Det här med ålder är lite förvirrande. Hade det inte varit för kroppens förfall så hade jag inte fattat det faktum att jag börjar bli lite till åren. Jag är inte helt säker på om det är ett problem eller inte. Att bli äldre alltså. I en syskonskara av fem så är jag fortfarande yngst och den enda som inte uppnått pensionsålder. Bara det kan kännas lite föryngrande eller ”bra” eller vad det nu känns som…. Men visst har jag märkt att vi allt oftare uppfylls av att jämföra våra olika åldersrelaterade krämpor och olycksfall när vi talas vid syskonen emellan. Visst är det bistert att konstatera att kroppen har vissa begränsningar. Det känns som om reservdelarnas tid är kommen. En och annan kroppsdel skulle kanske behöva bytas ut. Ena dan flyger det i nåt i knät som hindrar fullt ös i medelpassgympan, andra dan har ”fan” flugit fotleden istället. Just i dag, om du frågar så sitter ”fan” långt ner i korsryggen och skaver. Där har han suttit några dagar och skavt nu. Det är långt ner till fötterna när strumporna ska på vill jag lova. Musklerna behöver töjas ut och mjukas upp. Man är smidig som ett plåtskåp när man ska ta sig upp från ”golvpasset” till ”pulsdelen”. Jag kan gå på ett baspass men inbillar mig att jag får ut mer av ett medelpass. Kanske är det självkänslan som mår bättre - än hänger jag med.... men visst får man ligga i lite mer nu för tiden för att hålla muskler och fettvalkar i trim.
Mia Skäringer sa om kroppens förfall ungefär så här ”allt ting blir liksom hängande och kryper neråt när man blir äldre, det är bara tandköttet som kryper uppåt.” Och polaren Per, som är min allra bästa tandläkare, han håller med. Han säger annars inte så mycket. Och det är skönt med en tandläkare som äntligen fattat patientens dilemma att svara på tilltal när man har salivsug, metallföremål och bommulstussar uppstoppade runt om i kinderna medan borren viner. Hur kul är det att vara tandläkare tänker jag när jag ligger där som en sprättbåge i tandläkarstolen och försöker skingra tankarna fastän någon petar på känsliga tandhalsar - om än aldrig så varsamt? Hur står man ut att hänga över gapande käftar dagarna i ända som osar gastritbesvär eller gammal roquefordost hos den som inte hade omdömet att välja - ett ur tandläkarsynpunkt - bättre pålägg till frukost? Är det kanske som att vara gynekolog eller att besikta bilar? Till skillnad från bilbesiktaren hittar Polaren Per tandsten, karies och slitna lagningar istället för rost och uttjänta däck. Men prismässigt är det samma elände. Dåligt underhåll av tänder kostar skjortan liksom bilar som försummats. Men polaren Per är juste. Han gör det han behöver göra – varken mer eller mindre – proffsigt och med säker hand. Vad gynekologen kan hitta lämnar jag därhän/ vill jag inte tänka på…….
”Det kommer och går” som min gamla mamma brukar säga om sina krämpor. Och där kan jag väl bara instämma. Blåsippor i backen kan dock vara förlösande mot krämpor. Vari ligger egentligen den magiska och läkande kraften i att glo på en blåsippa och varför tröttnar man aldrig att leta upp den första blåsippan…och varför i allsin dar har jag inte sökt mig till blåsippsbacken i dag. Jag behöver just nu all kraft jag kan hitta för samla ihop mig och på allvar ta itu med inlämningsuppgitf nr 2 i ”Etik och humanism”. Det är visserligen god tid kvar med mina tidsmått mätt. Deadline är 120402 kl 23.59 så jag har ju flera timmar på mig. Men man kan ju aldrig veta var nästa krämpa klämmer åt…skrivkramp kanske - hemska tanke! Bäst att hänge mig åt studierna resten av dagen.
