En olustkänsla gör sig påmind. Den handlar inte bara om de fina skidspåren som försvann nästan lika fort som jag hann få ordning på min skidutrustning. Det handlar också om att den vita, vilsamma vinterträdgården håller på att förfulas. Och pockar på att den vill förvandlas till en grönskande oas. Och det sker inte utan svett och möda. Löv skall krattas, gräs och buskar klippas. Frukträd skall beskäras enligt konstens alla regler. Trädgårdsavfall skall samlas ihop och köras bort……ingenting sköter sig självt.
Jag har svårt att få till det. Inte för att jag är totalt ointresserad men jag saknar tid för både grävande och ogräsbekämpning. Därtill är jag en smula bekväm.
Jag har slutat att bläddra i trädgårdstidningar. De ger mig verklig ångest. Alla vackra bilder med råd och tips hur man får pioner att bli extra blommiga och bonniga gör mig deprimerad. Liksom förföriska bilder på skuggiga gröna rum dit välkrattade gångar leder mellan välplanerade rabatter och konstgjorda dammar med sprattlande guldfiskar i. För att inte tala om bilder med orgier av blommor och grönt som ser så där trivsamt vildvuxet och oplanerat ut.
Jag vill gärna ha tillgång till dessa svalkande gröna oaser där hängmattan alltid är ledig. Där tanken blir fri och själen får ro.
Mina trädgårdskunskaper är inte mycket att skryta med. Jag vet att man skall klippa rosorna när musen har björköron – eller hur det nu var. Men klängrosen på hörnet dog ändå förra våren så där hjälpte inga örsnibbar av något slag. Ej heller någon sekatör - ens i rättan tid.
Jag vet också att man måste hålla efter sin humle innan den brer ut sig alldeles för våldsamt. För då kryper den in under takpannorna och snärjer in sig i stuprör och hängrännor. Eller blir till slingrande snubbeltrådar på markteglet. Men jag gillar humle, så den tuktar jag nån gång när jag har långtråkigt. Det är tacksamt med humle. Den växer och gror utan att man behöver anstränga sig en endaste smula, utan krav på vare sig vatten eller hästskit. Den växer inte bara där man satt den. Den kan dyka upp lite otippat både här och där. Man kan faktiskt se hur humlen växer medan man står och hänger över krattskaftet och gnyr över blåsan i tumgreppet. Dessutom luktar och påminner den mig om Jämtland - humlen alltså. Min morfar och mormors veranda var överväxt av humle.
Min örtkryddor ställer heller inte så stora krav på mina färdigheter. Med någon liten insats från hjälpsamma grannarna i ”8-an” och med hjälp av flitiga humlor och fjärilar så är den lilla kryddträdgården så gott som självgående. Med det skyddade läget därtill så har även den bekvämaste trädgårdsentusiasten kunnat skörda gräslök (som ser ut som purjolök ) långt innan det är dags för midsommarsillen. Små rosmarinplantor har växt upp till frodiga väldoftande buskar och blommat rikligt med försynta, ljuvligt blekblå blommor - i kapp med salvia, lavendel, myntor av olika sorter och pimpernella.
Min ”gröna” syster i Härnösand, som är en hängiven odlare har någon gång uttryckt sin entusiasm – med litet ett stänk av avund - över den växtzon hon påstår att jag befinner mig i. Jag vet inte om jag förstår vad hon menar.
Kanske menar hon att det är tur att jag bor i Blekinge. För då har man ju tillgång till "Sveriges trädgård" nära inpå knuten utan att behöva anstränga sig. Man kan t ex ligga på rygg bland vitsipporna i bokskogen på Tromtö och glömma trädgårdsarbetets bistra verklighet.
