Om hår, handväskor och högklackat….

Jag har ju tidigare avslöjat att det kan finns en liten släng av fåfänga i mitt blod – fast det inte märks allt för väl.I alla fall inte vad gäller hår, handväskor och högklackat.Inget av dessa alternativ är något som jag någonsin lyckats komma överens med  –  fast jag jobbar allt jämnt på det  skulle man kunna säga.

Frisörskräck.....

Jag är frisörernas skräck och min frisör-skräck känner inga gränser.Håret har alltid varit och är ett stort bekymmer.Ostyrigt, flygigt och sparsamt med tunna strån på svålen. Högt hårfäste med djupa flikar ända upp till fontanellerna. Därtill ett antal förödande virvlar i nacken. Frisörerna är snabba med att påtala detta som ett problem. Som om jag satt dit dom där för skojs skull för att göra livet surt för dessa hårterapeuter. ”Förvänta dig inga underverk”  är outtalade men tydliga signaler som studsar tillbaka via spegeln när de låter sina slanka fingrar undersöka eventuella hårbefrämjande förbättringsmöjligheter.  

Prövat allt - proffsigt och hemgjort

Som om det inte räckte med virvlar och svårjusterat hårfäste så är håret till följd av ålder och bekymmer grådassigt som en kulen novemberdag. Till solbränna går det an, men vintertid vill man helst ha mössa på sig hela tiden.

Mitt hår har genom tiderna varit alltifrån snaggat, halvlångt och hellångt.  Uppsatt och nedsläppt, färgat, slingat och permanentat i alla styrkor och krulligheter.  Jag har experimenterat själv med både sax och färg i badrummet. Jag har gråtit och nästan sjukskrivit mig – både på grund av mina egna som av utbildade och erfarna frisörers fel-skär och ovarsamhet med form och färg. Min frisörskräck känner inga gränser. Dom förstår mig inte. Jag vet inte varför dom ställer frågan hur man vill ha det för dom gör ju ändå som dom vill. Hur ofta har jag inte rusat direkt hem som en illa trimmad pudel  och ylandes kastat mig in i duschen för att få bort allt klet och med en förhoppning om att töja ut hårtestarna igen och få färgen att blekna. För denna misshandel som frisören dessutom utan minsta skam hade vett att ta hutlöst betalt för. 

Man ska inte dra alla frisörer över en kam 

- för detta gäller inte Irene förstås! Som är det berömda undantaget i frisörernas värld, som bekräftar regeln. Med Irenes händer på min skalp var jag fullständigt trygg. (Frisörer heter förresten ofta Irene, Pamela, Jeanette, Birgitta eller Eva.)

Irene fattade på millimetern när hur mycket hon skulle kapa. Hon fattade precis vilken färgnyans som blev bäst och hur luggen skulle formas. Irene bjöd på skållhett kaffe med kaka, skrattade hela tiden och var trevligt pratsam utan att bli jobbig. Jag visste allt om hennes man, barn och barnbarn. Jag visste allt om hennes omsorg om sin svårt sjuka bror.  

Inga virvlar var besvärliga nog för Irene. Ingen färg blev för mörk. Ingen permanent för krullig. Med Irene behövdes förresten inga stinkande, svidande permanentvätskor – hon klippte fram  …..ja, om inte lockar så i alla fall ett fint fall. Håret blev liksom tjockt och fylligt och frisyren stod pall för en lätt bris och ett milt duggregn. 

Fattar ni – här snackar vi om en riktig hårskulptör med konstnärlig begåvning och med talang att bemöta känsliga fåfänga kunder på rätt sätt.

Men Irene fick plötsligt för sig att sluta "hyra stol" i stan för att köra sitt race – hemma i garaget, dryga tre mil från stan. Inte så farligt kan man tänka - men det blev lite omständigt och tidsödande att ta sig dit i min stressade värld. Förståndig som hon är har hon gått ner i tid och har inte öppet på lördagar. Så jag övergick till egenvård (för att inte säga vanvård) igen och det är nog inte till min fördel. Det är dags att återuppta kontakten – om inte annat för att uppleva känslan av att det finns hopp för ett Gott Nytt Hår!

Jag ber att få återkomma till mitt förhållande till handväskor och högklackat. 

Om muskelmassa, mandelmassa och Miro Zalar…..

Det lär vara så att de flesta människors nyårlöften går ut på att börja träna sin kropp. Hur tänker jag om det inför 2013? Jag ler lite överlägset och tänker att jag minsann har varit medlem i Friskis och Svettis sen årtionden tillbaka. Belåtet har jag konstaterat att det för det mesta har lönat sig att lösa årskort på alla aktiviteter. Så pass ofta har jag spinnat, gymat och jympat.
Men om man vill bli starkare – som Pippi - så måste det till lite mer.Likaså om jag vill ändra på förhållandet mellan muskelmassan och ”mandelmassan.”  Jag gjorde en ny Bodyscanning i veckan. ”Mandelmassan” överväger tyvärr – fortfarande.  ”Inte så farligt,” säger  Miro, ”det fixar du!”

I klass med Carolina Klüft och systrarna Kallur?
Fattar ni, det säger Miro Zalar, höjdhopparen, till mig, i samma mening som han nämner Carolina Klüft och systrarna Kallur..... Jag som knappt kunde hoppa över en tandpetare med mina stela ben när träningen började! Under 10 veckor hösten 2012 har Miro försökt ändra på den saken och nu hoppar jag lätt som en plätt över en hel hög - med tandpetare! Miro har tränat mig och mina arbetskamrater att få upp flås och styrka genom hård cirkelfysträning och konditionsträning. Både kondition och muskelmassa och ”mandelmassa” testades och mättes – före och efter träningsperioden – genom BIP-tester och Bodyscanning.  Avslutande tester visar att jag förbättrat mina värden men jag måste ändå ligga i ännu hårdare om jag vill bli kvitt ”mandelmassan.”

Vaddå ”mandelmassa???”

Mandelmassa är det som lägger sig runt midjan. Det som putar ut på fel ställen och gör att kläderna känns för små. I min vokabulär omfattar också ”mandelmassa” allt som är gott, fett och sött samt alla onyttiga drycker som jag gärna sväljer ner det med – för ofta och vid fel tidpunkt. Chips, bullar, kakor och chokladpraliner slinker lätt ner med O`boy, mjölk,  julmust (det bästa med julen?!), vin – rött som vitt som bubbel – eller kaffe, gärna med avec. Cognac t ex är både gott och nyttigt för en liten smutt kan lindra lätt ångest och heshet. 

”Mandelmassa” består också av allehanda pannacottor, creme bruléer, ostar, salamikorvar och goda spanska och italienska skinkor.Likaså kan en och annan pizza ibland rädda fredagsmyset efter en hård arbetsvecka. 
För all del – jag sväljer nyttigt också. Fastän jag tullar allt mer på de vegetariska matvanor jag haft under några år.Vi kan kalla det nyttiga för osötad mandelmassa - utan mandel. Jag äter mycket fisk, grönsaker, bär och frukt. Jag äter gröt och yougart och skvätter olivolja på det mesta jag förtär.  Men det är här någonstans jag lurar mig själv och går vilse bland kakor och laxfenor. Det blir fel på nåt obegripligt vis och jag sväljer för mycket. Av allt – så enkelt är det. Och jag tränar inte så hårt som den mängden kräver. Det säger i alla fall Miro – och jag tror på Miro.

Men Miro tycker också att jag är en stark, gammal kärring som är väl värd att satsas på ….. Han säger det på ett sätt som får mig att tro att det finns hopp för att även min gråa hästsvans kan – ja, om inte sväva precis - i alla fall skumpa lite häftigare och högre, där jag ångar fram.

Det finns ingen enkel väg
Miro har fått mig att fatta att det är mycket man måste stå ut med för att bli stor och stark. Man måste stå ut med svettstänk och svettsstank– sin egen, men framförallt andras. Man måste stå ut med de fisar som ibland blåser iväg och får manliga träningsbyxor att fladdra ikapp på gymet. Vi kvinnor har lite bättre kontroll tror jag eller passar kanske på att smygfisa i skuggan av någon stinkande muskelbyggare. Man måste också stå ut med träningsvärken som får en att gråta förtvivlat vid tanken på nästa träningspass. Att förvandla mandelmassa till muskelmassa kommer att göra ont och det räcker inte att lägga sig på en behaglig bekvämlighetsnivå.

Systrar och bröder - låt oss dagligen förena oss i djupa benböj under 2013!

”Om du inte gör något annat så gör 15-20 djupa benböj dagligen!” säger Miro. Och jag gör det  – nästan varje dag - fast det knastrar oroväckande i knäskålarna. Miro har ju sagt att det är bra. Och sen kan jag med gott samvete lägga lite extra mandelmassa i semlan för att jag gör det- heller?!

Hur som helst - det är gott att ha personer runt om kring sig som puttar på i livets uppförsbackar – såväl i motionsspåret som i livets guppiga spårbana.