varje gång jag tar bilen så bråkar miljöpartisten inom mig … dessutom ska den ju parkeras nånstans - bilen alltså. Och i Karlskrona är det inte helt lätt. Någon älskar att gräva upp gator och trottoarer – säkert i något gott syfte – för många kablar blir det ju i vår högteknologiska och elektrifierade värld. Och nånstans måste ju dom ha sin plats. Kablarna alltså. Att hitta en parkeringsplats är lika svårt som att sälja sand i Sahara. En tjänst som kommunal rör- och kabelsamordnare borde det finnas. Man blir lite betänksam när samma gata grävs upp gång på gång.
Busskortet har därför laddats och jag har fullt upp att passa busstider. Lite jobbigt - för bussen är själv inte så bra på att passa tiderna…...

Men precis som jag höll på att deppa ihop av både den ena och andra anledningen – för mycket svart, för mycket surt väder, för mycket jobb, för lite ork, för mycket kolesterol, remiss till snarkutredning, ont i knät…..you name it……så började det snöa. Och det fortsatte att snöa och snöa. I flera dagar. Och det snöar fortfarande idag på första advent. Och allt det svarta har blivit vitt. Novembermörkret har blivit vänligare och betydligt enklare att stå ut med.

I min värld är snö och vinter ett måste för komma i balans med tillvaron och tiden. Det blir liksom ”helrätt” i skallen. Jag blir lugn och fin när snön faller - kvittar om det är stora lappvantar som dalar stilla eller lite ettrigare snökorn som sticker i skinnet. Det är härligt att krypa in i ull och vadmal och ge sig ut i vintervädret både tidigt och sent.
Det finns ju många olika sorters snö. Innuiterna lär ha 200 olika benämningar på snö. I jämtens värld finns det inte riktigt så många sorter. Men nysnö, yrsnö, drivsnö, kramsnö, blötsnö och skarsnö ser jag skillnad på. Alla sorter gör mig lycklig på sitt sätt. Dessutom blir jag extra barnslig och leksugen.

Jag ser fram emot att Olivia snart kan leka snölekar med sin jämtländska mormor. Inte för att jag bryr mig - men det blir liksom mer legitimt för en 61-åring att göra snögubbar och snölyktor eller kasta sig på marken och vifta hej vilt med armar och ben för att göra snöänglar.....