Så flyter dagarna ihop. Liksom dygnets timmar. I början av
tredje semesterveckan har jag svårt att
hålla reda på tiden. Vilken veckodag är det? Vad är klockan? När ska man lägga sig/stiga upp? När börjar natten
och när börjar morgonen? Det växlar hela tiden. Solen går upp och ner. Och gör
den inte det så faller regnet ner – fast sällan upp?! När solen skyms kan jag
bli osäker på om den verkligen finns och om den nånsin kommer tillbaka. Hit in tills
har den gjort det. Det är skönt - och det är skönt att inte behöva bry sig. Det mesta fungerar
ändå.
Men det här med att dagarna inte kan hållas isär - det kan ju vara
ett tidigt tecken på en ålderskrämpa som jag inte vill kännas vid. Därför väljer
jag att tolka det på mitt sätt. Som att jag verkligen kopplar av och har semester. Men visst - det
får sina ödesdigra konsekvenser. Det kostar! Som igår – när jag efter långt
övervägande – tog bilen istället för cykeln till stan. För att hinna med. För
att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag hade en del att styra om.
Jag skulle
fixa ett pass.
Jag skulle köpa fisk – trodde jag. Det tog en stund innan kom på
att det var måndag. Dagen då fiskaffärerna stängt.
Jag skulle också - mitt i brinnande semester - granska några
fakturor på jobbet. Det var "prio 1." Jag är en ytterst plikttrogen
arbetstagare - men dessvärre understundom något disträ - för att inte säga glömsk.
Många chefer värdesätter arbetstagare som ”kan hålla många bollar
i luften” – där brister jag. Jag har aldrig stuckit under stol med det. (Och det är få förunnat tror jag - att klara det.) Bollspel
har aldrig varit min starka sida. Mina bollar, om dom blir för
många – bär sig åt och studsar åt fel håll, rullar ner i fel hål - och hamnar rentav ibland i fel mål. Mycket blir bra ändå Man
kan väl vara en bra och duglig arbetstagare med enstaka bollar i rullning?!?! Kanske bättre t o m?!
Hur som helst - har man glömt en liten boll så har man. Det får man stå
för och offra några timmar av en semesterdag. Sånt straffar kommunens nitiska
parkeringsvakter med detsamma. Jag dömer dom inte. Dom har ju sitt jobb att
sköta. Och jag har felparkerat. Så enkelt är det.
Man behöver vara medveten om zontillhörigheten. Att befinna
sig i röd zon känns som att befinna sig på minerad mark. Nästan som på uppdrag åt SÄPO. Då är du så nära händelsernas centrum
du kan komma. Eller så är du bara lat eller rik. Lika illa vilket! Gemensamt för alla zoner är de marscherande
parkeringsvakterna. Med sina laddade pennor innanför de reflexprydda skyddsvästarna. Inte minsta Polo undgår deras skarpa ögon. Redo
för att på en given signal (inom tio minuter från att brottet upptäckts) riva
av parkeringsboten mot sin gnistrande tandrad och fästa densamma under bilens vindrutetorkare.
På den bil, vars stressade ägare missat, att det en alltid finns en gatstump
som skall sopas och snöröjas. Oavsett årstid. På given dag och mellan givna
klockslag. Som varierar från gatstump till gatstump. Då får man inte
parkera där. Så enkelt är det! Även om jag på insidan av rutan har giltig
p-biljett à 100 kr. Som hålls väl synlig och på plats i en liten praktisk plastklämma. Den gäller i blå och grön zon och gäller –
med några undantag -för en hel månad. Det är billigt. Men blir dyrt - om man
glömt vissa arbetsuppgifter. Eller om man sålt smöret, tappat pengarna, glömt sina glasögon hemma eller lider av
färgblindhet.