Våraning och vårångest....

Våren kan vara på väg. En ljusgul februarisol lyser på himlen idag. Detta faktum borde väl glädja mig – men som den vintermänniska jag är så sörjer jag den snö som håller på att försvinna. Den snö som under en tid har brett ut sina milda, vida snöflingor över folk och fä och så effektivt och vänligt dolt kvarglömda trädgårdsmöbler, krukor och krattor under ett vitt pösigt snötäcke.

En olustkänsla gör sig påmind. Den handlar inte bara om de fina skidspåren som försvann nästan lika fort som jag hann få ordning på min skidutrustning. Det handlar också om att den vita, vilsamma vinterträdgården håller på att förfulas. Och pockar på att den vill förvandlas till en grönskande oas. Och det sker inte utan svett och möda. Löv skall krattas, gräs och buskar klippas. Frukträd skall beskäras enligt konstens alla regler. Trädgårdsavfall skall samlas ihop och köras bort……ingenting sköter sig självt.
Jag har svårt att få till det. Inte för att jag är totalt ointresserad men jag saknar tid för både grävande och ogräsbekämpning. Därtill är jag en smula bekväm.


Jag har slutat att bläddra i trädgårdstidningar. De ger mig verklig ångest. Alla vackra bilder med råd och tips hur man får pioner att bli extra blommiga och bonniga gör mig deprimerad. Liksom förföriska bilder på skuggiga gröna rum dit välkrattade gångar leder mellan välplanerade rabatter och konstgjorda dammar med sprattlande guldfiskar i. För att inte tala om bilder med orgier av blommor och grönt som ser så där trivsamt vildvuxet och oplanerat ut.
Jag vill gärna ha tillgång till dessa svalkande gröna oaser där hängmattan alltid är ledig. Där tanken blir fri och själen får ro.

Mina trädgårdskunskaper är inte mycket att skryta med. Jag vet att man skall klippa rosorna när musen har björköron – eller hur det nu var. Men klängrosen på hörnet dog ändå förra våren så där hjälpte inga örsnibbar av något slag. Ej heller någon sekatör - ens i rättan tid.



Jag vet också att man måste hålla efter sin humle innan den brer ut sig alldeles för våldsamt. För då kryper den in under takpannorna och snärjer in sig i stuprör och hängrännor. Eller blir till slingrande snubbeltrådar på markteglet. Men jag gillar humle, så den tuktar jag nån gång när jag har långtråkigt. Det är tacksamt med humle. Den växer och gror utan att man behöver anstränga sig en endaste smula, utan krav på vare sig vatten eller hästskit. Den växer inte bara där man satt den. Den kan dyka upp lite otippat både här och där. Man kan faktiskt se hur humlen växer medan man står och hänger över krattskaftet och gnyr över blåsan i tumgreppet. Dessutom luktar och påminner den mig om Jämtland - humlen alltså. Min morfar och mormors veranda var överväxt av humle.

Min örtkryddor ställer heller inte så stora krav på mina färdigheter. Med någon liten insats från hjälpsamma grannarna i ”8-an” och med hjälp av flitiga humlor och fjärilar så är den lilla kryddträdgården så gott som självgående. Med det skyddade läget därtill så har även den bekvämaste trädgårdsentusiasten kunnat skörda gräslök (som ser ut som purjolök ) långt innan det är dags för midsommarsillen. Små rosmarinplantor har växt upp till frodiga väldoftande buskar och blommat rikligt med försynta, ljuvligt blekblå blommor - i kapp med salvia, lavendel, myntor av olika sorter och pimpernella.
Min ”gröna” syster i Härnösand, som är en hängiven odlare har någon gång uttryckt sin entusiasm – med litet ett stänk av avund - över den växtzon hon påstår att jag befinner mig i. Jag vet inte om jag förstår vad hon menar.

Kanske menar hon att det är tur att jag bor i Blekinge. För då har man ju tillgång till "Sveriges trädgård" nära inpå knuten utan att behöva anstränga sig. Man kan t ex ligga på rygg bland vitsipporna i bokskogen på Tromtö och glömma trädgårdsarbetets bistra verklighet.

Julen varar inte till påska

Julen är över nu – för denna gången. Änglakören på CD-stället har fällt ihop sina vingar. Barnens dagistomtar har packat ihop sina klädnypsskidor och tillsammans med änglarna ligger de nu i träda – eller vad de nu gör - ovan på garderoben i tvättstugan ett år framöver. Jag funderar över att skaffa dem en värdigare bostad när de inte är i tjänst. Det känns lite taskigt att stuva ner dom lite huller om buller i en simpel papplåda. De har ju ändå spridit ljus och fått både barnaögon och åldersvaga ögon med grumliga linser att tindra under några veckor.
Olivia kommer nog inte att acceptera denna ovärdiga förvaring av änglar och tomtar framöver. Skulle jag ha blivit förhärdad med åren?! Hemska tanke - det måste i så fall åtgärdas. Man ska värna om de små och menlösa. Jag funderar på om mitt gamla dockskåp skulle kunna komma till pass. Änglarna på övervåningen och tomtarna därnere. Hur dom vill fördela sig behöver ju inte jag lägga mig i. Det löser nog Olivia tillsammans med hyresgästerna.

Jag kommer att tänka julkrubban som tillhörde det obligatoriska julpyntet i mitt bardomshem. Mamma arrangerade ett litet fint miniatyrlandskap på en plåtbricka. Hon hade samlat mossa, stenar och sand och odlat morotspalmer på ett fat med vatten i början på december.
Vinden ven i dessa morotspalmer. Sjöarna av spegelglas såg isbelagda ut. Sanden runt det dragiga stallet virvlade runt som yrsnö. Det lilla magra Jesusbarnet i plast låg där illa klätt och med stel blick i sin hårda träkrubba. Vi bäddade in honom i fetvadd – ty det fanns inga kuvöser att tillgå i Betlehem.
När ingen såg på kunde jag sitta i timmar och leka med de sköra figurerna. På Marias hals fanns en ring av torkat Karlssons klister som ett ärr efter något slags trauma. Hur, när och varför huvudet åkt minns jag inte. Det bara hände.
(Jag vill inte tro att jag lekte lika våldsamt som Mr Bean gör på ett varuhus i jultid. Underbart rolig liten film förresten! )

Snart är det jul igen. Men först ska vi genomlida de nio oxveckorna - utan några som helst extra röda dagar - och lite till. Och lika bra är väl det. Livet är som bäst när det är arbete och möda – det lär min eller någon annans gamla farmor ha sagt. Fast jag vet inte om jag håller med till 100%.

På spåret igen.....

Det finns ordningsmän överallt. Såna som tror sig sitta inne med hela sanningen om tingens ordning. Dom sätter upp lappar i gemensamma tvättstugor med hotfulla varningar om vilka hemskheter som drabbar den som inte tar bort luddet i torktumlaren.
I fikarummet på jobbet upplyser de en om att våra mammor inte jobbar här. Som om jag inte visste det. Min är ju 92 fyllda, slutade jobba för flera år sedan och bor dessutom 100 mil bort.
”Diska din kaffekopp annars skvallrar vi för chefen.”

Visst är det bra med lite ordning. Men ibland blir jag lite störd av att bli tillrättavisad – när det inte behövs. Och sättet det sägs på. Som ordningsmannen i skidspåret idag. Att motionärer utan skidor ska hålla sig i drivorna och inte gå i spåret det fattar ju en normalbegåvad men att man inte får åka åt vilket håll man vill……
Vän av ordning i skidspåret upplyste mig krystat vänligt och med irriterande präktig uppsyn att jag åkte åt fel håll. Och?! Var står det!?! Som den väluppfostrade person jag är brukar jag sällan käfta emot i sådana här lägen. Men idag kokade det till under toppluvan.

”Jag åkte detta hållet förra gången och det gick alldeles utmärkt” sa jag så behärskat jag kunde, ”det var t o m flera som åkte åt samma håll!”
Ordningsmannen –som var en kvinna i min ålder - stod på sig och knyckte på sin svettiga nacke.
”Ja, fast det blir i alla fall inte bra när det åks på alla håll!”
Nånstans innerst inne kunde jag medge att det ligger något i det hon sa. Det kan ju bli lite kaotiskt om man kör på fel håll i en rondell. Men dom är så förödande trista och duktiga att ta död på glädjen i livet dessa ordningsmän.

Önskade att jag haft Hippa med mig idag. För då hade nog ordningsmannen inte varit så morsk. Hippa älskar människor men jag är nästan säker på att hon inte gillar ordningsmän i naturen. Hippa kan ju inte läsa. Och det står i eldskrift på gula skyltar utmed spåret att hundar skall hållas kopplade enligt § 18-19. Men som den fria hund som Hippa är så för hon sig bäst okopplad. Däremot borde ordningsmän av denna sort kopplas upp på avlägsen ort eller förvisas till tvättstugor att samla ludd.
Jag drog iväg innan jag föll för frestelsen att klippa till ”skidpolisen” med staven. Åt fel håll så klart. Och i alldeles för högt tempo. Jag var trött efter 200 meter. Jag som skulle ta det lugnt idag. Det var inte "bakhalt" men inte "framhalt" heller om man säger så. Men jag åkte 6,3 km i 0-gradig yrsnö och frontalkrockade inte en enda gång.

På spåret......med pensionärsvarning?!?

Snö har sina fördelar. Så mycket snö som det vräkt ner i vinter så märks det knappast att man glömt ta in gräsklipparen eller trädgårdsslangen. Det som göms i snö kommer ju upp i tö men vi hoppas att det dröjer.
Snö innebär ju också att man kan åka skidor - om man har några vill säga. Åtgången på skidutrustning har varit stor har jag fått till mig. Det fanns endast ett par pjäxor i min storlek och två par längdåkningsskidor kvar i hela Karlskrona när jag kollade runt i sportaffärerna i mellandagarna.
Jag tvekade på skidorna eftersom de var så kallade ”vallningsfria” skidor. Det innebär att det finns ett mönster -typ fiskfjäll – i själva spannet, som skall ge bra fäste och motverka ”bakhalt.”

Jag åkte mycket skidor som barn. Det var ett nöje – ibland lite tvivelaktigt p g a ”bakhalt.” Jag hatade ”bakhalt!” Men ändå kasade man på - med en dåres envishet. Vallade gjorde man nån enstaka gång när andan föll på. Strök lite fram och tillbaka med ett stearinljus eller med ”Silverswix” – universalvallan för alla väder och temperaturer. Det trodde i alla fall min pappa……

Det där med ”vallningsfritt” borde därför inte ha fått mig tvivla och överväga att iskallt invänta eventuell leverans av skidor v 4. Kanske var det märket på skidorna snarare - ”Active Pro” - som avskräckte.
Vaddå PRO??!! Skulle jag flåsa omkring i spåret, på ovallade skidor, som en levande reklampelare för PRO? Innan jag ens fyllt 65 ..... det finns ju gränser.

Men julen är överstökad och rätt vad det är så är det sommar igen.
Och längtan att glida runt i tysta, vita vinterlandskap blev mig övermäktig. Nu heller aldrig… må vara att det är pensionärsvarning med vallningsfria skidor men om jag inte minns alldeles fel så har min kära syster i Jämtland åkt på ”vallningsfritt” – tiotals mil per säsong under flera år. Och en flitigare och mera ihärdig skidåkare får man leta efter.
”Jag vill ge mig av direkt när jag känner för det ” som hon sa, när jag ringde för att få bekräftelse på att hon körde på ”PRO-skidor.” ”Det funkar utmärkt. Jag har inte tid att valla, det blir för omständigt,” säger hon.

Det var precis vad jag behövde höra. Jag åkte direkt till Intersport och blev lycklig skidägare! Nån timme senare var jag en mycket svettig skidåkare efter ett ”rus” i Bastasjös fina spår. Idag har jag grym träningsvärk på ställen som ingen jympaledare på Friskis & Svettis någonsin kommit åt. Sånt får man stå ut med. Och bakhalt var det inte!
I morgon ska jag åka lite lugnare men lite längre istället.

Fotosafari till fots

En vacker vinterdag fick jag för mig att gå på fotosafari. Man har ju inte riktigt hängt med i klimatsvängarna. Plötsligt är det rejäl vinter - för andra året i rad! Och medan sportaffärerna inväntar sina skidleveranser så jag får jag halka runt till fots.
Jag halkade runt Bryggareberget, Wämöparken, Studentviken och Gräsvik tittade på vintern genom kameran. Karlskrona med omgivningar är lika vackert på vintern som på sommaren.
Jag lär inte få någon utmärkelse som bästa fotograf. Egentligen tycker jag det är både bökigt och onödigt att hiva fram en kamera i tid och otid för att föreviga ögonblick. Men man är ju inte sämre än att man kan göra ett undantag någongång. Trots att glasögonen och tumvantarna är i vägen och det blir lite kallt om fingrarna. Men som ett alternativ till skidsafari så var det helt OK. T o m lite roligt om sanningen skall fram.....