I alla helgons tider…

Jag är inte helt bekväm med ”döendet” – det vill jag inte påstå. Men det är man ju inte alltid med ”levandet” heller….
Att läsa både dödsannonser och att läsa på gravstenar fascinerar mig. Kanske kan det klassas som en yrkesskada? Att man arbetat i vård och omsorg på olika sätt i hela sitt liv kan ju vara en bidragande orsak. Men det är inte hela sanningen.
En enkel analys är väl att det helt enkelt är mystiken kring liv och död som fascinerar.
Jag tillhör inte dom som går omvägar kring kyrkogårdar – jag går gärna in och i genom dom. Tidigt som sent, i mörker och dimma.
Ibland får jag för mig att promenera till och från stan. I ”runda svängar” – om jag tar genvägen genom kyrkogården vid lasarettet - tar det cirka en och en halv timme. Enkel resa.

En promenad genom kyrkogården får mig med automatik att dra ner på gång-tempot. Det blir ett tillfälle att reflektera över mitt eget liv och leverne.
Att vandra genom kyrkogården ger utrymme till att fundera och fantisera över dessa människors liv. Blev deras liv som dom tänkt sig? Snuddade de vid sina drömmar? Är de saknade och i ljust minne bevarade?

För 10-15 år sedan så gick jag med min mamma, min faster och någon/några av mina systrar på kyrkogården i Brunflo. Och lika allvarliga som vi blev emellanåt lika mycket fnissade vi. Respektfullt och diskret fniss förvisso men varför inte…….

För mamma och faster Helga väcktes många roliga och mindre roliga minnen till liv. Det berättades både kända och okända episoder och händelser kring personerna vars namn fanns ristade på gravstenarna. Jag tror att både deras tankar och deras fniss landade mjukt någonstans – om än fem alnar under jord eller på ett guldkantat moln. De möttes säkert och togs emot med både glädje och tacksamhet av dessa personer – i vilka rum eller dimensioner de nu än befann sig. En glädje över att de fortfarande vara ihågkomna. Över att fortfarande kunna locka till skratt och sprida glädje.

Personligen har jag inga förhoppningar om att bli helgonförklarad. Däremot har jag funderat lite över det här med reinkarnation.
Hur vill jag återfödas om det tillfället erbjuds? Jag tror mig ha hört att Mark Levengood hade en tanke om att bli rattmuff i sitt nästa liv. Och varför inte? Att värma någons frusna händer, när termostaten lagt av i både bil och hus, är väl en fin tanke.
Fast jag vill nog helst bli arkitekt och musiker – skapa rum och njutning för vilsna själar. Och i det rummet vill jag ha en skicklig danspedagog som kan få mig att dansa på lätta, medgörliga fötter.