Om att lägga ner....

Jag vill meddela eventuella läsare att jag har för avsikt att lägga ner min blogg. Den har gjort sitt! Nog kommer jag att fortsätta att skriva men jag är inte längre så övertygad om att jag vill använda detta forum för mina skriverier. Jag återgår till att samla i pärmar och högar tills jag kommer på nåt annat sätt. Eller om det ens behövs nåt annat sätt. Det är kanske gott nog.

Blogg är enligt SAOL en personlig dagbok på webben som uppdateras kontinuerligt.
Min personliga dagbok - det kan man ju knappast kalla den och hur pass intressant är den på en skala. Och uppdateringen är mer ju sporadisk än kontinuerlig. Alltså lever jag inte upp till definitionen och vilseleder medmänniskor. Det vill jag inte.  
Sen har jag svårt att förlika mig med själva ordet blogg, ännu mer blogga. Det känns som att svära..... Så jag slutar blogga helt enkelt - om kanske inte för evigt - så på obestämd tid.
För som man brukar säga: "Man ska ju aldrig säga aldrig!" Det är så mycket som man aldrig borde säga.
"Man inte får säga aj-som-satan mormor" sa Olivia, när jag fick en lååång speta djupt in i trampdynan bakom stortån häromdagen. Man borde inte få säga blogga heller. Möjligen om man får en speta i foten då...
hejdå!
.

Om felparkering......

Så flyter dagarna ihop. Liksom dygnets timmar. I början av tredje semesterveckan har jag  svårt att hålla reda på tiden. Vilken veckodag är det? Vad är klockan? När ska man lägga sig/stiga upp? När börjar natten och när börjar morgonen? Det växlar hela tiden. Solen går upp och ner. Och gör den inte det så faller regnet ner – fast sällan upp?! När solen skyms kan jag bli osäker på om den verkligen finns och om den nånsin kommer tillbaka. Hit in tills har den gjort det. Det är skönt - och det är skönt att inte behöva bry sig. Det mesta fungerar ändå.

Men det här med att dagarna inte kan hållas isär - det kan ju vara ett tidigt tecken på en ålderskrämpa som jag inte vill kännas vid. Därför väljer jag att tolka det på mitt sätt. Som att jag verkligen kopplar av och har semester. Men visst - det får sina ödesdigra konsekvenser. Det kostar! Som igår – när jag efter långt övervägande – tog bilen istället för cykeln till stan. För att hinna med. För att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag hade en del att styra om. 

Jag skulle fixa ett pass. 

Jag skulle köpa fisk – trodde jag. Det tog en stund innan kom på att det var måndag. Dagen då fiskaffärerna stängt. 

Jag skulle också - mitt i brinnande semester - granska några fakturor på jobbet. Det var "prio 1." Jag är en ytterst plikttrogen arbetstagare - men dessvärre understundom något disträ - för att inte säga glömsk. 

Många chefer värdesätter arbetstagare som  ”kan hålla många bollar i luften” – där brister jag. Jag har aldrig stuckit under stol med det. (Och det är få förunnat tror jag -  att klara det.) Bollspel har aldrig varit min starka sida. Mina bollar, om dom blir för många – bär sig åt och studsar åt fel håll, rullar ner i fel hål - och hamnar rentav ibland i fel mål. Mycket blir bra ändå  Man kan väl vara en bra och duglig arbetstagare med enstaka bollar i rullning?!?! Kanske bättre t o m?!  

Hur som helst - har man glömt en liten boll så har man. Det får man stå för och offra några timmar av en semesterdag.  Sånt straffar kommunens nitiska parkeringsvakter med detsamma. Jag dömer dom inte. Dom har ju sitt jobb att sköta. Och jag har felparkerat. Så enkelt är det.

Så enkelt och så lurigt och klurigt är det att parkera rätt i Karlskrona stad. Man måste bara kunna och hålla reda på en massa saker. Man behöver en tjuga, en hundralapp eller ett kreditkort. Man behöver en karta över befintliga parkeringsautomater och zon- indelning. Man måste kunna färger – varje zon har sin färg, sitt pris och sina regler. Man måste kunna gå en bit - om man är snål eller ekonomisk.  Ju längre från centrum du parkerar ju billigare är det. Man måste kunna läsa. Det gäller att se upp och läsa även det finstilta. På den lilla, lilla skylten! Som informerar om när du inte får parkera där du vanligtvis får parkera. Den som sitter bland alla de andra skyltarna som bl a talar om i fall du befinner dig i röd, grön, blå eller ofärgad zon.

Man behöver vara medveten om zontillhörigheten. Att befinna sig i röd zon känns som att befinna sig på minerad mark. Nästan som på uppdrag åt SÄPO. Då är du så nära händelsernas centrum du kan komma. Eller så är du bara lat eller rik. Lika illa vilket! Gemensamt för alla zoner är de marscherande parkeringsvakterna. Med sina laddade pennor innanför de reflexprydda skyddsvästarna. Inte minsta Polo undgår deras skarpa ögon. Redo för att på en given signal (inom tio minuter från att brottet upptäckts) riva av parkeringsboten mot sin gnistrande tandrad och fästa densamma under bilens vindrutetorkare. På den bil, vars stressade ägare missat, att det en alltid finns en gatstump som skall sopas och snöröjas. Oavsett årstid. På given dag och mellan givna klockslag. Som varierar från gatstump till gatstump. Då får man inte parkera där. Så enkelt är det! Även om jag på insidan av rutan har giltig p-biljett à 100 kr. Som hålls väl synlig och på plats i en liten praktisk plastklämma. Den gäller i blå och grön zon och gäller – med några undantag -för en hel månad. Det är billigt. Men blir dyrt - om man glömt vissa arbetsuppgifter. Eller om man sålt smöret, tappat pengarna, glömt sina glasögon hemma eller lider av färgblindhet. 

Om odjur….

Det finns fler saker jag behöver träna på än att hejda framfart och ta det lugnt. 

Jag tränar hårt på att inte låta mig provoceras av allehanda kryp – bevingade och obevingade, benlösa och tandlösa. Gud Fader har säkert en godtagbar ursäkt/förklaring till varför han skapade mygg, fästingar och mördarsniglar. Hans pedagogik har bara inte lyckats nå fram till mig med någon större framgång.

Men en sak som jag tränar på hela tiden är att inte låta något som helst hat gro eller få fäste i mig – fast odjuren gör det  svårt. 

På cykelvägen krälar mördarsniglar en och två - eller i stora arméer med högburna spröt - likt dragna svärd - till attack mot mot salladsland och blomsterrabatter. När dom inte krälar omkring ligger de i stora högar och tuggar på varandra. Som om det inte var mätta nog av alla bönor och ärtor de skövlat i villaträdgårdarna. Riktigt läskiga är dom. 

Det fanns en tid när jag försökte cykla ihjäl varenda en som vågat sig upp på cyklisternas egendom. Ganska snabbt insåg jag att det var en bekämpningsmetod förenad med livsfara. Det skvätte och spratt av slemmig sörja när jag i full fart kryssade över sniglarna och cykelbanan blev lika hal som en frostdag i november.

Nej, ingen mördrasnigel ska få mig på fall på något vis – inte innan jag hittat den optimala cykelhjälmen i alla fall. Kanske är det heller inte min livsuppgift att förgöra dom. Om de tycker om att knapra på varandra eller på cykelbanans asfalt så får dom väl göra det tills naturen ordnar det på sitt egna och naturliga sätt. Genom att skicka på oss en ny istid eller en smärre invasion av myskankor.

Mitt förhållningsätt till ”odjur” sätts också på prov av fästingar – som tar sig friheten att parasitera på min kropp. Som i går t ex när en fästing bitit sig fast långt ner på min högra skinka. Dom kliar fästingbetten! Värre och i härdigare än myggbett. Och att gå omkring på Maxi eller på stan och klia sig i ändan – det gör bara inte en väluppfostrad 60- plusare som jag. Så nu får jag hålla mig hemma några dar.

Men allra svårast är det när myggen biter Olivia och lämnar stora röda bölder som svider och kliar…..Då har mormor inte långt till "Radarn" eller dra myggvingarna av dom – som vi gjorde när vi var barn….
Ingen borde få  bita barn ostraffat – inte ens mygg, lus eller fästingar. Men som den fridsamma mormor jag försöker vara, letar vi fram Xylokain-gelen och stryker på. Sen sätter vi Ingvar Kamprads läkande giraffplåster över de värsta ”myggspetten” som Olivia kallar dom
” Mormor kan linda in dig i fetvadd och filtar så bara nästippen sticker ut så att inga myggor biter dig eller du ramlar slår dig på knäna” säger jag till Olivia. Hon tror inte det behövs där hon sitter på köksbänken och kollar till saften. För IKEA-plåster och Xylokain-gel  lindrar bra - liksom nysilad flädersaft, som vi dricker ur små glas till ”makejonerna."

Om hängmattor och Bodil Malmsten. Om framfart och om första semesterveckan som försvann…

S - som i semester! Igen! 

H - som i hängmatta.

Den första semesterveckan försvann utan att jag ens hann hänga upp hängmattan. Om det beror på att jag inte hittat den i garagets oreda – där allt verkar hitta sin plats förutom bilarna - eller om det beror på att platsen där jag skall hänga upp den inte har bestämts eller ens uppfunnits ännu - ska jag låta var osagt. 

Ska den dingla mellan Friggebod och garageknut, mellan knotiga fjällbjörkar eller mellan palmer i Söderhavet? Eller vad sägs om att spänna upp den mellan Eiffeltornet och Arc de Triomphe…… 

B- som i Bodil Malmsten

Oavsett var den kommer att dingla eller inte, så ska jag lyssna färdigt på alla 21 delarna i webradion när Bodil Malmsten läser sin bok ”Mitt första liv”- i eller bortom alla hängmattor. Jag läste den själv för några år sedan och var näst intill salig. Men att höra Bodil läsa den ger en extra dimension. För mig som är född i samma årtionde och näst intill på samma plats i Jämtland så väcker den mina personliga minnen till liv. För minnena är alltid personliga säger Bodil – man delar dom inte, man har sina egna. Det tål att funderas över.....

F - som i framfart och S - som i snabbhet

Oplanerad tid – det gillar jag. Låta dagarna komma som de vill. Låta vädret och vindarna bestämma vart jag skall bege mig och vad jag ska företa mig. Skriva, kanske måla en stol eller en amatörakvarell, cykla och äta jordgubbar. Med så lite ansträngning som möjligt. Jag ska försöka avhålla mig från att tänka på arbete. Jag skall försöka hejda min framfart…..

Det är inte så att jag mest känd för min snabbhet.  Jag tänjer och sträcker på sekunder och minuter - hela tiden. Jag behöver all den tid jag kan få. Tankar, funderingar och beslut fram till själva görandet tar ibland lite onödigt långa omvägar - och tid - för mig. Det kompenserar jag med en förbaskad seghet, envishet och uthållighet vilket gör att saker och ting ändå blir gjorda – för det mesta i tid. Men jag blir trött.

På cykelbanan är det annorlunda. Där jagar jag fram som om hela hungriga björnligan kom cyklandes bakefter för att äta mig till lunch. Eller som om jag precis är på gång att vinna Tour de France.

”Om livet är er kärt – ta era cykelbyxor och elhojar och släng er i diket slashasar.” Signalerna är tydliga! Locket på den åldriga cykelboxen på pakethållaren skramlar högljutt och ringklockan pinglar oavbrutet vid varje gupp på de dåligt underhållna cykelvägarna. Ingen kan skylla på att de inte blir varnade.  

O - som i omcyklad eller omkullcyklad

Även om jag inte heller är överdrivet känd för min dumhet så inser jag det korkade i att forsa fram i denna fart – dels för att jag fortfarande inte hittat rätt fason och färg på en cykelhjälm, dels för att jag blir onödigt svettig, dels för att reaktionsförmågan avtar med åldern. 

På min cykelsadel hinner inga stockrosor slå rot. Så fort ändan hamnar på sadeln så blir hela jag en vinnarskalle. Jag tål bara inte att bli omcyklad helt enkelt. Omkullcyklad går an – det blev jag (och skrev om) för ett år sen – det beror ju helt och hållet hur, var och/eller vem man cyklar omkull med. Det kan – om man har tur - vara en trevlig upplevelse och ett oförglömligt minne!

Visst händer det – om än sällan - att det kommer en och annan med vadderade cykelbyxor på en ”pinnsmal” sadel och fräser förbi. Och det kan jag möjligen stå ut med. Liksom ”fuskcyklisterna” - dom med batteriet under pakethållaren. Men värsta scenariot är och förblir en jämnårig dam heller herre på en oväxlad cykel som dammar förbi. Det har visserligen inte hänt ännu och jag bedömer inte sannolikheten som särskild stor ännu. Det blir ungefär samma resonemang och slutsatser som Tage Danielssons resonerande om kärnkraftolyckan i Three Mile Island i Harrisburg…..

Hur det nu förhåller sig med både det ena och andra så har jag bestämt mig för att under min semester träna på att både simma och cykla lugnt. Det går så där. Men häromdagen - under min cykelfärd in till bokhandeln - kom på mig själv att jag hörde göken tjoa ”ko-ko” istället för bara ett långdraget  ”ooooooo” som tystnade bort i fjärran. Och fåren utmed cykelvägen sa ”bä-bä” istället för ”ääääääää” Det tog jag som ett gott tecken att jag är på väg att lyckas. Att landa på rygg i ibland fårlortar och kärringtand i ”semesterdiket” och titta på molnen som sakta drar förbi.

Om S – som i skidor och semester mm

Sällsamma Skidturer på Storsjön och Storhogna Påsken 2013

Stillsamt Soligt på Storsjöns is.

Systerns vallningsfria Skidor

Skrapar rytmiskt mot Snön

Susar fram i ändlösa Skidspår

Som Snabbtåget norrut

Storsjöodjuret Slumrar djupt under isen

I väntan på Sommar
Storsjön 2013                      Störs inte av Skrapet

                                          Snökotern Står Stilla i väntan på nästa Söndag

                                          Siken Simmar trygg under pimpelfiskarens Smala isvak

                                          Solen Slickar Snövallarna

Som krymper längs Stränderna

Sekunden tvekar

Stillsamt Stannar tiden upp en Stund

Själen hittar Sitt bo

                                        Storhogna påskdagen 2013

                                                                                   

Om glasögon och tantvarning....

I morse vaknade jag pigg - strax innan fem. Jag greppar boken, som ligger där jag släppte den innan jag somnade i går kväll. Astrid Seebergers fantastiska bok om samtal och möten! "Den skamlösa nyfikenheten" - läs den!! Jag läser några timmar tills ljuset sipprar in bakom rullgardinen. Plötsligt kommer ett pling i min mobil!
Någon som "wordfeudar" eller kanske ett spännade SMS?! Jag famlar efter mina glasögon - dom ligger inte  på sin plats?! Letar bland filtar och kuddar, under tidningen på nattduksbordet. Häver mig över sängkanten och glor under sängen - bara Olivias Smurf, en flugsmälla och damm så långt ögat kan se.
Dom ligger väl kvar i badrummet, tänker jag och beger mig över kalla golv på bara fötter för att hämta dom. Kylan har kopplat sitt grepp även på mina breddgrader! Kallt ute - kallt inne! Blickar in i badrumsspegeln och konstaterar att de sitter där de ska - på näsan! Tantvarning eller dax att besöka optikern igen?

Om influensan

I en veckas tid har den hållit mig som gisslan med feber och ömma muskler. Det är väl inte mycket att orda om det, än mindre gnälla om. Kanske har det vänt nu.

”Där längtan är - finns väg,” jag hörde uttrycket i en intervju i dag.  Försiktigt öppnade jag dörren och gick ut i vintern på vingliga ben och andades in den friska februariluften. Ingen vind. Snöflingor i stilla dans. En kråka kraxade och flög till skogs på tunga vingslag. Ajöss, influensa, ajöss!