måndag 5 mars 2012
Lite skryt.....!
Yes!!!! Första avsnittet "Värdegrund" är nu klart i min utbildning och jag är godkänd både i de olika diskussionsdelarna samt min lilla inlämningsuppgift. Som jag fick in i tid - flera minuter för tidigt....ja, flera timmar t o m. Nu väntar nästa del: Etik och humanism. Hej och hå!
söndag 4 mars 2012
Om bakmaskiner och mors välbefinnande....
På tal om mycket att göra….Jag gör allt för att komma undan min inlämningsuppgift?! Se tidigare inlägg idag.... Jag var bara "tvungen" att kolla min privata mail och upptäckte att det var ett tag sen sist. Jag tolkar det som att jag just nu har lite för mycket på gång. Jag blev lite förvånad över alla mail som rasslade in i mailboxen. Mitt bland nyhetsbrev från Gudrun Sjöden, Bukowskis, Stay Friends och Norrgavel m fl så fanns mail från alla mina syskon.
"Nu har bardomshemmet brunnit upp" var min första ologiska tanke! Vet inte varför just den tanken rann upp i skallen. Bardomshemmet är förövrigt sålt för flera år sedan.
Men jag blev ändå oerhört lättad när det blev uppenbart att det inte rörde sig om det hus där jag först såg dagens ljus, utan om en "bakmaskin" från anno dazumal! Som min syster lagt rabarber på. Bakmaskinen, tillhör min mamma 93, men är nog inte riktig lika gammal. Min syster som lagt beslag på den ville för övriga syskonskaran nogsamt förklara att hon bara ämnade ”låna” den eftersom hennes kollapsat. Vi skulle på intet sätt få för oss att hon roffat åt sig denna antikvitet.
Att mamma förses hembakt är ju helt underbart. Ingegerds bullar är "outstanding!" Dessutom ser hon till att mamma – förutom bullar och bröd – får sina tvätt tvättat, struken och manglad. Förutom det får mamma lite extra tillsyn då och då utöver hemtjänstens insatser. Så vad gäller att ”låna/roffa åt sig” gamla hushållsassistenter så har jag absolut inga synpunkter eller invändningar. Jag har redan en, men vill ha en ny och modern! Helst en, som med en enkel manövrering, funkar dygnet runt, både vad gäller bak och välstädat.....
Det är lite svårt att inse att mamma - i något avseende - inte är mamma längre. Att hennes minne fördunklats och att hennes fem barn inte finns så påtagligt i hennes värld längre. Barn och barnbarn har ju varit hennes liv och nu kan hon inte längre hålla oss isär utan nu blandar hon i hop oss, både med varandra och med andra. Telefonsamtalen blir kortare och fattiga på sitt innehåll. När hon inte får ihop samtalet, säger att hon inte hör, att det måste vara något fel på telefonen eller ledningen och så lägger hon på…..
Eller andra gånger när man pratat väder och vind och jag förstår att hon inte vet vem hon talar med så kan hon hålla god min och snabbt avsluta samtalet med att jag ska ”hälsa till alla hon känner.”
Men än så länge känns hon glad och nöjd och vi får glädja oss åt just det, att hon upplever värdighet och välbefinnande i sin egna, ordinära bostad trots sin höga ålder. Det må låta som ett yrkesskadat uttal men som hennes yngsta dotter säger och menar jag det av hela mitt hjärta. Hon är värd varendaste bulle.
"Nu har bardomshemmet brunnit upp" var min första ologiska tanke! Vet inte varför just den tanken rann upp i skallen. Bardomshemmet är förövrigt sålt för flera år sedan.
Men jag blev ändå oerhört lättad när det blev uppenbart att det inte rörde sig om det hus där jag först såg dagens ljus, utan om en "bakmaskin" från anno dazumal! Som min syster lagt rabarber på. Bakmaskinen, tillhör min mamma 93, men är nog inte riktig lika gammal. Min syster som lagt beslag på den ville för övriga syskonskaran nogsamt förklara att hon bara ämnade ”låna” den eftersom hennes kollapsat. Vi skulle på intet sätt få för oss att hon roffat åt sig denna antikvitet.
Att mamma förses hembakt är ju helt underbart. Ingegerds bullar är "outstanding!" Dessutom ser hon till att mamma – förutom bullar och bröd – får sina tvätt tvättat, struken och manglad. Förutom det får mamma lite extra tillsyn då och då utöver hemtjänstens insatser. Så vad gäller att ”låna/roffa åt sig” gamla hushållsassistenter så har jag absolut inga synpunkter eller invändningar. Jag har redan en, men vill ha en ny och modern! Helst en, som med en enkel manövrering, funkar dygnet runt, både vad gäller bak och välstädat.....
Det är lite svårt att inse att mamma - i något avseende - inte är mamma längre. Att hennes minne fördunklats och att hennes fem barn inte finns så påtagligt i hennes värld längre. Barn och barnbarn har ju varit hennes liv och nu kan hon inte längre hålla oss isär utan nu blandar hon i hop oss, både med varandra och med andra. Telefonsamtalen blir kortare och fattiga på sitt innehåll. När hon inte får ihop samtalet, säger att hon inte hör, att det måste vara något fel på telefonen eller ledningen och så lägger hon på…..
Eller andra gånger när man pratat väder och vind och jag förstår att hon inte vet vem hon talar med så kan hon hålla god min och snabbt avsluta samtalet med att jag ska ”hälsa till alla hon känner.”
Men än så länge känns hon glad och nöjd och vi får glädja oss åt just det, att hon upplever värdighet och välbefinnande i sin egna, ordinära bostad trots sin höga ålder. Det må låta som ett yrkesskadat uttal men som hennes yngsta dotter säger och menar jag det av hela mitt hjärta. Hon är värd varendaste bulle.
Om inlämningsuppgifter, taskig planering och på gränsen till benskör
Man är den man alltid varit eller…?!? Ett gränsfall för det mesta.....varken bäst eller sämst, varken rik eller fattig, frisk eller sjuk, i tid eller otid....
Jag tycks nästan alltid ramla tillbaka i gamla vanor av icke rekommendabelt slag - handlöst och huvudstupa.
Inlämningsuppgift nr 1 skall vara inlämnad i dag 120304. Visserligen inte förrän kl 23.59 men ändå. Jag har ju gått och blivit student igen. På äldre dar….Jag är åter inskriven vid Uppsala universitet och cirkeln är sluten. På kvartsfart visserligen - men ändå. Det är mer än jag trodde och farten är mer än tillräcklig för att det ska svindla för ögonen, som i en bättre åkattraktion på Liseberg eller Expo Norrs nöjesfält.
Kursen heter ”Att förstå och leda utifrån den nationella värdegrunden för äldre, 7,5 hp.” Det handlar om att införa värdighetsgarantier inom äldreomsorg. Bäst att pass på medan man har chansen. Snart behöver jag garantierna för min egen del.
Man kan med viss rätt ifrågasätta om jag fullständigt tappat omdömet. Jag är 60+, har svårt att få tiden att räcka som det är ändå. Och så går jag och lägger mig igen. Vid universitetet i Uppsala. Jag har ju ”legat” där förr. År 1970 närmare bestämt.
För på den tiden ”låg” man vid universitetet. Varför man sa så vet jag inte. Kanske har det med sista april och den traditionella mösspåtagningen att göra. Den dagen fanns det nog en och annan överförfriskad student som bokstavligen låg vid universitetet – utan förmåga att ta sig upp och rusa med strömmen ner för slottsbacken.
Hur som helst – då liksom nu – var/är jag bra på att skjuta upp saker. I alla fall när det handlar om ansträngning och motprestation. Min bekvämlighet känner inga gränser. Och nu ligger jag alltså lite efter i kursplanen.
På 70-talet satt vi med koffeintabletter för att hålla oss vakna natten innan tentan och läste Goethe och bläddrade febrilt i tyska grammatiken. Det är inte mycket som förändrats tyvärr, förutom att nu dricker jag kaffe.
Fast det är inte riktigt sant det där att jag skulle ligga efter i kursplanen. Det är nog mer en känsla. Jag är fortfarande på banan, men hänger lite på gär´sgår´n skulle man kunna säga. Än är det ju tid kvar till midnatt. Till mitt försvar för min taskiga planering brukar jag säga att jag jobbar som bäst när vargarna flåsar mig i nacken och då kniven trycks mot strupen. Fast det är heller inte riktigt sant och jag blir lite trött på mig själv. Att jag inte lär mig att planera bättre. Om inte annat för att hålla magsyran och stresshormonerna i schack och balans.
Nu är jag som jag är och har suttit vid datorn sedan tidiga ottan. Ont i ryggen av mina bensköra ryggkotor och/eller uråldrig kontorsstol.
Lite svårt med koncentrationen ska erkännas. Det finns mycket som distraherar mer än ryggont i vårens tid. Jag har sett solen gå upp och beskådat och lyssnat på marskatterna som redan är i full gång. Fågellivet är aktivt. Det flygs kors och tvärs och knoppar brister så det knakar.
Sen är det ju Wordfeud som man måste hålla koll på. Jag har nyss blivit med iPhone och inte hunnit tröttna än……
Bloggen ska hållas vid liv. Olivia vill leka med sin mormor emellanåt - eller om det är tvärtom...
Som om inte det räcker har jag även en begynnande benskörhet att ta hand om.
När det gäller benskörheten så är den nu mätt med senaste teknik och resultatet vetenskapligt utvärderat. Resultat kom som ett brev på posten - bokstavligt talat - med bilder och allt. Fem ryggkotor och en höft är i gränslandet. Jag är betraktad som ett ”gränsfall” -befinner mig i området som benämns osteopeni, alltså steget innan osteoporos. Rekommendation är D-vitamin och fysisk aktivitet i stora doser. Och det är jag redan hyfsat bra på. Spinning, gympa, gym och promenader är trots allt hyfsat frekventa i min ansträngda tidsplanering. Fler vandringar i solen både nära och fjärran känns onekligen som en god och alternativ medicin.
Min planering och ambition idag är att min inlämningsuppgift skall vara klar senast 23.58 men först måste jag äta en rejäl frukost och se till att jag får min beskärda del av D-vitamin och motion i vårvädret.
Jag tycks nästan alltid ramla tillbaka i gamla vanor av icke rekommendabelt slag - handlöst och huvudstupa.
Inlämningsuppgift nr 1 skall vara inlämnad i dag 120304. Visserligen inte förrän kl 23.59 men ändå. Jag har ju gått och blivit student igen. På äldre dar….Jag är åter inskriven vid Uppsala universitet och cirkeln är sluten. På kvartsfart visserligen - men ändå. Det är mer än jag trodde och farten är mer än tillräcklig för att det ska svindla för ögonen, som i en bättre åkattraktion på Liseberg eller Expo Norrs nöjesfält.
Kursen heter ”Att förstå och leda utifrån den nationella värdegrunden för äldre, 7,5 hp.” Det handlar om att införa värdighetsgarantier inom äldreomsorg. Bäst att pass på medan man har chansen. Snart behöver jag garantierna för min egen del.
Man kan med viss rätt ifrågasätta om jag fullständigt tappat omdömet. Jag är 60+, har svårt att få tiden att räcka som det är ändå. Och så går jag och lägger mig igen. Vid universitetet i Uppsala. Jag har ju ”legat” där förr. År 1970 närmare bestämt.
För på den tiden ”låg” man vid universitetet. Varför man sa så vet jag inte. Kanske har det med sista april och den traditionella mösspåtagningen att göra. Den dagen fanns det nog en och annan överförfriskad student som bokstavligen låg vid universitetet – utan förmåga att ta sig upp och rusa med strömmen ner för slottsbacken.
Hur som helst – då liksom nu – var/är jag bra på att skjuta upp saker. I alla fall när det handlar om ansträngning och motprestation. Min bekvämlighet känner inga gränser. Och nu ligger jag alltså lite efter i kursplanen.
På 70-talet satt vi med koffeintabletter för att hålla oss vakna natten innan tentan och läste Goethe och bläddrade febrilt i tyska grammatiken. Det är inte mycket som förändrats tyvärr, förutom att nu dricker jag kaffe.
Fast det är inte riktigt sant det där att jag skulle ligga efter i kursplanen. Det är nog mer en känsla. Jag är fortfarande på banan, men hänger lite på gär´sgår´n skulle man kunna säga. Än är det ju tid kvar till midnatt. Till mitt försvar för min taskiga planering brukar jag säga att jag jobbar som bäst när vargarna flåsar mig i nacken och då kniven trycks mot strupen. Fast det är heller inte riktigt sant och jag blir lite trött på mig själv. Att jag inte lär mig att planera bättre. Om inte annat för att hålla magsyran och stresshormonerna i schack och balans.
Nu är jag som jag är och har suttit vid datorn sedan tidiga ottan. Ont i ryggen av mina bensköra ryggkotor och/eller uråldrig kontorsstol.
Lite svårt med koncentrationen ska erkännas. Det finns mycket som distraherar mer än ryggont i vårens tid. Jag har sett solen gå upp och beskådat och lyssnat på marskatterna som redan är i full gång. Fågellivet är aktivt. Det flygs kors och tvärs och knoppar brister så det knakar.
Sen är det ju Wordfeud som man måste hålla koll på. Jag har nyss blivit med iPhone och inte hunnit tröttna än……
Bloggen ska hållas vid liv. Olivia vill leka med sin mormor emellanåt - eller om det är tvärtom...
Som om inte det räcker har jag även en begynnande benskörhet att ta hand om.
När det gäller benskörheten så är den nu mätt med senaste teknik och resultatet vetenskapligt utvärderat. Resultat kom som ett brev på posten - bokstavligt talat - med bilder och allt. Fem ryggkotor och en höft är i gränslandet. Jag är betraktad som ett ”gränsfall” -befinner mig i området som benämns osteopeni, alltså steget innan osteoporos. Rekommendation är D-vitamin och fysisk aktivitet i stora doser. Och det är jag redan hyfsat bra på. Spinning, gympa, gym och promenader är trots allt hyfsat frekventa i min ansträngda tidsplanering. Fler vandringar i solen både nära och fjärran känns onekligen som en god och alternativ medicin.
Min planering och ambition idag är att min inlämningsuppgift skall vara klar senast 23.58 men först måste jag äta en rejäl frukost och se till att jag får min beskärda del av D-vitamin och motion i vårvädret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)