”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv” sjunger Lars Winnerbäck. Jag kan bara instämma! Så här när det börjar våras är det extra besvärligt. Vågar man säga högt att man inte gillar våren utan att för den skull bli betraktad som en ”mörkrets kvinna” med onda avsikter.
Gillar och gillar - alla årstider har väl sin tjusning, även våren antar jag. Men jag har svårt för mellanlägen helt enkelt. Lägen när det varken är ”på” eller ”av”. Varken sommar eller vinter. Jag har svårt att hitta rätt. Det krånglar till det i min redan tillkrånglade och tidspressade värld. Man vet inte från den ena till den andra dan vad som väntar - inte i södra Sverige iallafall. En dag är det 7 plus och nästa dag 7 minus. Den snö som äntligen kom för nån vecka sedan hann regna bort veckan därpå - innan jag fick fart på mina skidor.
Man vet inte om det är långkalsingar eller knästrumpor som gäller. Luva eller snuva. Handsprit eller kräksjuka…
Våren blir för mycket, lite väl krävande i min bekväma värld. Ont i ryggen kan jag få utan att vårstöka i alla vart endaste skrymsle. För det är mycket som skall samlas ihop i olika högar och fixas på olika sätt. Cykeln skall servas och vinterdäcken bytas på min lilla rostiga Polo. Som behöver vårstädas?! Tyckte någon "pedanttant" som jag var vänlig nog att bjuda på skjuts häromdagen. Att det ligger en bikini, en bärplockare, ett paraply och ett par sandaler i baksätet och inväntar sommaren är inget större problem för mig.
Talgoxarna som vrålar av lust och våryra däremot kan däremot vara ett problem och fresta mitt tålamod när jag ska försöka tänka klart. Som om det inte är nog så kommer snart alla pollen irriterar ögon och täpper till luftvägarna.
Den elaka och obarmhärtiga vårsolen vill jag bara inte nämna. Likt provhyttens artificiella belysning, som jag talat om i tidigare inlägg, avslöjar vårsolen all lort och skit som höstmörkret och julljusens sken så skickligt och skonsamt döljer.
I Jämtland där jag föddes var det lite annorlunda. Och inte så komplicerat. I mitten av februari kom vårvintern. Det var en mix av två årstider som tilltalade mig.
Man kunde välja mellan att sitta på ett renskinn i snödrivan och skala apelsiner och dricka varm choklad eller att sitta vid köksfönstret och invänta ”trollslaget.”
Min mamma sa nämligen att våren i norr kom som ett trollslag – och det slaget ville man inte gärna missa. Mamma visste vad hon talade om. Hon hade i sin ungdom upplevt andra vårar - av den långsamma, utdragna sorten - när hon tjänade som hembiträde i en lärarfamilj i Grödinge, utanför Stockholm. Jag fick aldrig riktigt kläm på vilken hon tyckte var bäst. Hon var nog lika lyrisk över båda sorterna.
Egentligen var det inte våren som kom i detta trollslag i norr. Det var sommaren. Från vinter till sommar på några sekunder.
Det fanns inga musöron på jämtländska björkar. Björken blev grön med en gång och där med basta.
Blåsipporna stod plötsligt som spön i Nissebacken och tussilago, gullvivor, liljekonvaljer blommade på en och samma gång. Inga krävande och överdådiga rabatter som pockade på skötsel. Enstaka påskliljor och tulpaner som klarat sig från frost och sorkar sträckte sig stolta mot solen. De härdiga äppelträd som planterades i slutet av min barndom, växte långsamt och behövde aldrig klippas vad jag minns.
Pappa krattade snabbt ihop fjolårslöv och brände dom tillsammans med lite sopor och gammalt gräs. Och så var trädgårdsarbetet klart.
Första maj åkte sommarjackan fram. Och snart var sommaren ett faktum. Med mygg och knott och långa och ljusa nätter. På midsommarafton satt jag med mina kusiner - spiknyktra - på mjölkbryggan och dinglade med benen. Transistorradion spelade Alma Cogans "Tennessee Waltz" så det ekade ända bort mellan Oviksfjällen. Man badade oavsett väder och vind. I alla fall gjorde jag och pappa det. Inte i Medelhavet eller Genesarets sjö utan i Hornsjön eller Singsjön eller nån annan liten skogssjö eller fjällbäck så fort isarna gått upp. I Storsjön badade vi aldrig. Inte så mycket för att den var för kall utan för att den inte var ren nog tror jag.
Sen följde en kort och färgsprakande höst. Den började i slutet på augusti. I oktober satte vägförvaltningen upp snöskärmarna längs vägarna som skulle förhindra att vägarna drev igen och därmed möjliggöra bl a Konsumbussen och post-Gustafs framfart.
I november började vintern på fullt allvar. Lovvikavantar, mössa och kalasbyxor/långkalsonger blev aldrig ifrågasatta efter första oktober. Ingen ville frysa ihjäl helt enkelt.
Det var snö och rimfrost på julafton, soligt vårvinterväder på påskafton och midnattssolen sken dygnet runt på midsommarafton. Och så höll det på – år efter år – that´s it.
Även om det nu är så att jag inte har våren som favorit bland årstiderna, så måste jag medge att det spratt till i hjärteroten häromdagen. En krokus hade letat sig upp ur jordens mylla! Att sedan krokusknoppen vid närmare betraktande - och med välputsade glasögon - visade sig vara ett uttjänat IKEA-batteri, förtog inte själva glädjesprättet. En spirande längtan till sommar och ljumma bad yttrade sig i en litet försiktigt nynnande där talgoxen inte var sen att klämma i från äppelträdets kala gren.
