Om min försvunna IPhone.....

Semester – överskattat fenomen heller……det ska jag återkomma till i min blogg längre fram. När jag landat ordentligt i min ledighet. Men nu har jag det äntligen. Ledigt allså. Och jag kan förstå nånstans, att i år är jag kanske mer i behov av att avhålla mig från kommunalt arbete, än tidigare år. Under några veckors tid – närmare bestämt fyra och en halv vecka – ska jag göra andra saker. Bringa ordning i röran hemma t ex och jaga mördarsniglar. Knappast upphetsande men nödvändigt?!

Jag har speedat på - med väldigt mycket - denna våren. 7,5 högskolepoäng t ex gjorde mig kanske inte så mycket klokare men "sög" ändå en del. Jag får allt svårare att förhålla mig till slimmade ekonomier och allt vad det innebär i vård och omsorg. Det är lite moment 22 att få ihop hela paketet. Visst kan jag gneta på i mitt jobb, vara envis och seg som få. Men i vår har jag kanske mest varit seg. Allt har känts så himla trögt och samtidigt så obehagligt välbekant. Har jag inte gjort det här förut? Diskuterar vi inte samma frågor nu som för 20....30 år sedan? När sådana tankar dyker upp blir jag lite trött.

Som jag har längtat efter att få göra ingenting - mer än att växelvis förflytta mig från badstranden till hängmattan. Nu är jag där. Ja, inte på badstranden för där är det otäckt så blött även på land. Och nån hängmatta har jag inte införskaffat – hur skulle det se ut? I det väderkaos som råder. Men jag är i semestertillstånd - visst är jag det.

Sista arbetsdagen inför semestern är kanske det bästa med hela semestern. När mitt kontor är städat till oigenkännlighet och hela skrivbordsytan ligger blottad för världen. Inte ett papper på fel plats – i fall man inte öppnar lådor och skåp vill säga. Lite panikstädning blir det ju alltid till slut.

I tisdags när jag skickat mitt sista mail, lagt in alla frånvaromeddelanden och slutligen insåg att nu ville jag verkligen inte en timme till så sa jag ”morsning och godbye” till mina kollegor. På på lätta fötter sprang jag ner till min cykel. Sekunden därefter var jag tillbaka på mitt kontor. Min IPhone – min privata alltså – var fanns den?? Obegripligt borta var vad den var! Jag hade ju använt den flera gånger under dagen eftersom jag redan lämnat min jobb-IPone till vikarien. Det kunde kollegorna konstatera och som hjälpsamt engagerade sig i jakten på denna fantastiska, men ack så spårlöst försvunna teknikpryl.

"Har du kollat i väskan," sa min strukturerade kollega. "Ja," sa jag, "där är den inte!"  "Kolla igenom alla fickor och kolla din ryggsäck en gång till, töm ut hela innehållet," envisades kollegan. "Sen går vi igenom postrummet, kylskåpet och sekretesstunnan." Jag förstod att hon inte riktigt litade på var jag lägger ifrån mig mina prylar och inte heller på min förmåga att leta.
"Det är lite typiskt dig," sa hon medlidsamt och försökte dölja sitt leende.
"Är det?" tänkte jag "njaeäa....öh….det är det väl ändå inte?!" Visst letar jag efter olika saker ibland….ganska ofta….och glömmer, förtränger och förväxlar datum för möten och så – men man är ju inte mer än människa……ett uttryck som jag inte riktigt har tagit ställning till för övrigt.

Nåväl, kollegan gick i genom i sin egen väska. Det har nämligen hänt förr att jag lagt mina saker där av någon outgrundlig anledning. Men sökandet var resultatlöst. Vi fick helt enkelt ge upp det. 

Jag är inte mycket för teknikprylar men jag fick lite panik av tanken att jag skulle behöva genomleva sommaren utan Wordfeu och alla andra möjligheter och finesser som denna makalösa manick kan erbjuda.  

Jag insåg att ett glas vin och lite mat skulle underlätta. Lunchklockan hade för länge sedan passerat "gå."

Än en gång sa jag ”morsning och godbye” till kollegorna. 

"Ring om du hittar den," fnissade kollegan. Och det gjorde jag. Hittade den alltså! Och ringde kollegan. För den låg i en plastpåse i cykelkorgen där jag smugglat ner lite ”jobb” ifall jag skulle få tråkigt nån dag under semestern.

Då började det regna. Stora droppar! Och flera stycken samtidigt! Jag slank in på Harry´s som planerat. Två glas rosévin och en tapastallrik fick mig i god stämning. Jag kände mig härligt syndig och lättsinnig. När solen åter letade sig in bland barstolarna gick jag på glada ben ut till min cykel för att fortsätta färden hemåt. I cykelkorgen ligger min IPhone! Och där har den legat en stund -alldeles ensam och ostulen, bara lite regnvåt - medan jag krängt vin och mat på krogen en tisdageftermiddag i juli. 

Dagar då jag hjälmlös cyklat till jobbet har jag ofta studerat  hur cyklisterna tar sig ut med sina bepansrade skallar. Ingen har väl precis varit till sin fördel. Konstateras kan att många är lika korkade/fåfänga som jag.

Men eftersom jag hade svårt att hitta nyckelhålet till cykellåset denna sköna dag bestämde jag mig för att säkra hemresan. Jag plockade fram cykelhjälmen ur pakethållarens plastbox och tryckte den över pannbenet. Två glas vin på eftermiddagen kan få vem som helst att tappa omdömet!  Det där som sägs att ”allt pryder en skönhet och inget misspryder en ful” det gäller inte cykelhjälmar. Ansiktet blir liksom förvrängt och förlängt. Och om ni tyckte er se en älg - utan horn - på en skramlig cykel längs Borgmästarekajen på eftermiddagen den 17 juli så hade ni förmodligen fel – det var med all sannolikhet jag på väg från jobbet mot semester. 

Om att kvalitetssäkra barn och barnbarn.....

Det mesta kan man nog strunta i att kvalitetssäkra. Lite spänning i tillvaron kan t o m pigga upp den fegaste.  

Men barn och barnbarn borde man ändå kunna kvalitetssäkra. Från pest och allehanda faror och naturkatastrofer. 

Sonen t ex, som förvisso inte är något barn längre - 26 år som han blivit - men lik förbaskat mitt barn - fick diabetes på midsommardagen. Insulinsprutor och blodsockerkontroller är definitivt inget man önskar sig. Inte värsta katastrofen - det finns värre farsoter har vi konstaterat. Men tillräckligt för att ett modershjärtat ska kunna brista och för sonen att inse att nu krävs det lite ordning både i skafferiet i motionsspåret.

Nu behöver han få lite koll på när och vad han tuggar i sig för att må väl. Det kommer att ta lite tid för honom, tror jag, att vänja sig vid det.  Frukost har ju t ex inte ingått i sonens måltidsvanor sen han blev myndig. Han uppskattar god mat om den serveras honom men hans egna intresse för matlagning sträcker sig inte så mycket längre än till Mamma Scans köttbullar och snabbmakaroner. Många mackor, många kebabpizzor och hamburgare har passerat hans gomsegel i sena natten. Det finns dagar i sträck, har han berättat,  då han glömt att äta! För han är som mest aktiv på natten.  Nu blev han sjukskriven hela sommaren för nattjobbet  på Grenåfärjan var inte lämpligt i nuläget sa doktorn och Stena Line hade inget  annat att erbjuda.  Så sommarjobbet gick åt pipsvängen och därmed välbehövlig  ekonomiförstärkning till studielånet.  

Och Olivia – hur kvalitetssäkrar man små livliga barnbarn när de i sin iver skall upptäcka världen? För då går det undan och snubbelrisken är stor så stor. Det borde vara förbjudet för barnbarn att slå sig. För skriet som uppstår i fallet och tårarna som skvätter kan få den bästa vattenspridare att blekna och det mest förhärdade hjärta att förvandlas till gele! Skulle man kunna vaddera in henne i rosa bommul? Så att ingen grusgång i världen någonsin skulle skrapa hennes små knän och inga dörrar klämma hennes fingrar. Därtill kanske spinna en skyddande kokong runt hennes lilla kropp så att inga myggor eller brännässlor kom åt det späda skinnet. 

Nej, man kan nog inte kvalitetssäkra sig för livet. Och hur kul skulle det bli?!? Livet tuffar på och klämmer oannonserat - och ibland skoningslöst - in sina käppar i livets cykelhjul oavsett om det passar sig eller inte. Lite håll om, en famn och ett knä och gröna plåster med giraffer på räcker ganska långt.