Kabel saknas

Är det någon som sett en kabel – en liten vit…. eller svart, möjligen grå….
Jag saknar nämligen min kameraladdare sedan några veckor tillbaka. Kameran är stendöd! Vilket stör mig! Och det kommer från en person som egentligen tycker att det fotograferas för mycket här i världen. Och som tycker att det är både bökigt och lite svårt att fotografera. Men jag är ju heller inte den som vill vara utan fotografier. Det har ju blivit roligare sen jag skaffade en egen kamera och lite spännande hur man kan arbeta med sina foton i olika program.
Men nu råder stiltje i fotograferandet på grund av förlorad kabel. Tills jag hittar min laddare får jag - som ni redan märkt - hämta bilder från ClipArt.

I detta hus finns – liksom i Karlskrona kommun - heller ingen kabelsamordnare som kan hjälpa till att hålla reda på alla trassliga laddare till mobiler, kameror och annat uppladdningsbart. Det kan göra mig skvatt galen faktiskt. Mängden olika laddare och sladdar och kablar.....
Sannolikheten är ju inte särskilt stor - men OM jag nu råkat tappa den lilla uppladdningskabeln i någon uppgrävd gata i stan, eller om någon nitisk grävare - mot förmodan - råkat gräva ner min kabel av bara farten, så behöver man ju i alla fall inte gripas av panik. Det dröjer ju inte länge förrän man gräver upp samma gata igen och då är det ju bara till att sätta igång och leta bland alla kablar som ligger där…...
Mest troligt är ju ändå att den finns på ett säkert ställe inom husets fyra väggar – frågan är bara var och hur säkert…

Lite irriterande är dock det faktum är att jag missat en massa bra bilder under tiden jag letat.
På min lekkamrat Hippa t ex som jag ”vaktat” i helgen. En hund, som tycks gilla vinterväder och vinterlekar lika mycket som jag. Hon tvekar inte ett ögonblick på att hänga med ut och har ett ”hie” att nosa på alla spår i snön. Inga drivor är för stora, inget snöfall för ymnigt, ingen kyla eller tidpunkt tillräckligt avskräckande. 05.15 var vi ute i morse! Och vi njöt båda av yrvädret!
Pinnkastandet, rättare sagt sökandet efter den kastade pinnen, får en extra dimension när pinnen försvinner i snön. Och hon är en mästare på att fånga snöbollar i luften.
När Hippa i sin iver drog i kull mig utanför Augerums kyrkogård i lördags så passade jag på att göra en liten snöängel där jag låg i snön. Inte direkt i syfte att göra en snöängel, även om miljön var ganska passande - utan mer för att se om jag fortfarande kunde vifta på armar och ben efter vurpan. Hippa verkade tycka att det var en kul grej och slickade mig uppmuntrande i ansiktet där jag låg och försökte komma på rätt köl och fötter igen.

Tiden går och snart är det jul. Kanske kommer det en tomte med en ny laddare…..hoppas kan man ju alltid.

Vinter

Yes, yes, yes – så kom den efterlängtade snön! Förlåt alla Blekingar - ni är ju inte så glada för vinter och snö om jag fattat rätt. Men för en avdankad jämtlänning så känns det ”helrätt” som grannen "Micke" så vänt uttrycker sig. Inte om snö kanske, men om de kläder han säljer i stans exklusivaste herrekiperingsaffär, Hoglands, som numera även har ett och annat att erbjuda damer. Inte så mycket kanske till damer av ”min sort” - men i somras köpte jag en knallrosa sjal av märket Gant. Inte för att den var billig, men just för att den var ”helrätt” till min Marimekkoklänning när jag skulle på bröllop. Den gjorde sig bra till mitt grånade hår och skyddade axlar både mot mygg och kyla i sommarkvällen.

Visst har vintern sina nackdelar – det ska skottas och sopas och skrapas is. Och snösvängen söderöver har väl ett och annat att lära sig. Sen rusar elpriset i höjden – det blir dyrt att hålla värmen. Men jag tar det - för jag klarar inte av allt svart mörker i november. Svart asfalt, svarta träd, svarta kappor, svarta skuggor, svarta vattensjuka åkrar, svart hav - sånt gör mig låg och dyster i sinnet.
Och sen dis, dimma och motvind på det. Då ger cyklisten upp. Fulhållet eller finhållet kvittar. Det är lika kallt, blött och jäkligt på alla håll.
Bil är bekvämt – men inget bra alternativ av flera skäl. Varje gång jag tar bilen så bråkar miljöpartisten inom mig … dessutom ska den ju parkeras nånstans - bilen alltså. Och i Karlskrona är det inte helt lätt. Någon älskar att gräva upp gator och trottoarer – säkert i något gott syfte – för många kablar blir det ju i vår högteknologiska och elektrifierade värld. Och nånstans måste ju dom ha sin plats. Kablarna alltså. Att hitta en parkeringsplats är lika svårt som att sälja sand i Sahara. En tjänst som kommunal rör- och kabelsamordnare borde det finnas. Man blir lite betänksam när samma gata grävs upp gång på gång.
Busskortet har därför laddats och jag har fullt upp att passa busstider. Lite jobbigt - för bussen är själv inte så bra på att passa tiderna…...

Men precis som jag höll på att deppa ihop av både den ena och andra anledningen – för mycket svart, för mycket surt väder, för mycket jobb, för lite ork, för mycket kolesterol, remiss till snarkutredning, ont i knät…..you name it……så började det snöa. Och det fortsatte att snöa och snöa. I flera dagar. Och det snöar fortfarande idag på första advent. Och allt det svarta har blivit vitt. Novembermörkret har blivit vänligare och betydligt enklare att stå ut med.

I min värld är snö och vinter ett måste för komma i balans med tillvaron och tiden. Det blir liksom ”helrätt” i skallen. Jag blir lugn och fin när snön faller - kvittar om det är stora lappvantar som dalar stilla eller lite ettrigare snökorn som sticker i skinnet. Det är härligt att krypa in i ull och vadmal och ge sig ut i vintervädret både tidigt och sent.
Det finns ju många olika sorters snö. Innuiterna lär ha 200 olika benämningar på snö. I jämtens värld finns det inte riktigt så många sorter. Men nysnö, yrsnö, drivsnö, kramsnö, blötsnö och skarsnö ser jag skillnad på. Alla sorter gör mig lycklig på sitt sätt. Dessutom blir jag extra barnslig och leksugen.

Jag ser fram emot att Olivia snart kan leka snölekar med sin jämtländska mormor. Inte för att jag bryr mig - men det blir liksom mer legitimt för en 61-åring att göra snögubbar och snölyktor eller kasta sig på marken och vifta hej vilt med armar och ben för att göra snöänglar.....

I alla helgons tider…

Jag är inte helt bekväm med ”döendet” – det vill jag inte påstå. Men det är man ju inte alltid med ”levandet” heller….
Att läsa både dödsannonser och att läsa på gravstenar fascinerar mig. Kanske kan det klassas som en yrkesskada? Att man arbetat i vård och omsorg på olika sätt i hela sitt liv kan ju vara en bidragande orsak. Men det är inte hela sanningen.
En enkel analys är väl att det helt enkelt är mystiken kring liv och död som fascinerar.
Jag tillhör inte dom som går omvägar kring kyrkogårdar – jag går gärna in och i genom dom. Tidigt som sent, i mörker och dimma.
Ibland får jag för mig att promenera till och från stan. I ”runda svängar” – om jag tar genvägen genom kyrkogården vid lasarettet - tar det cirka en och en halv timme. Enkel resa.

En promenad genom kyrkogården får mig med automatik att dra ner på gång-tempot. Det blir ett tillfälle att reflektera över mitt eget liv och leverne.
Att vandra genom kyrkogården ger utrymme till att fundera och fantisera över dessa människors liv. Blev deras liv som dom tänkt sig? Snuddade de vid sina drömmar? Är de saknade och i ljust minne bevarade?

För 10-15 år sedan så gick jag med min mamma, min faster och någon/några av mina systrar på kyrkogården i Brunflo. Och lika allvarliga som vi blev emellanåt lika mycket fnissade vi. Respektfullt och diskret fniss förvisso men varför inte…….

För mamma och faster Helga väcktes många roliga och mindre roliga minnen till liv. Det berättades både kända och okända episoder och händelser kring personerna vars namn fanns ristade på gravstenarna. Jag tror att både deras tankar och deras fniss landade mjukt någonstans – om än fem alnar under jord eller på ett guldkantat moln. De möttes säkert och togs emot med både glädje och tacksamhet av dessa personer – i vilka rum eller dimensioner de nu än befann sig. En glädje över att de fortfarande vara ihågkomna. Över att fortfarande kunna locka till skratt och sprida glädje.

Personligen har jag inga förhoppningar om att bli helgonförklarad. Däremot har jag funderat lite över det här med reinkarnation.
Hur vill jag återfödas om det tillfället erbjuds? Jag tror mig ha hört att Mark Levengood hade en tanke om att bli rattmuff i sitt nästa liv. Och varför inte? Att värma någons frusna händer, när termostaten lagt av i både bil och hus, är väl en fin tanke.
Fast jag vill nog helst bli arkitekt och musiker – skapa rum och njutning för vilsna själar. Och i det rummet vill jag ha en skicklig danspedagog som kan få mig att dansa på lätta, medgörliga fötter.