Om billiga byxor och felparkering

Dumsnålhet är mest av ondo. Det har jag ju redan konstaterat i mitt förra inlägg. Det smärtar mig att erkänna, att jag trots den vetskapen ändå är just dumsnål allt som oftast. Och det har sitt pris.

I går t ex kostade det mig 700 spänn. Hutlöst! ”Prislappen” satt på bilrutan. Visst - jag hade felparkerat. Det erkänner jag. På en motorcykelparkering utanför konserthuset.

Lite svårbegripligt varför man har lagt en motorcykelparkering just där. Jag har parkerat min lilla rostiga Polo där många ggr när jag gjort snabba ärenden i närheten. Det har alltid funkat. Där finns alltid gott om plats och jag har aldrig sett en endaste motorcykel där. Dessutom har jag länge gått i tron att parkeringsvakterna i stan blivit bortrationaliserade i nån omorganisation.

Det har gjort att jag i min dumsnålhet blivit allt djärvare. Jag har chansat hej vilt och sparat in en och annan krona. I all fall när jag har lite bråttom och inte har tid att parkera i andra änden av stan. Jag vet – det är inte rätt att låta bli att betala sin parkeringsavgift – men även solen har sina fläckar. Och om jag får tycka nåt så är det inte helt fel att bortrationalisera lapplisorna.

Som i går då. Jag var stressade vid lunchtid. Jag behövde både få i mig välbehövlig näring för att orka med resten av dagen. Men det var också livsnödvändigt att hinna med att slinka in på ”Kronan” - en av stadens gallerior – för att snabbt köpa ett par billiga byxor som jag provat ut tidigare.

Ibland kan jag vara påfrestande velig och omständlig. När jag skall investera i kläder t ex. Jag provar och provar tills jag är helt matt. Sen behöver jag några dagar på mig för att bestämma mig. Och tänker man efter så är det inte så mycket man behöver.
Handen på hjärtat – hur många byxor behöver man egentligen? Har jag verkligen behov av en tröja till? Och ska den också vara svart? Jag har ju bestämt mig för mindre svart och grått nu när håret står för den grå kulören.
Dyrt eller billigt – vilket är bäst? Det kan variera. Min dumsnåla egenskap ligger i ständig beredskap.

Egentligen tycker jag nog att kläder borde vara gratis. Man borde införa klädskatt och endast få kvittera ut de kläder man behöver från "Statliga klädesmyndigheten" den "ull och lull" som krävs för att skydda våra känsliga – och skabbiga - kroppar från väta, värme, kyla och skadliga ultravioletta strålar.
Unisex, one sice! Klimatsmart så klart, fair trade och ekologiskt. Måhända lite trist och tråkigt men praktiskt, miljövänligt och tidsbesparande.
Man skulle kunna sova en halvtimme längre om mornarna. Inget velande om vad man ska ha på sig. Tiden i provhytten t ex skulle minimeras – ljuva tanke. För finns det någon belysning som är mera avslöjande än just ljuset i en provhytt? Varenda pormask och skavank, varendaste liten fettansamling och minsta skäggstrå blir obarmhärtigt synliggjord och liksom förstorad i kvadrat. Man kan få ångest för mindre.
”Det där kan väl ändå inte vara jag” tänker jag alltid och ser mig ängsligt om kring. Snabbt registrerar min hjärna att där finns bara plats för mig och en samling dammtussar på denna minimalistiska yta som provhytten utgör. Den sladdriga, blekfeta och oproportionerliga kroppen i spegeln tillhör alltså mig. Skönt på sätt och vis. Man vill helst vara ensam när man försöker få kroppen att förhålla sig till olika storlekar, former och färgskalor.

När jag så kom hem med min P-bot skavandes i väskan visade det sig att byxorna var för små och tröjan för grå. Jag lämnar tillbaks dom i morgon. Betalar min P-bot med pengarna jag får tillbaka. Och på något underligt vis så har det hela nästan gått med förtjänst heller har min dumsnålhet spelat mig ett spratt……

Om trasiga fingertoppar, slickepottars värde och om konsten att ”göra en tavla” och hålla sig på benen

En och annan tavla har man onekligen gjort i sitt liv. Både i bemärkelsen ”göra bort sig” liksom i konsten att mera bokstavligt och medvetet försöka ge sig på själva konsten att göra en tavla. Jag har gjort både och. Och kan konstatera att jag lyckas bättre med att ”göra bort mig” på olika sätt än jag lyckas på det konstnärliga planet. Att kunna styra pigmenten dit man vill i mina trevande försök att måla akvarell är sannerligen en konst.

Däremot är det ingen konst att trasa sönder en fingertopp i en stavmixer. Kanhända i brist på gott omdöme men snarare för att jag uppfostrats med mottot att sparsamhet är en dygd.
Min mammas heligaste köksredskap är helt logiskt slickepotten. Om det är nåt hon har synpunkter på så är det just slickepottens effektivitet. Med en dåres envishet försökte hon uppfostra och övertyga sin yngsta dotter om värdet av slickepottens skrapförmåga. Jag kände mig som en slösaktig och misslyckad dotter som bara hade såna med stela och oföljsamma ”skarpblad” eller helgjutna i hårdplast i mitt hushåll. Hur hårt fick hon inte slita i mitt kök p g a denna brist på dugliga husgeråd. Men mamma var inte den som gav upp så lätt när hon var som mest i sitt esse. Hon köpte därför upp sig på ”prima vara” på Expo Norr i Östersund eller möjligen på "Jonssons" i Brunflo - eller ICA Supermarket som affären heter i modern tid. När mamma kom på besök hade hon så gott som alltid en fulländad slickepott i bakfickan :-) för att vara på den säkra sidan.

Hon är inte snål min mor men allt ska tas tillvara på. Skrapas ur, vändas ut och in och återanvändas. En sann miljökämpe - långt innan sopsorteringsstationerna var påtänkta.
Jag säger inte att det var mammas fel att jag trasade sönder fingertoppen med stavmixern mitt i rötmånaden i somras. Och ännu mindre skyller jag på Olivia som skulle åtnjuta nymixad magopuré. Detta var helt och fullt min egen dumhet.
För det första så hade jag inte där inne i stavmixerns allra heligaste inre att göra. Även sparsamheten har en gräns. Dumsnål kallas det.
För det andra borde jag, vid min ålder, ha vett att dra ut kontakten innan jag ger mig hän åt att ta vara på allt. Eller använda en slickepott, modell smalare. Med vänsterhanden i högläge, fingret inlindat i kökshanduken körde jag med enhandsfattning - och med livet som insats - till vårdcentralen och fick det lagat. Nageln har växt till sig med tiden och nu väntar jag bara på att återfå känseln.

På tal om känsel – det har jag gott om i min vänstra fot just nu. Det bultar och det bankar. Det är väl inget att sjåpa sig för precis men plötsligt händer det liksom stup i kvarten. Och tanken ligger inte långt borta - vad blir det härnäst. En fingertopp i juli, en bruten axel i december och så idag en stukad fot. Försökte mig på konsten att ta mig nerför en trappa utan att nudda de sista två trappstegen. Jag vet inte riktigt vem jag tror att jag är. Jag är ju inte stuntman eller cirkusartist. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att jag har varit smidigare i mitt liv. Jag kan inte flyga. Jag kan ju knappt gå…..definitivt inte just nu…..Men jag är vid gott mod och försöker tänka positivt. Rehabiliteringen av armen har gått över förväntan, fingertoppen helt OK och ”en spik i foten” som Hasse Alfredsson sa, är ju blaha, blaha - om man betänker allt annat elände här i världen. Huvudsaken är att man är hel och ren – ifall man hamnar på akuten….

För övrigt har jag nu för avsikt att ta upp mitt bloggande igen. Den som bloggar mixar inga fruktpuréer och snubblar förhoppningsvis inte. Så länge som man sitter vid tangentbordet i alla fall.