Änglar i höjden, tomtar i vrårna och inställt bockbål...

>

Man kan ju inte komma i håg allt i detalj. Om skokartongen hade jag fel/minns jag fel. För det var ingen skokartong, utan en låda som innehållit diverse datortekniska prylar, som numera tjänar som förvar åt mitt julpynt. Klockan 0545 den 21/12 – mitt i gröten – slog det mig plötsligt. Det är ovanpå garderoben i tvättstugan som det finns – mitt minimalistiska julpynt!
Jag vill inte säga att julen var räddad. För jul hade det blivit ändå. Men visst blev jag blev lite glad! Över att allt inte rinner ut från mina teflonbelagda hjärnvindlingar. Att det ännu finns en och annan vindling där det fastnar små minnesbilder.


Och visst är det trevligt att höra suset av änglavingar både här och var och änglakören som ljuder från höjden av CD-stället. Liksom att höra hur tomtarna myser och småpratar i vrårna -ho, ho, ho (eller var det kanske ugglan eller räven utanför som hoade?! För på Knösö går både räv och ugglor lösa!)
Den översnöade utegranen lyser upp i vintermörkret - om än svagare än förr, med sin nya ljusslinga av energisnåla LEDlampor - så kan man ändå ana ett visst ljussken.
För snö är det ju gott om - som aldrig förr.
Det blev en underbart vit, kall och gnistrande jul.
Halmbocken klarade sig undan bålet i år. Den tog helt enkelt inte fyr i kylan. Som final på julaftonskväll har vi nämligen fått för oss att elda upp en liten halmbock ute på vändplanen på Valfridas väg. Visst kan man ha delade meningar om denna märkliga och kanske t o m lite grymma tradition. Men man vill ju inte vara sämre än folket i Gävle. Och själva brasan är så mysig och värmer i sena julkvällen. Det är ju trots allt bara gammal halm som eldas. Ingen riktig bock av kött och blod.
Kanske blir det ett nytt försök på nyårsafton som protest mot alla kostsamma och miljöovänliga fyrverkerier. Jag är nästan säker på att alla hästar och hundar stöttar oss – liksom deras ägare - men vi får väl ändå se upp för djurrättsaktivister och veganer. För jag vet inte riktigt säkert hur de tänker om halmbockar.

Efterlysning

Mitt minimalistiska julpynt har försvunnit. Det såg senast 13 januari 2010. Det var vid försvinnandet inrymt i en skokartong.
Garaget är genomlyst – i den mån det nu går att genomlysa – utan resultat. Garaget innehåller nämligen allt - utom det som ska finnas i ett garage - nämligen bilar. På vinden som är lika sprängfylld med ”svårt-att-kasta-bort-saker” var genomlysningen heller inte framgångsrik.

Den har med åren krympt allt mer – lådan med julpyntet. Det ryms alltså i en skokartong. Av modell större visserligen – typ vandrarkängor st 45 – men ändå. För några år sedan gick det åt två stora flyttkartonger. Fyllda till brädden. En stod det ”ADVENT” på, en stod det ”JULPYNT” på.

Jag har ingen riktigt bra förklaring på varför det blivit som det blivit. Kanske har jag blivit lite kräsnare på vad jag vill ställa fram eller bara trött och lite anti. Nu för tiden är ju allting lite mer komplicerat. T o m att julpynta. Ena året skall kulorna vara enbart röda, nästa år silvriga. I år har jag sett vita och svarta. Inga rostiga har synts till – men jag har kanske inte varit tillräckligt uppmärksam.

Man kan ha blinkande, kulörta ljusslingor i häcken och vinkande tomtar av plast. Det finns julgran av illrosa plast om man föredrar det. Kanske matcha med några fladdrande flamingos istället för tomtar i snödrivorna.
Man kan väl egentligen ha det hur som helst. Allt är fråga om tycke och smak. Men hur svårt får det bli? För att man inte ska känna sig hopplöst ogenomtänkt, helt fel och ute.

Jag säger inte att det var bättre förr – möjligen lite enklare.
När jag var liten åkte samma pynt fram år efter år. Om det förnyades så var det för att det mössen gått bärsärkagång i jullådan, knaprat på smällkarameller och halmstjärnor eller stampat sönder nån glaskula.
Julpyntet hade sin givna plats. Granen åkte in på julafton, i bästa fall kvällen innan.
Den kläddes utan minsta eftertanke, färgglatt och brokigt med sköra fåglar och kulor och flaggor från alla världens hörn. Ju mer pynt desto bättre. Glittret var gulnat och skarvat med små knutar här och var. Juldukarnas korsstygn var urtvättade och blekta men stärkta och nystrukna.

Men som sagt - sista åren har jag nöjt mig med sparsam pyntning. Några spridda hyacinter och en och annan ängel. Ljus förståss och äpplen på spiselhällen. Vingliga, charmiga tomtar (tillverkade på dagis för så där 25 år sedan) som åker störtlopp på klädnypsskidor på amaryllislöken. Och gran - utomhus. Kanske har systersonen Per-Olofs strid för julgranars frihet övertygat mig till sist. Hur han i dag förhåller sig till julgranars exsistens vet jag inte. Min har i alla fall åkt ut för gott. Mest för att jag är bekväm – dom barrar ju. Sen är det ont om plats.

Men man ska aldrig säga aldrig. Kanske åker den in igen med Olivia – om hon propsar på det. Vi får se. Vad vi mera får se är om julpyntet dyker upp. Annars får det bli som det blir. Tomtar på loftet är det gott om i alla fall.

Om kablar, krämpor och egenvård....

Kabeln är hittad! Själv känner jag mig inte särskild laddad – snarare ganska slak. Trots att jag varit kopplad till kablar en hel natt i förra veckan. Jag väntar nu på besked hur det står till med min sömnapné. Om det nu är det jag lider av.

Lider och lider – allt är ju relativt. Jag somnade på förvaltningsmötet sist och det besparade mig säkert en massa ”tugg” om alla de omöjliga arbetsuppgifter som jag förväntas klara av utan att det får kosta en krona.

Om nu detta att jag somnade på mötet skall kopplas till den diagnos jag själv satt på mina besvär - så kan jag konstatera att minst hälften av mina kollegor lider av samma åkomma. Kanske är det snarare en kommunal farsot, nåt illasinnat virus som drabbar utarbetade äldreomsorgsarbetare som hemsöker mig.

Idag är det ju egenvård som gäller. Man googlar i sig fram på nätet och sätter den diagnos som man tycker verkar passa bäst på sitt lidande. Sen kollar man runt över vilket apotek som har bästa extrapriserna och hoppas att den som står i kassan åtminstone fått en tredagarsutbildning i farmakologi. Vilken djungel!

Om man är lite osäker på om man ställt rätt diagnos - eller inte hittar nån som passar - går man till vårdcentralen och presenterar sina olika förslag för en läkare. Jag tycker inte om att gå till läkare. Det har aldrig tilltalat mig. Men obehaget av mina häftiga uppvaknaden i TV soffan eller under nattsömnen när det känns som om hela hjärtversamheten kollapsar var just så obehagliga att jag ändå valde att be en läkare syna min åkomma. Läkaren var skeptisk till mina teorier men gjorde det jag bad om. EKG, provtagning, remiss till öron för utredning, remiss till ögon för att ta bort fula blaffor under ögonen.
EKG var OK - eller u a (utan anmärkning ) som man säger i sjukvården.

Mina snarkningar och mina sömnavbrott är nu registrerade med sladdar kors och tvärs över kroppen och in i näsan. Kände mig som min gamla, kantstötta mobil på uppladdning där jag låg stel i min säng för att inte trassla in mig störa elektroniken och registreringen.
Över min vänstra långfingernagel en pulsmätare med blinkande rödljus. Jag drömde att jag satt fast i en lång bilkö för att trafiksignalen hakat upp sig …... Trots envist blinkande och alla sladdar runt bröstet sov jag ovanligt lugnt den natten.

Kolesterolvärdet var rejält förhöjt fick jag veta i ett brev. Och….?! Hur illa ställt är det på en skala? Balanserar jag på yttersta livlinan med mitt feta blod? Och vad menas med att andra blodfetter var bra? I brevet säger läkaren att jag får höra av mig om jag vill ha medicin eller kostrådgivning. Om jag vill ha…..!?!!?Egenansvar – javisst - men lite mer respons och några rekommendationer förväntar jag mig när jag äntligen konsulterar en läkare. Jag har kanske fel, det är kanske för mycket begärt för 120 kr.......

Dessutom vet jag ganska väl vad som gäller. Späkning! Jag tror att min kropp behöver extra mycket späkning – i synnerhet för att förbränna fett.
Den kräver fler motionspass, mera spinning. Långa pilgrimsvandringar, mera spikmatta. Cykla och promenera ännu mera - gå, gå, gå tills höftkulorna krackelerar och högra stortåleden havererar fullständigt.

För jag äter hyfsat nyttigt. Tre till fem frukter/dagl. Morötter och palsternackor. Olivolja och fisk. Stenar och fågelfrön. Kanske inte fågelfrön men Sargits fiberrika gröt varje morgon – om jag hinner vill säga. Inget kött, inget fläsk, inga feta korvar. Har jag missat nåt vad gäller kosten?
Skulle var den stora "kak – och bullmagen" som har behov av sin speciella näring. Den får sitt - det skall erkännas. Men det är slut med det nu! Slut med smör, ingen grädde, inga pajer eller kakor. Adios, du goda västerbottenost. Ajöss till vin och cognac. Så får det bli……kanske......

För det blir så fula utfällningar kring ögonen av kolesterolet. Man är ju inte vacker så det stör och dessa blaffiga utfällningar bättrar inte på utseendet. Men läkaren lät meddela i ett annat brev – säga vad man vill men skriva brev det kan dom doktorerna – att ögonkliniken inte utför några kosmetiska operationer. Jag får gå till en kvacksalvare för att få det åtgärdat eller dra nåt gammalt över mig. Men först ska jag ta mig ytterligare en Ipren för den brinnande huvudvärk som fördunklat denna lördag och så ska jag äta ett GI-knäckebröd från Gylles konditori. Med lite mosad avokado och kiwi på……