På gång igen....

Redan från början hade jag ju mina farhågor om att jag inte skulle ha tid att "blogga." Och nu har det varit lite tunt med nyheter från ganga49 -trots semester och allt.
Det är ju en konst i sig att semestra när man inte är så van....
Och vädret har ju varit helt otroligt och inte alls anpassat till att sitta och häcka bakom datorn. Men en del har det skrivits till myggors surr. Det kommer att portioneras ut framöver pö om pö för den som är intresserad.
Jag har förresten skaffat mig en alldeles egen kamera. Så det kommer att kompletteras med mer bilder framöver. Men jag en hel del att lära mig när det gäller att både ta bra bilder och hantera dom i olika bildprogram. Just nu funkar det inte ens att infoga/överföra bilder överhuvudtaget. Lisa kommer och hjälper mig i morgon men jag lägger ut texten så länge.....

S som i Semester

Tro´t eller ej - men jag har semester. Jag - den för jobbet oumbärlige har klarat mig utan arbete sedan den 26 juli och det går ganska bra faktiskt! Jag börjar bli van – kanske beroende?! Drygt en vecka återstår.

S som i Sömn

Vad har jag gjort så här långt? Sovit mycket. Kan bero på sömnapné – visserligen en diagnos som jag själv satt eftersom jag inte tycker om att besvära vår svenska sjukvård. Det är alldeles för omständigt, tidskrävande och t o m lite förnedrande. Att – när man väl kommer fram i telefonkön - behöva övertyga sköterskan om varför just jag skulle vara i behov av en akuttid. För även om det inte är akut så vill man ju inte vänta allt för länge när man nu äntligen bestämt sig för att söka hjälp.

Det kan kanske vara bra att få konstaterat av ett proffs vad mina upprepade och lite häftiga uppvaknaden beror på och behandla/åtgärda det. Men eftersom jag känner mig helt OK för övrigt och har ork till att cykla, simma och jympa så är jag inte direkt orolig för min hälsa.
Fast det lär inte var så nyttigt med sömnapné i längden och man får inte ut den återhämtning man behöver av sin sömntid. Man känner sig trött trots att man sover många timmar. Dessutom kan man få whiplash - skador.....när man somnat i fotöljen.
Det lär ju finnas både enkla och mer avancerade hjälpmedel som underlättar. Allt från andningsmasker till nån liten mojäng som man pillar upp i/sätter på näsan?! som gör att man inte snarkar. För att jag är för slapp i gomsegelet eller nåt ditåt och snarkar hejvilt (och tappar andan...?!?)det är ju omvittnat och känt.
Tröttheten skulle ju även kunna bero på hårt arbete och möda helt enkelt. Som att försöka få vår äldreomsorg att fungera till allas belåtenhet.

Om arbete och möda

Nej, jag klagar inte – jag trivs hyfsat bra med mit slit och är nöjd med min lön. Förlåt SKTF och alla kära och trevliga kollegor – jag vet att man inte får säga så om den magra lönen - men jag är ärlig i det. Jag har en lön jag kan leva på och ganska gott t o m. Vi sliter hårt i vårt jobb - visst gör vi det. Tufft uppdrag - faör att inte säga omöjligt. Därtill tuffa tidsmarginaler och kravet att hålla sin budget i alla lägen. Det är viktigaste av allt!
Ibland undrar man vad som driver en att arbeta mer än 40 - timmars arbetsvecka. Men jobbet innehåller även mycket som engagerar och inspirerar. Det är både invecklat och utvecklande. Onödigt byråkratiskt, mycket administrering av papper, mycket rutor och fyrkanter att förhålla sig till - från alla håll. Det är tröttsamt!
Det gäller att hitta ett bra liv utanför jobbet som lättar upp det hela. Det gäller att styra sin tid och släppa det man har för händer när 8 timmar har gått. Det har jag inte lärt mig än men jag ska jobba på det framöver. Jag ska satsa på att bearbeta mig själv i det och att inte ta så allvarligt på jobbet längre. Inte låta det styra över allt annat i livet.
Jag ska bli mer obstinat.....inte aggressivt och vildsint - om det inte krävs vill säga - och lägga krutet långt ut - hos min vårdpersonal och våra kunder. Jag tycker om att arbeta för att människor ska bli respekterade för det dom vill och tror på. Vårt viktigaste uppdrag är att se till att alla kan vara så fria och självständiga som det bara är möjligt - oavsett ålder, kön, bakgrund och funktionshinder.
Jag tror på det nära ledarskapet. I min värld betyder inte det hot, kontroll och bestraffning. Vi är mycket för att toppstyra i Äldreförvaltningen och det genererar inte någon bra personalpolitik och därmed inte ytterst någon bra omsorg.
Men nu har jag semester och tänker inte särskilt mycket på mitt arbete.
Jag börjar piggna till och tänker alltså återuppta mitt bloggande.
Om mail, känslor och väntan på den nye världsmedborgaren.

Mail från Niklas
Ibland har jag svårt att förstå alla dessa känsloyttringar som så obegripligt anfaller en på de mest oväntade sätt. Som att vrållipa över ett jätteroligt mail från sin son t ex. Han har ju arbetat utomlands i över två års tid nu. Under dessa år har bara varit hemma på några blixtvisiter och då är det så mycket som skall hinnas med. Mer än att sitta hemma och underhålla sin moder. Jag kan sakna hans härliga utläggningar och reflektioner över sånt som händer och sker i livet. Han har en härlig humor blandad med klokskap och så mycket omtanke och värme.
Jag var inte den förste att få veta att han förälskat sig. Och det är absolut inget krav. Som mamma behöver jag inte veta allt och definitivt inte först. Men visst blir jag glad när han berättar att han hittat en ”virrpanna” - som han själv uttrycker det – och som han trivs så gott ihop med. Hon heter Nicole och lär enligt Niklas ha förutsättningar att passa in i släkten då hon har väldigt lätt för att somna i alla lägen……vad han nu kan mena med det….

I väntans tider……
Det som också är lite svårt att förstå är hur Lisas och Henkes bebis redan kan få mig alldeles matt och svimfärdig av lycka när den hickar eller bökar omkring inne i Lisas mage. Och att man får lov att känna lite försiktigt med handen på det lilla liv som finns där under Lisas hjärta. Mirakel!
Han/hon vägrar ju att vända på sig!
”Det är för lite utrymme,” säger barnmorskan.
”Fel!” säger jag.
Jag tror att därinne gömmer sig en liten klok person med en egen fri vilja. Någon som redan vet vad den vill. Någon som helt enkelt vill komma ut med fötterna först och inte kasta sig huvudstupa ut i världen hursomhelst.
Genom moderns - till bristningsgränsen uttänjda - bukhinna har jag visserligen gjort några valhänta försök att vänligen upplysa den lilla människan därinne om att " ho, ho - nu är det dags att vända på sig."
Förlossningsläkaren har försökt samma sak – fast lite mer brutalt och påtagligt – med hårdhänt handpåläggning och påtryckning utifrån. Men även då protesterade den lilla krabaten. Som blivande mormor har jag svårt att se vem som skall lyckas övertyga den lille/lilla att följa naturens lagar och ställa sig på huvet som sig bör inför entrén till världen. Det är bara att inse att ingen bestämmer över detta lilla liv.
Nu blir det ett planerat kejsarsnitt 2 sept om inte den lille/lilla har några invändningar mot det valet av detta datum. Man vet aldrig……