Jag är en vinnare...

Jag tillhör inte vinnarna precis. Som vinner på tipset eller keno stup i kvarten. Men att ge sig själv en "Yngve Ekström - stol" i julklapp 2009 kändes lite som en vinst.
Men visst - jag köper en trisslott då och då. Inte så mycket för att jag vill bli miljonär - utan mer för att få en chans att småprata med Lasse Bengtsson medan jag skrapar en trisslott i direktsändning i TV4: s nyhetsprogram en lördagsmorgon.
Han är en ju en så hyvens duktig och sympatisk reporter och programledare - Lasse alltså. Det är så behagligt att få vakna till liv med Lasse efter en tuff arbetsvecka!
Nu har ju dessutom programtioden utökats en timme sedan någon vecka tillbaka.

Men som sagt jag brukar inte vinna.
Postkodlotteriets Rickard har ännu inte ringt på dörren - och tur är väl det. Han kan för det första inte mäta sig med Lasse på långa vägar. Han är för valpig och har inte alls samma utstrålning som Lasse.
För det andra - blir man postkodmiljonär innebär det att vinsten levereras till ditt hem. Ett oväntat besök på Valfridas väg 11 kan vara - om inte dirkekt en katastrof - så iallafall lite pinsamt milt uttryckt. Jag kan se för min inre syn hur TV-teamet med en massa kamerasladdar och mikrofoner- snubblar över berget av skor i hallen. Jag kan se Rickard m fl kryssa fram mellan stinkande, överfulla sopsorteringskärl (som är på väg till sopstationen.) Jag kan lätt föreställa mig min desperata uppsyn då försöker ge plats för princesstårtan på ett köksbord där tidningar, datorer och halvdruckna kaffemuggar samsas med en svettig ostkant, bananskal och äppelskrutt från dagens frukost och mellanmål.
Nej, det är ingen höjdare precis, att behöva visa upp sitt kaotiska hem i TV - på bästa sändningstid. Men man kan aldrig vara säker.....för även om jag sällan eller aldrig vinner mer än 25 spänn på en trisslott så verkar det som jag har lite "flow" just nu. För plötsligt händer det bara..... det har hänt saker i år.....

Vinnare i SKTF:s medlemslotteri
I mars vann jag fyra trisslotter och en sladdrig regncape i tunnaste plast på SKTF:s årsmöte. (Jag lovar att äta upp mina gamla joggingskor om den håller tätt för ett duggregn.....)

Vinnare i slogantävling
"Dina behov - mitt uppdrag!"
I april vann jag 300 spänn på en slogantävling. Det skulle till en slogan för kommunens hemtjänst. Och jag vann! Den kommer nu att finnas på Äldreförvaltningens broschyrer, kläder och leasingbilar.
När jag är död och begraven kommer min slogan fortfarande att fara runt som en osalig ande på slitna T-shirts - lika slitna som dess bärare......
I maj - vinst i konstklubbens Carolus medlemslotteri
På årsmötet varje år lottar man ut massor av fin konst, företrädesvis av lokala förmågor.
Årsmöten är ganska trista tillställningar. Men vill man ha nån nytta/utdelning av medlemsavgiften så får man ta det onda med det goda.
På SKTF:s årsmöte bjuder man på bio och därefter en god buffé.
Konstklubben har medlemslotteri, närvarolotteri, mingel-mat och musikunderhållning. Av den anledningen gick jag i år - för första gången trots att jag varit medlem i många år - på årsmötet i maj.
Är man närvarande på konstklubbens årsmöte så får man dessutom välja vinst utifall man vinner. Jag räknade inte med någon vinst men kollade för säkerhets skull runt bland tavlorna - om jag mot förmodan skulle gå och vinna. Jag fastnade för ett gicléetryck "Slätt" (av Lena Wik, värde 2900:-). Och vann - ja, det gjorde jag! Och utav vinnarna som var där var jag först att få välja.
V75-
Kanske har "flowet" lagt sig nu......för på V75 lyckades jag inget vidare, jag satsade på helt fel kusar och blev 200 spänn fattigare samma vecka....man det kanske är smällar en vinnare får lära sig att leva med?!

Mors Dag

Morsdag med Lisa
Lite fånigt påfund med att utysa en speciell morsdag - men inte helt fel ändå.......
När den stressade sonen och tillika reseledaren ringer från Grand Canaria och säger: Hej mamma, vad gör du? Han känns så nära som om han satt inne i sitt rum och ringde.....Ja, då känns det så varmt och gott inombords.
Likaså att få en hel morsdag tillsammans med sin vuxna dotter är en ynnest. Denna kalla försommardag roade vi oss med en utflykt till Kristianopel.
(Jag skall utveckla mina tankar om moderskapet framöver. Det är spännande - och lite hemskt - om man betänker dess ansvar. )

Vart har tiden tagit vägen förresten? Sen Lisa och Skorpan - familjens borderterrier, av Lisa kallad "Tap-tap" - samsades i hundkorgen? Skorpan kom att ingå i Lisas gosedjurssamling - som med tiden blev ganska mångfaldig. Barbiedockor förstod hon sig på. När kompisarna föreslog att de skulle leka med Barbie så sa hon: Njä, jag är inte sa van med dom!
Nej gosedjuren var hennes passion. Det började lite småskaligt med Birgits nalle och sen kom Sigge säl - den mest älskade - och "Losa Panteln." Att Lisa skulle bli "dagisflöken" sa hon så fort hon kunde prata och det höll hon fast vid. Idag jobbar hon som förskolelärare på ett Montessori-dagis. Hon fick jobb innan hon var klar med sin utbildning. Inte så konstigt med den långa erfarenheten hon har. Hon hade sitt gosedjursdagis där hon praktiserade sina talanger för pedagogik och kärleken till de små och mjuka varelserna.
Med bestämda och otvetydiga kommandon försökte Lisa uppfostra sin hund. "Tap-tap, nam-nam - nää!" sa Lisa och svepte Mariekexet tätt i en cirkel framför hennes nos och stoppde därefter smackande in det i sin egen mun. Lisa visste att man inte skulle ge hundar kakor eller godis.
När Tap-tap gnyende klagade över utrymmet i sin korg och försökte få Lisa att förstå att hon inte uppskattade vare sig högläsning eller valet av litteratur sa Lisa barskt " Tyscht Tap-tap!" Varvid "Tap-tap" suckade tungt och uppgivet och lät Lisa hållas.




Lisa är stor nu. Särskilt om magen. En blivande mor alltså.

Jag fick en fin morsdags-present! Hon är duktig på att göra fina paket. Men det blev ingen vinst på Trisslotten.....men vad gjorde det......

.........vi spenderade de pengar vi hade på några Marimekko-fynd......

Jag köpte en klänning inför sommarens alla fester....den ger mina biceps rättvisa tycker jag....Jag tvekade lite inför köpet, men vaddå.....den dagen jag tröttnar på den - eller mig själv - så hänger jag upp den/mig i gardinstången....

Lisa köpte det här häftiga tyget som skall spännas upp på en ram för att pryda en av väggarna i deras hus.

Vi bjöd oss på middag på Kristianopels gästgiveri. Vi hade fixat bättre mat själva men mätta blev vi iallafall...... vilket däremot inte denna katt blev som hittade den nerblåsta fågelholken på vår altan. Fågelungarna hade hunnit flyga ut....

Mina resvanor

Mina resvanor

Globetrotter – njä……

Inte har jag sett särskilt mycket av världen. I alla fall när man betänker hur stor den är och hur gammal jag blivit. Men visst – jag har solat knävecken på kinesiska muren (det lär vara hälsofrämjande). Jag har sett drakarna flyga över Himmelska Fridens torg. Jag har guidats runt i Förbjudna staden av Roger Moore .Jag har badat i Indiska Oceanen. Jag har bestigit Åresskutan, smugglat ner ägg i mammas handväska på Missionshotellet i Trondhjem.

Jag har inte färdats på alla världshaven men jag har seglat till Bornholm och Hunnebostrand. Jag har rott en gisten eka på Gråsjön i Jämtland, slussats genom Göta Kanal i H-båt och paddlat kanot från Vissefjärda till Lyckeby. Visst har jag sett en del , men långt ifrån allt.

När jag väl avverkat en resa vill jag göra en till, men sen kommer ju detta med min oumbärlighet på arbetet och reslusten får sig en törn…..

Men en gång var jag t ex i Spanien två ggr. Samma år! Det var förra året 2009. Båda gångerna hade jag en syster med mig som färdkamrat – en oäkta och en äkta. Med oäkta syster menar jag Maria – som bor tvärs över gatan. Hon känns mera som en syster än en granne. Vi åkte till Barcelona i april. Med äkta avser jag t ex Ingegerd – hon som säger mamma till min mamma och den vilkens syskon är mina syskon. Med henne pilgrimsvandrade jag.

Äkta eller oäkta - spelar ingen roll. Det är ett nöje att resa med systrar.

Till Barcelona april 2009

Med den oäkta systern - Maria - reste jag alltå till Barcelona, en kombinerad 59 och 60-års present från familjen Pålsson-Johansson. Maria har förmågan att planera och vara strukturerad utan att bli särskilt fyrkantig.
För som vi brukar säga: ”Traditioner är till för att brytas.” Det är en filosofi vi delar. I mottot ingår också att kunna omplanera. Det omfattar även andra rutiner, att ändra uppfattning och att jobba med sina förutfattade meningar och fördomar.
Men hon missar inte något när hon är väl är på gång. Det som kan förberedas förbereds och bockas av på långa listor. Och det ”researchas” efter bra resturanger, tapasbarer och sevärdheter. Allt var bokat och klart i god tid.
För mig var det bara att packa ner pass och trosor och ansluta. Resten hade Maria packat – allt från thepåsar och doppvärmare och tillbringare av glas till paraplyer och värmeljus…..att ha på toaletten. Att Maria inte litar på sitt luktsinne – hon rentav saknar det – det vet jag ju. Men därifrån till att tro att jag med mitt luktsinne – ännu i behåll – inte skulle stå ut med hennes pruttdoft, var att underskatta mina år i vårdsvängen.
Hon hade skräddarsytt små förvaringspåsar till bankomatkorten. Vilken trygghet att ha fysisk kontakt med sitt Visa-kort, väl inneslutet i sin lilla tygpåse, förankrat med säkerhetsnålar på insidan av jeansen när - vi både arla och sent - rumlade omkring bland ficktjuvarna på Ramblan.
Maria må se ut som ett milt skogsrå, men på resande fot och som turist i främmande land visar hon ett hår av hin. Snabbare än en flygvärdinna hinner blinka med sina sminkade rådjursögon så har Maria med bestämda direktiv flyttat runt passagerare och deras handbagage. Detta enbart för att vi skulle få sitta intill varandra och inmundiga Marias delikata färdkost. (Flygplansmat skulle Maria inte ens bjuda sina katter på.)

Sen följde några dagar fyllda av långa stadsvandringar till fots, kultur, konst, shopping, Sangria, Cava och tapas. En favorit var den lilla, lilla fiskrestaurangen med det åldrade paret. Det var lite Lady och Lufsen-stuk över den.
En annan favorit var den fantastiska saluhallen. Där kunde man dregla över både mat och stiliga servitörer i sina bästa år.

Spansk frukost däremot är inget att vare sig yvas över eller bli mätt av. Det var kaffe och the, juice, vitt rostat bröd, smör, marmelad i små burkar som inte gick att öppna. Vi vred på locket så knogarna vitnade, krökte bestick när vi försökte skicka in luft mellan lock och glasburk. Vi hade aldrig klarat ut det utan anvisning från frukostvärdinnan.

Plötsligt stod hon där bakom oss höll upp en sked i luften, hamrade med små taktfasta slag mot lockets kant. Menade hon att vi skulle börja morgonen med att dansa Flemenco för att få fart på magen? För mer fibrer-fattig frukost får man leta efter.
” Tock, tock, tock” skrockade den annars så försynta värdinnan med eldig blick och visade för säkerhets skull än en gång upp sina färdigheter.
Maria och jag kunde sedan förmedla konsten att öppna en spansk marmeladburk till övriga frukostgäster.
”Tock, tock tock” sa vi och höjde demonstrativt sked och marmeladburk. Och alla nickade, log tacksamt och härmade fånigt efter ”Tock, tock, tock”
Till den spanska frukosten hör även croissenter (hur det nu stavas) och gigantiska chokladmuffins. Jag vill inte säga att vi stal – hotellfrukosten ingick ju i priset – men innan vi lämnade matsalen smög vi försiktigt ner varsin croissent och muffins -väl inlindade i servetter - i våra Fjällräven-kånkar, .

Dag 1
Ankomstdagen tog vi det lugnt. Vi hittade vårt lilla hotell i en smal gränd, centralt och nära till allt. Vi kvällspromenerade och hittade Can Paxiano (C/Reina Cristina 7). Det stället är katalanernas stolthet. Här skummade rosa cava i glasen. Här langades tallrikar med vällagrad ost, lufttorkad skinka och kryddiga korvar ut till folket som trängdes.
Det var mer än lovligt trångt där inne. Det var bara att hissa armarna upp i luften och åla sig in. Vi lyckade - mot alla odds - få vår rosa Cava , med tillbehör och trots disktrasans utseende blev vi inte sjuka. Vi var i säng redan kl 20.09 för att vara exakt.

Dag 2.
Vi promenerade till arkitekten Gaudis storslagna mästerverk och katedral - Sagrada de Familia. Även om vi var tidigt ute förvånades vi av stillheten i storstaden. Vi kunde ana försommarvärme i luften.
När katedralen var inom synhåll kunde vi konstatera att gatorna var avspärrade runt katedralen. Hög musik ljöd från stora högtalare . Människor, i olika åldersklasser, iförda joggingskor, värmde upp bakom startlinjen och de MC- poliser som skulle eskortera dem i något slags gatulopp á la Karlskrona Runt.
Vi inväntade startskottet innan vi vågade korsa gatan. Vi tog skydd inne i en souveniraffär eftersom det började regna så smått. Det blev allt mörkare. Startskottet ljöd och iväg löpte alla. Så gjorde även vi - löpte snabbt över gatan upp till katedralens ingång. Det visade sig vara fel ingång och vi förstod att vi måste gå runt katedralen, för att gå in från motsatta sidan.
Då brakade ovädret – för att inte säga helvetet - loss på riktigt.
Åskan dånade mellan Barcelonas gränder, det blev mörkt som mitt i natten. Att säga att det öste eller vräkte ner känns ungefär som beskriva en mus fast man menar en elefant.
Katedralen - ja, hela Barcelona - såg ut som om den hamnat mitt i jämtländska Tännforsen. Vatten forsade fram på gatorna som om hela stadens vattenledningsverk och avloppsbrunnar hade havererat. Stormbyar flyttade uppbyggda scener. Avspärrningar och andra lösa föremål flög omkring i luften med rassel och pling. Blixtarna fräste och lyste. Finns det något väderläge som ger mig ångest så är det åska!
Vi tryckte – i likhet med många andra människor – upp oss mot en husvägg.
”Somliga straffar Gud med det samma” tänkte vi, som de genomdränkta syndare vi var. Regnvatten sipprade ner för ryggraden.
I skydd av fönstersmygen ropade vi några ”Ave Maria” medan vi svalde våra snodda hotell-kakor ihop med ljummet termosthe i hopp om återfå normal kroppstemperatur och att ovädret skulle dra bort.
Och det gjorde det så småningom. I den långa kön in till katedralen frös vi och hackade tänder så att emaljen krackelerade. Vi längtade till kyrkorummets värme och vindskydd. Men väl inne i katedralen visade det sig vara om möjligt ännu kyligare och dragigare.
Katedralen är ju, trots att den började byggas redan 1882, långt ifrån färdig. Den beräknas bli klar först 2026!!! Om jag har hälsan och reslusten i behåll då så åker vi dit igen.
Vindarna svepte in genom oglasade fönster och dansade runt de fantastiskt utformade pelare som bar upp taket.
Vi såg en fantastisk utställning om Gaudis liv och skapelser i katedralens källare. Gaudi lär ha hämtat sin inspiration och känsla för form och konstruktion i naturen. Han var klen som barn och led av reumatism. Hans mor tog ofta med honom ut och undervisade honom i naturen. Gaudi tecknade flitigt och skickligt och modern som tidigt anade hans storhet och begåvning uppmuntrade honom att fortsätta med det.

Solen och VÄRMEN kom tillbaka nästan lika fort som ovädret dragit in. På en liten uteservering drack vi varsin liter (!) Sangria i väntan på att vår lilla fiskrestaurang skulle öppna.

Den gråhåriga damen som sopade golvet innanför restaurangfönstret hade tidigare visat oss två spanska fingrar genom fönstret - vi öppnar klocka två betydde det.
Vi var där prick två. Av katten, som vi sett sova på en tidning på en pinnstol i fönstret innan, syntes inte ett spår.
Vi var restaurangens enda gäster, det fanns inte mer än fyra -fem bord.
Vi pekade på det vi vill ha och ägaren, tillika kock och servitör log och lyckades med teckenspråk förklara att vi endast behövde betala för det vin vi drack upp, trots att det ställdes fram en full flaska. Vi åt grillade små potatisklyftor, aioli, en röd, jättegod, sås (- som jag glömt namnet på just nu), kronärtskockor, musslor, minibläckfiskar och vitlöksbröd. Vi drack oss uppkäftiga av husets vin. Det serverades i små vita porslinsskålar på låg fot. Med kisande ögon tittade krögaren på vinflaskan när vi skulle betala och höftade till ett pris.

Efter vila och fotvård på hotellet vandrade vi till Picassomuseet, Tapas och Cava på Sagardi. Textilmuséet, levande Jazzmusik och några drinkar på en liten krog hann vi också med innan vi vinglade hemåt. Tusen och åter tusen värmeljus kantade grändernas trottoarer och bildade figurer på öppna platser och torg. En magnifik ljusmanifestation som gjordes av volontärer. En innovation för konst och social gemenskap, sa kvinnan jag frågade. I den miljön kunde Maria lugnt småfisa utan att bekymras av odörerna?!
Ett drama utspelades i hotellgränden när vi kommit hem. Vad som utlöste dramat vet vi inte? Kanske var det uteliggaren som bodde bakom kartongväggen som hade något otalt med någon. Från vårt hotellfönster bevittnade vi ett bråk som urartade i vilt slagsmål. Balkonger runt omkring fylldes av engagerade spanjorer som ropade och skrek. En man rusade ut i vit nattsärk och gröna foppatofflor för att bistå den överfallne. Så småningom kom Polezia och allt blev åter tyst och stilla.
En händelserik dag slut.

Dag 3
Stora shoppingdagen med avbrott för utsökt lunch i saluhallen – bläckfisk, mixed seafood och mixed muschrooms och kaffe och stöldkaka á la hotell Denite nere vid hamnen?! Blåsigt värre vilket gjorde det lätt att avstå från bad.
Kartan – som vi haft järnkoll på hela tiden och som varit vår ständige följeslagare och trygghet – försvann helt obegripligt i sällskap med en glass….. eller kanske i samband med ett mobilsamtal där Lisa berättade att hon och Henke skulle ha barn på julafton. Blivande mormodern köpte genast en röd liten huva-tröja på Bennetton. Senare på kvällen firades händelsen med en flaska Anna Cordini och tapas.
Vi planerade morgondagens vandring med hjälp av Marias nyköpta karta innan vi somnade.

Dag 4
Tidig morgon med tidig frukost. Lång stadsvandring i jympaskor via Nationalmuseeum och uppför branterna till Miro-museet. Imponerande att se hur mångsidig denne konstnär var!

Vi passerade Park Güell på vägen hem. Parken är ritat och konstruerad av Gaudi. Det är egentligen inte en park utan ett misslyckat byggprojekt. Den är väldigt stor och saknar motstycke med sina naturliga former, spiralformade torn, trappor och jättelika ödlor. Dessutom är mycket i parken fyllt med mosaik.
Här och var hördes musik - någon spelade cello, en annan klassisk guitarr. Det var bara att slå sig ner under trädets skugga och njuta.
Ännu ett besök på den underbara fiskrestaurangen hos det åldrade paret och sen till hotellet för en kort vila och sedvanlig fotvård.
Lite shopping och sen var målet "Carl Pep" där vi skulle inta vår dagliga dos av cava och tapas. På väg dit ljöd luften plötsligt av sirener från ambulanser och polisbilar. Det vimlade av kravellpoliser och piketbilar överallt. Var det fotboll eller upplopp på gång? Ingen verkade särskilt bekymrad över det så vi hade inte vett att oroa oss. Vi fick aldrig reda på orsaken.
Mitt i allt tumultet kom ett lite demonstrationståg och en välsjungade gospelkör bjöd på en häftig show och konsert. När vi väl hittat "Carl Pep" orkade inte vänta på vår tur utan gick till Sagardi istället.
Dramatiken för kvällen var inte slut. När vi har 15 meter kvar till hotellentréen hoppar en man oväntat fram mitt framför mig vrålar: Bu! (på spanska?) och försvann därefter. Han ville säkert bara skrämmas och han lyckades. Mitt skrik ekade länge i den smala hotellgränden. Vi lugnade ner oss med doppvärmt the och stöldkaka.

Dag 5
Hemresedagen 29/4 bjöd på sol och högsommarvärme. Sovmorgon till 7.30.
Vi botaniserar och närapå förköper oss på ost och grönsaker i saluhallen. Vi fyller alla hålrum i våra väskor med kronärtskockor, sparrisar, avocador och tomater.
Vi "pressar" i solen och njuter av folkvimlet på Café Zürich uteservering innan vi tar bussen till flygplatsen. Där shoppar vi lite starkvaror innan avgången 16.25.
På Kastrup väntade vi förgäves på att min väska skulle uppenbara sig. Vi fick köra hem utan den. Den kom - levererad till dörren - sent på em dagen därpå. Sparrisarna något slokörade, osten lite svettig men inget gick i soporna utan att passera magen.

Så när som på väskan som försvann var det en perfekt resa med många upplevelser av skilda slag och goda skratt. Tack för häftig en sextioårsuppvaktning!

Aldrig bloggare – hellre blottare…..

men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Jag känner mig inte särkilt gammal – tvärt om – vore det inte för att håret vitnar, tänderna gulnar och att det finns en massa överflödigt skinn….hud …..som rynkar sig överallt så är det OK att åldras. Det känns inte så annorlunda inuti bara för att man är 60+.

Jag tillhör inte dom som ställer mig på bakhasorna och förfasar mig över teknikens framsteg. Jag hänger med hyfsat bra. Jag har körkort, kan köra olika bilmärken, har egen dator och mobiltelefon. Tidigt lärde jag mig att både SMS:a och chatta. Sen blev det lite tröttsamt – det ska jag villigt medge. Vid Facebook och Twitter och blogg satte jag gränsen……men mest för att jag insåg att jag inte skulle ha tid…….

Jag jobbar ju som mellanchef i kommunal Äldreomsorg - klämd eller inte – man är i alla fall oumbärlig. Så pass att det inte anses nödvändigt med vikarier. Tar du semester får du skylla dig själv – du får jobba igen det du skulle ha skött under tiden du var ledig.

Och bloggare – nej aldrig. Varifrån skulle jag få tid till det och hur spännande är mitt liv på en skala…… Nej, jag vill inte plåga släkt och vänner med en massa skriverier. Att jag alltid varit road av att skriva och formulera mig hör inte hit….eller ….. Och jag är urdålig på att fotografera. Så min blogg kommer inte att lättas upp med så mycket foton….

Men att läsa släkt och vänners bloggar – och det gör jag när jag hinner – det är ju trevligt och även ett sätt att kommunicera på och hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Så plötsligt häromdagen – när jag hade ett litet äventyr med en stor schäfer som jag passade - och jag i terapeutiskt syfte ansåg det vara nödvändigt att skriva ner hela förloppet för att bearbeta och få distans till händelsen så blev jag påmind om hur förlösande det kan vara att skriva.

”Traditioner är till för att brytas” – det är Marias (oäkta syster och granne) och min livsfilosofi. I mottot kan även inbegripas rutiner, att ändra uppfattning och att jobba med sina förutfattade meningar och fördomar.

Sagt och gjort jag vände mig till närmaste bloggare, närmare bestämt dotter Lisa (med magen i vädret) som nyligen lagt upp en fin blogg. Med fina foton och lite text därtill. Vips - så hade jag - med hennes hjälp - skapat en egen blogg.

Inte för att jag tror eller räknar med att så många kommer att orka med min inlägg i min blogg. Men vem bryr sig?! Inte jag – tror jag iallafall ….

Den kommer att innehålla färre antal foton än de flestas - men desto mer textmassa. Och hur många orkar/har tid till med det.
Egentligen vet jag inte hur det är tänkt.
Är det yttrandefrihetens lag som styr?
Får man ”lägga ut texten”fritt och hur mycket som helst? Eller finns det speciella bloggregler?
Och varför kallas det blogg?
Vad vet jag? Jag får kolla upp det.

Men tills det är gjort så bloggar jag på - saligt ovetandes om det mesta och Du – Du väljer själv om och hur mycket du vill/står ut med att läsa.

Katterna på Valfridas väg.

Semester är inte att tänka på…….det är det ju så många andra som gör….tänker på semester alltså.
Jag tillhör dem som anser sig vara oumbärlig på jobbet. Arbetet är mitt kall. Därför tar jag sällan semester. Det har jag helt enkelt inte tid med. Hur skulle Äldreomsorgen fungera om jag plötsligt skulle börja ta ut en massa ledighet i tid och otid.
Nej, jag får glädja mig åt att andra som tycks kunna ta semester utan att t ex tidningsupplagan sjunker nämnvärt och utan att Försäkringskassan brakar ihop. (Ingenting kan väl förresten braka ihop som redan har brakat ihop??!??) Och vad lärarna anbelangar så är de ju redan så få och har så lite att säga till om i dag så det märks väl knappast i de stora klasserna om det felar en eller annan lärare.
Nu kanske någon tänker att jag är lite elak. Att jag bara är avundsjuk på att somliga rest till Barcelona. Som familjen Pålsson-Johansson och Hippas föräldrar. Nej, absolut inte. Det unnar jag dom verkligen. Då får jag ju ännu ett ansvarsfullt uppdrag att ta hand om. Förutom Hippa så måste ju grannens katter Svea och Doris – Dosan kallad - ha sin vård och omsorg.
Och det är ju inte vilka katter som helst. Pålsson-Johanssons katter har alltid varit lite speciella.
Katten Ville (den förstfödde Vilhelm) – i salig/farlig åminnelse – var aningen lömsk. Eller så hade han ett besynnerligt sätt att skämta på. T ex när man hämtade tidningen på morgonen. Då kom han farande genom lavendeln som för att hälsa. Han spann för full hals och strök kärvänligt sin ludna kropp mot min kropp för att i nästa ögonblick sätta både klor och tänder i mina nakna vader. Snabbt lärde jag mig att anfall var bästa försvar. Pacifist – ja visst - men ett visst mått av försvar var nödvändigt. Det gällde att vara beväpnad och på sin vakt.
En liten snärt av en ihoprullad Sydöstran gjorde ingen större skada men fick angriparen att släppa taget.

Salig Maja – Dosans syster - hade även hon sina egenheter. Som dagarna innan jul t ex. Då kunde hon sitta i timmar på en inslagen julklapp. För att behålla julfriden på julaftonen - när alla paketen var öppnade - så tillverkades en fingerad julklapp.Stackars neurotiska Maja blev mild och nöjd igen och kunde återgå till sin sittplats.

Att familjen Pålsson –Johansson har passion för god mat och dryck är väl knappast okänt för någon. När Maria bjuder på mat dreglar gästerna redan i farstun.
Katternas passion för kulinariska utsvävningar däremot har varit ganska måttlig.
Maja och Dosan har hållt till godo med torrfoder och vatten. Dosan enda usvävning bestod i att hon vill ha de torra kulorna serverade direkt på golvet. Tre raska lyft i svansen före måltiden var ett verkligt lyft för aptiten – men det var mest Håkans idé…….
Salig Maja däremot ville ha sina kulor serverade i silverskål om jag inte minns fel. Vid högtidliga tillfällen kunde lite rådjurskött slinka ner i kattstruparna.

Nu har katterna tydligen lagt sig till med nya matvanor. Torrfodret verkar numera fungera mest som tilltugg eller snacs till fördrinken?! Nu skall det ätas oxlever i sås och Aborre i bitar av märket MJAU - och det i äkta glasskålar. Färska örter skall klippas över – ett tillbehör om katten själv får välja. Till detta skall serveras ett glas/en skål ”rött” istället för vatten. Husets vin denna veckan är italienskt Montpulciano. Vad Katt-kommando Syd har för åsikter om dessa förändrade matvanor - det vill jag inte veta.....Jag gör som det står på lappen......

Hippas bravader

Hippa – schäfer, fågel, fisk, katt, människa, jägare eller mittemellan….

Vilken självinsikt har en hund? Vad tänker hunden om livet? Är livet ”på en pinne” - alltså som allra bäst när hunden - med tillsynes omättlig lusta – får hämta pinnar som viner omkring i luften så länge hundägaren förmår kasta.

Lånehunden Hippa – en trevlig bekantskap men ack så personlighetskluven?!

Åsynen av en katt kan få både Hippa och halva Knösö att darra. När hennes högljudda och militanta skall ljuder mellan husväggarna på Valfridas väg så utfärdas Tsunamivarning på andra sida jordklotet. Mullvadar ilar ner i sina hålor och katter tar sin tillflykt högt upp i trädkronor eller långt in under skyddande altangolv. Hellre ”fajtas” med skator än jagad av ”vargar”….tycker grannens kattfröken Svea. Kattdamen Doris, alias Dosan, tycks instämma.

Paradoxalt nog kan Hippa anta ett kattliknande beteende när det närmar sig läggdags. Då vill hon gärna kura ihop sig och spinna i någons knä eller ligga intill - gärna på - den som lagt beslag på soffan först. För att känna närhet och trygghet kan man förmoda.

Under de två Tromtö-promenader Hippa och jag hittills avverkat tillsammans på tuman hand kan jag konstatera ett fiskliknande beteende hos henne. Hon tar alla tillfällen i akt att svalka sig i havet – kommer upp, ruskar av sig vattnet så nära intill en som bara hundar gör och jag tänker att nästa gång vi går här ska jag ha regnkläder på mig…... Hippas tjocka, våta päls doftar fisk-rens och tång.

I nästa sekund är det snudd på att en stenskvätta (kan ha varit en bofink) får sätt livet till. Den satt - i godan ro - på en sten, då Hippa likt ett enormt kattdjur kastar sig över både sten och fågel. (Därav min tro att det rörde sig om en stenskvätta.) Jag tror/hoppas att fågeln klarade sig undan med blotta förskräckelsen – möjligen kröktes någon liten fjäder…..jag vill inte veta.

Även ekorren, som satt på muren och skalade kottar, lyckades klara både ben och svans. Den skuttade vigt och raskt upp till sin tallegren. Den långa ludna svansen såg – iallfall på håll - oskadd ut.

Men minst av allt vill jag veta, eller har för avsikt att efterforska, vad som fick Hippa att i rasande fart plötsligen avvika från sin styvmattes sida efter den långa, morgontidiga promenaden. Vi var – vid Hippas försvinnande - ca 100 meter från bilen och jag började se fram emot att åka hem och bjuda oss, inkl min gravida dotter, på en god frukost. En och en halvtimmes promenerande och pinnkastande hade tröttat ut både mig och Hippa.

Jag var nästan lite orolig över att jag pressat henne för hårt…..då hon - innan jag hinner blinka ser hur hon- lixom nytankad på jetbränsle - flyger iväg som en oljad raket.

Men som sagt – jag vill inte absolut inte veta och jag tänker inte göra några som helst vetenskapliga undersökningar - men jag kan ändå inte låta bli att undra lite…..

Var det månne ett vildsvin eller en hare hon jagade under oavbrutet, upphetsat skällande. Var det en annan lösspringande hund eller ett nymornat, fredligt rådjur?

Var det en motionär eller en pensionär ?

Jag kunde bara notera hur ett svart, skällande streck försvann i fjärran - åt fel håll. Som en elektrisk ål simmandes medströms i rasande fart. Bokarna slog ihop sina nyutsprugna blad i pur förskräckelse. Vad som var före det svarta strecket kunde mina synsvaga ögon inte identifiera.

”HIT HIPPA” vrålade jag så stämbanden ställde sig i givakt. Hundskallet blev allt mer avlägset. När jag vrålat ”HIT HIPPA” för femtielfte gången - och varse sig Jonas Gardell eller Hippa infunnit sig - så gick min tankeverksamhet för högtryck.

Ja , mitt i kaoset kom jag att tänka på Jonas Gardell. Under sin föreställning ”Trafikplats Glädjen” som jag besökte för bara några dagar sedan, berättade han hur han som tonåring så gärna ville bli bjuden på hippa och äta korv som simmade i flott…. men ingen bjöd honom….Han hade säkert blivit vild av lycka om han bara kunnat höra min ”inbjudan" nu.

”HIPPA, KOM HIT!” ”KORV! HIPPA! KOM…..SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA”

Dessutom hade jag ju faktiskt en korv – typ Hot Dog - i fickan. Gardell hade säkert nöjt sig med en okokt Hot Dog, trots att den passerat ”bäst-före-datum.”

Fanns anledning till oro? Skulle jag hetsa upp mig? Var goda råd dyra? Borde jag kalla in militär och polispatruller? Vad förefaller mest troligt? Vilken strategi är bäst? Ska jag stå kvar där hon lämnade mig? Kommer hon tillbaka till ”brottsplatsen” och isåfall hur länge ska jag vänta?

Hur många timmar kan det ta innan hon tröttnat alternativt ätit upp en muskulös motionär/seg pensionär/nymornat rådjur?

Hur länge skulle jag orka ropa? ”Hiiiiipppppppaaaaaa” – mina stämband började ganska snart slakna av utmattning.

Och tänk om det skulle komma en hel drös av vandrare och annat löst folk till min ”hippa” och så står jag där med bara en korv? Hur många kan en Hot Dog mätta……Det vill nog till ett litet bespisningsunder om det kommer fler än Jonas Gardell och Hippa….

Hursomhelst – jag tänkte hit och jag tänkte dit. Så bestämde jag mig för att ta korv och pinne och bege mig från ”brottsplatsen.” Ta bilen och köra bortåt det håll som Hippa skjutit i väg.

Jag vevade ner rutan (veva och veva...... var och en vet ju, att i dagens moderna bilar vevas det inte ner några rutor, men hur säger man det enkelt ....) Jag knäppte/tryckte ner eller helt sonika öppnade fönstret för att höra eventuella skall eller – oh, hemska tanke - kvidanden från sargade offer. Men djunglens lag råder väl även i bokskogen på Tromtö – så här fanns inget utrymme för blödiga tankar.

Efter en liten bit tyckte jag mig höra ett skall. Tvärnitade Volvon så det osade gummi – och visst där kom hon - Hippa - skogens skräck och erövrare. Med huvudet högt och på pigga ben. Tungan verkade dock ha blivit både längre och slemmigare. Som om ingenting hänt hoppade hon villigt in i sin bur i bagaget – tillsynes helt obekymrad om den dramatik och panik hon förorsakat sin styvmatte. "Schysst att du kom och hämtade upp mig för nu är jag ganska trött" såg hon ut att tänka.

Under hemvägen hässjade vi ikapp så bilrutorna immade igen. Inga frågor ställdes, inga anklagelser uttalades från någon av oss, bara en ömsesidig lättnad över att ha återfunnit varandra. Så vill jag tro iallafall.

Väl hemma på Knösö drack hon en stor skål med vatten – maten var hon dock föga intresserad av. Lite besynnerligt - hon hade ju inte ätit en matbit sedan igårkväll.

Var hon mätt? Lisa och jag försökte leta efter spår av hår eller benknotor mellan hennes tänder. Men ingenting kunde vi se. Inte så mycket som en bit av ett skosnöre från en träningssko eller en träflisa från en promenadkäpp....

Som sagt – bäst att inte veta……

Nu sover Hippa - till synes - den oskyldiges sömn. Vad hon drömmer om förblir hennes hemlighet. Vem hon tror sig vara kan jag bara spekulera om. Hon vet kanske inte det själv helt säkert. Men för mig är hon en blandning av sött och salt, fågel och fisk, katt och hund, liten och stor. Men framför allt - en spännande bekantskap, som lätt kan få min hjärtfrekvens upp till maxnivå.